Vilka föreställningar om jakt ligger till grund för att den svenska jägaren jagade under senare hälften av 1930-talet? Den här undersökningens syfte är att försöka finna ett svar på detta och bidra till det historiska forskningsläget kring jakt. Jakten började förlora sin betydelse som försörjning under 1900‑talet och mellankrigstiden tycks varit en betydelsefull brytpunkt. När 1938 års jaktlagstiftning kom innebar den slutet för enmansjakterna, med fällor och giller som vanliga jaktmedel, och början till en jakt med ett mer viltvårdande syfte. Tidigare forskning beskriver naturupplevelsen, rekreationen och viltvården som de största anledningarna till jakt under slutet av 1970-talet. Även jaktens betydelse som försörjning och inkomst mellan åren 1920‑1940 har tidigare undersökts. Resultatet från den avhandlingen visar på att försörjningsaspekten av jakten fortfarande fanns kvar för allmogejägaren men att den börjat minska väsentligt efter den nya jaktlagstiftningen 1938. Forskningen jämförs med källmaterialet för att undersöka om motiven och föreställningarna kring jakten stämmer överens. Frågeställningarna är vilka synsätt, tankar och föreställningar kring jakt som återspeglas i jaktlagstiftningsutredningen 1936, riksdagstrycken och jaktlagen 1938, samt tidningarna Svensk Jakt och Jakt och Jägare under perioden 1936‑1940. En kvalitativ textanalys har använts i uppsatsen för att försöka ta reda på bakomliggande värderingar i ord, begrepp och formuleringar som använts i källmaterialet. Uppsatsens resultat skiljer sig till viss del från tidigare forskning då det viltvårdande motivet till jakt här kommer före naturupplevelsen och rekreationen. Jag har i materialet inte funnit något som styrker att jakten skulle spela någon större roll för jägarnas försörjning.