För människorna längs den bohuslänska kusten har havet alltid varit närvarande, påtagligt och själva förutsättningen för liv. Man har fått anpassa sig efter naturens krafter, vilket skapat stora möjligheter men också hårda livsvillkor. Med tiden har en mentalitet vuxit fram som både återspeglar naturens karga villkor och människans ständiga oro och ängslan. På olika sätt har villkoren och mentaliteten tagit sig uttryck genom historiens gång. I den här undersökningen riktas fokus på hur detta synts genom medicinska diagnoser och tillstånd. Genom årsberättelser från provinsialläkare som tjänstgjort i dessa områden återges verkligheten som de sett och upplevt den. I rapporterna som årligen skickades till Medicinalstyrelsen kan förutom vanliga sjukdomsbegrepp också läsas om det allmäna hälsotillståndet och hur människorna levt, bott och arbetat. I uppsatsen redovisas utdrag ur dessa rapporter, med särkskilt fokus på sådana anteckningar som berör människornas mentala och psykiska tillstånd, parallellt med förklaringar av de diagnsoer som förekommer. Fokus ligger på diagnosernas kulturella aspekter i förhållande till innehålll, hur och varför de fått sina uttryck jämte de specifika förhållanden som präglat bohuslänska samhällen och fiskelägen.  Sedan ett 20-tal år har det höga bruket av psykofarmaka längs kusten diskuterats och fenomenet framstår fortfarande som en gåta. Syftet med den här uppsatsen är att se problematiken ur ett längre tidsperspektiv för att hitta förklaring och fördjupad förståelse. Resultatet är en resa i tid och rum där havet och naturen är ständigt och fortsatt närvarande medan människors livsvillkor förändrats i grunden.