Uppsatsen är en redogörelse för en dekonstruktivistisk läsning av Karin Boyes första prosaverk Astarte (1931), utifrån James L. Calderwoods teori om creative uncreation i det poetiska skapandet. Med denna blick på texten så som varande en akt av nedmontering och med utgångspunkt i Judith Butlers teori om könets performativitet, framträder i läsningen av Boyes roman en strävan efter att plocka isär samhälleliga (van)föreställningar och schabloner gällande konsten, poesin, modet osv. i allmänhet och kvinnan, i synnerhet. Analysen är strukturerad efter Calderwoods idé om att det poetiska skapandet kan vara en rörelse från ingenting mot ett någonting eller en rörelse från någonting mot ett ingenting, och är således ordnad i två delar: en som behandlar creation, skapandet av föreställningar, och en rörande creative uncreation, nedmonterandet av dessa. I slutdiskussionen aktualiseras två essäer av Boye, ”Dagdrömmeriet som livsåskådning” och ”Språket bortom logiken”. Boyes tankar kring konst och litteratur som stelnad i konvention och hennes längtan efter ett nytt språk som kan söka sig bortom vedertagna symboler och tecken, sätts här i samband med resultaten för den dekonstruktivistiska läsningen av romanen. Uppsatsen innehåller även en kort redogörelse för Astartes mottagande vid dess utgivning och synen på romanen i tidigare forskning.