En stor del (uppskattningsvis 30%) av primärvårdens patienter lider av psykisk ohälsa. Genom införandet av Rehabgarantin garanteras personer med ångest och depression evidensbaserad samtalsbehandling bland annat i form av kognitiv beteendeterapi. En enkätundersökning visar att behandlare inom primärvården i Jämtland ger en behandling som influeras av andra terapeutiska inriktningar tillsammans med KBT och att de anser att KBT i sig är en alltför begränsad metod för att möta behoven hos primärvårdens patienter. Enkätundersökning visar också att man anser att rehabgarantin främjar samsyn och teamarbete samt att den höjer statusen för samtalsbehandling i jämförelse med andra behandlingsmetoder. När det gäller kostnadseffektivitet ser man både fördelar och nackdelar för patienter och verksamheten. Behandlarnas syn på KBT som behandlingsmetod har inte förändrats efter rehabgarantins genomförande. Patienters uppfattning om innehållet i samtalsbehandlingen stämmer väl överens med behandlarnas uppfattning. KBT ansågs vara en adekvat behandlingsmetod. Kunskapen om KBT ökade för de flesta under samtalsbehandlingens gång. De uppfattade sig ha fått lika mycket stöd och insikt som hjälp att förändra beteende och tankemönster. För 22 av de 27 patienterna hade den psykiska hälsan förbättrats under det senaste året. Med hänsyn tagen till betydande livshändelser som 24 av 27 patienter upplevt torde man ändå våga säga att för dessa patienter hade samtalsbehandlingen haft en i huvudsak positiv påverkan på deras psykiska hälsa. Bortfallet i enkätundersökningarna är stort och slutsatser kan inte generaliseras till andra populationer.

Syftet med denna studie har varit att öka kunskapen om kvinnor som utsatts för sexuellt våld och om våldets konsekvenser; hur det tar sig uttryck i form av självskattade posttraumatiska symtom och självskattad upplevd livskvalitet, samt hur dessa förhåller sig till varandra. Undersökningsgruppen bestod av 34 kvinnor som sökt och erbjudits behandling inom ramen för ett psykiatriskt behandlingsteam för patienter utsatta för sexuella övergrepp. De har fyllt i självskattningsformulär för traumasymtom (HTQ) och subjektiv livskvalitet (QOLI). Resultatet visar att sexuellt våld tycks ha omfattande och långvariga konsekvenser i form av såväl posttraumatiska symtom, som en subjektiv upplevelse av sänkt livskvalitet på flertalet områden. Det förelåg dock inget entydigt samband dem emellan, i det att högre grad av posttraumatiska symtom nödvändigtvis hängde samman med lägre grad av subjektiv livskvalitet. Studien förstärker bilden av förhållandet mellan traumahändelse, posttraumatiska symtom och andra konsekvenser av trauma, inklusive den subjektiva upplevelsen av livskvalitet, som komplext och multifaktoriellt. Den ger också antydningar om att konsekvenser kan se olika ut beroende på typ av traumahändelse och tid som förflutit efter trauma.

I detta arbete söks svar på frågan om anknytningsstil bland familjerådgivningens klienter skiljer sig från anknytningsstil hos referenspopulationen i mätinstrumentet, eftersom otrygg anknytning antas vara en bidragande orsak till parens svårigheter. Metoden som används är en kvantitativ undersökning av anknytningsstil hos personer som sökt hjälp vid Dalarnas kommunala familjerådgivningar under 3 veckor vintern 2010. Instrumentet som används vid undersökningen är ASQ, Attachment Style Questionnaire. Sammanlagt 89 personer besökte kommunal familjerådgivning i Dalarna för första gången under undersökningsperioden. Totalt 65 personer valde att delta i undersökningen genom att fyllda i ASQ. Av dessa var 46 frågeformulär ifyllda av bägge parter i ett par. 12 formulär var ifyllda av personer som kommit enskilt till mottagningen, eller där bara en av parterna valt att delta i undersökningen. Resultaten visar att 80 % av personerna i undersökningsgruppen har värden som hamnar utanför normalintervallet i ASQ. Endast i ett av 23 par hade bägge parter värden inom normalintervallet. Om man ska ta detta resultat på allvar behöver behovet av medvetna strategier för, och insikt om att det i vissa fall kan ta längre tid att, skapa tillit och allians mellan behandlare och par beaktas. En stor del av de par som besöker familjerådgivningen presenterar och har problem som inte låter sig lösas av "råd". Det kräver att familjerådgivare har mandat, kunskap och förmåga att anpassa nivån på insatsen till parens problem.

Studien syftade till att undersöka upplevelsen av specifika och gemensamma faktorer av psykoterapi hos klienter vid psykologmottagningen i Umeå där psykologstudenter bedriver terapier under handledning. Data erhölls från undersökningar som utförts på 86 klienter i psykodynamisk eller kognitiv behandling. Självskattningsinstrument som använts är Comparative Psychotherapy Process Scale (CPPS) som mäter specifika faktorer samt GF-formuläret som nyligen konstruerats för att mäta gemensamma faktorer (common factors). Resultaten har senare statistiskt bearbetats i SPSS (Statistical Package for the Social Sciences). Det som framkom var att gruppen som erhöll kognitiv terapi hade högre värden avseende såväl kognitiva specifika faktorer som psykodynamiska jämfört med den psykodynamiska gruppen. KBT-klienter upplevde mer av gemensamma faktorer än PDT-klienter. PDT-klienter skiljde ut PDT- och KBT-processer tydligare än KBT-klienter. Båda instrumenten föreföll i viss mån mäta såväl specifika faktorer som gemensamma faktorer. Ålder, kön och längd på terapin visade sig inte ha någon större betydelse. Att studenterna var nybörjare inom psykoterapi samt utbildas i båda terapiinriktningarna kan ha haft betydelse för utfallet liksom undersökningsgruppens eventuella tidigare erfarenhet av psykoterapi. En mer tydlig profilering avseende såväl klienter som studenter och ett mer enhetligt tillvägagångssätt skulle kunna medföra en bättre utvärdering av instrumenten.

Detta arbete belyser begreppet terapeutisk allians och hur patienten upplever den. Studien bygger på resultat från ett kvalitetsprojekt som genomfördes vid Psykiatriska kliniken, Umeå 2007-2008. Fördjupning har skett i två olika skattningar, ett frågeformulär som handlar om patientens upplevelse av samtalsterapin samt SCL-90 med tonvikt på subskalan interpersonell sensivitet.    Resultatet visar att patienterna upplevt att terapeuten gett värme och stöd, att samarbetet varit bra samt att de uppnått en känsla av förbättring. Vidare visar SCL-90 att symtombilden är relativt lika för män och kvinnor initialt i behandlingen men efter avslutad samtalsbehandling är skillnaden stor. Kvinnors symtombild har förbättrats betydligt men mäns resultat ligger klart under cut-off gränsen för klinisk signifikans.