Antalet personer med diagnosen depression ökar och kommer inom några år att vara den näst största folksjukdomen i världen ur handikappande synpunkt. I Sverige räknar Socialstyrelsen med att fem procent av befolkningen någon gång under sin livstid drabbas av depression. Som verksam psykodynamiskt inriktad terapeut är det idag extra viktigt att ha vetenskapligt stöd för sitt arbete då det återkommande framförs åsikter om att andra terapiinriktningar är effektivare. Uppsatsen visar några utvecklingsteoretiska exempel som grund för psykodynamiska inriktad terapi. Den innehåller också en kvalitativ studie som redovisar resultatet av några verksamma psykodynamiskt inriktade terapeuters fokus vid behandling av depression. Resultatet visar att psykodynamiskt utbildade terapeuter tror på och fokuserar på det de har fått utbildning i. De dagtingar inte med sin förvärvade kunskap genom att ställa upp på kortare terapier eller på former man inte har utbildning i eller tror på. Sammantaget bekräftar man att det främst är kvinnor som söker behandling för depression men att man tror att mängden män som lider av depression är lika stor. Männens sätt att förhålla sig till sina bekymmer tror man uttrycker sig på annat sätt. Överlag ger ingen terapeut uttryck för att det spelar någon roll vilket kön man tillhör för behandlingens resultat utan att det mer beror på personerna och relationen mellan terapeut och patient.

Studien är en utvärdering av behandling som utförts på en specialiserad enhet, ASTA-teamet, inom psykiatriska klinken, Norrlands universitetssjukhus, där patientgruppen utgörs av kvinnor och män med erfarenhet av sexuella övergrepp. Våld mot kvinnor och barn definieras som ett folkhälsoproblem av Västerbottens läns landsting och utvärdering av behandling för den här gruppen är viktig att göra som ett led i folkhälsoarbetet, men också för att undersöka om det är möjligt att bedriva tidsbegränsade behandlingar med bibehållen vårdkvalitet och goda behandlingsresultat. Studien baseras på ett patientmaterial bestående av alla patienter som avslutat sin behandling i ASTA-teamet under åren 2003-2009. En studie av bakgrundsdata visar att 85 % av patienterna varit utsatt för sexuella övergrepp före 18 års ålder, 43 % i förskoleåldern. Drygt hälften av patienterna uppger övergrepp från flera förövare. Mer än 60 % har haft kontakt med vuxenpsykiatrin tidigare, detta trots att medianåldern för gruppen är endast 29 år. Däremot har bara 30 % uppgett att de varit i kontakt med barnpsykiatri. En stor del av gruppen - 65 % - har inte haft kontakt med polis eller rättsväsendet och endast sju procent uppger att dom har avkunnats i de mål där patienten varit målsäganden. Patienterna har fyllt i självskattningsformulär före och efter behandling samt en behandlings­utvärdering. En journalstudie är också genomförd för att se hur stor del av patienterna som återkommer till psykiatrisk behandling inom ett år efter avslutad behandling. Själv­skatt­ningarna visar att patientgruppen före behandling har betydligt mer symtom än jämförelse­grupper, lägre känsla av sammanhang och låg hälsorelaterad livskvalitet, med bland annat kroppssmärta och nedsättning av den fysiska funktionen. Vid självskattningar efter behand­ling framgår att patienterna förbättras avsevärt, även de patienter som genomgått tidsbegrän­sade behandlingar. Ungefär 90 % av patienterna är nöjda med behandlingen och upplever att de blivit förbättrade. Journalstudien visar att av de patienter som enbart fått behandling i ASTA-teamet har 77 % inte sökt ny psykiatrikontakt ett år efter behandlings­avslutning. Slutsatser som kan dras är att patienter med psykiatrisk problematik kopplad till en historia av sexuella övergrepp har stora psykiska problem men förbättras i ASTA-teamets behandling, och att behandlingseffekten leder till att patienterna i stor utsträckning klarar sig utan stöd från psykiatrin upp till ett år efter avslutad behandling.

In the literature it is not possible to find something about Swedish UN Military Observers (MO) experience of life is changing after their service. The aim of this study was to investigate if this has happened. The selection is of type “snowball”. Interviews were made with twelve MO by telephone, both male and female. Included was the question: Have your attitude towards life changed after your service? ”. Of the answers were done qualitative content analyses. In this process was found that you can categorise the answers in four categories: Development, humility, gratitude and frustration. All of the interviewed have mentioned at least one of the categories, most two, usually. It is possible to link these changes to the crisis and development theory. During the service the MO is going through a development crisis which results in these changes. The meaning of the study is that serving as an MO have changed there attitude towards life.

I uppsatsen undersöks sex psykodynamiskt orienterade psykoterapeuters uppfattningar om tongivande processer bakom psykiatrins utformning. Psykoterapeuterna är verksamma inom psykiatrin i Stockholm. Studien vill belysa om, och i så fall hur, processerna påverkar den psykodynamiska psykoterapins plats i psykiatrin. Studien har en kvalitativ ansats, och bygger på semistrukturerade intervjuer. Utgångspunkter är beskrivningar av psykiatrins historia samt av psykiatrins utformning idag. Utgångspunkt är också forskning kring hur organisationsförändringar upplevs av personal inom psykiatrin. Nyinstitutionell organisationsteori appliceras för analys. Resultatet pekar på ett antal processer vilka en majoritet av informanterna gemensamt beskriver som starka. En tongivande process är införandet av organisatoriska strukturer från ledningssystemet New Public Management (NPM), en annan är privatiseringen av psykiatrin. Som ledord för psykiatrins reformer beskrivs ökad valfrihet för patienten. De intervjuade upplever att psykiatrin på många sätt är toppstyrd. Den har ett stort fokus på evidensstark forskning, men också på effektivitet, tidsbesparing och ekonomi. Ersättningssystemet beskrivs som en mycket styrande process. Flera av informanterna ser som bakomliggande processer ett ökat användande av psykiatrisk vård, att människor efterfrågar snabb hjälp och även diagnoser. De beskriver att psykiatrin nu är ett medicinskt fält, och alla informanter diskuterar huruvida läkemedelsindustrin är involverad i de olika processerna. Utöver detta framhålls dels Socialstyrelsens riktlinjer, där evidensbaserad psykoterapi samt läkemedelsanvändning är primära rekommendationer, samt enskilda tongivande personer, sk lobbyister. Alla processer beskrivs leda till att den psykodynamiska psykoterapins plats i psykiatrin krympt, och att metoden är förhållandevis marginaliserad ibland psykiatrins erbjudanden. Studien pekar på att förändringar av psykiatrins organisering åtminstone bör övervägas, mot en ökad mångfald och en ökad långsiktighet i dess insatser.

Studien syftade till att undersöka upplevelsen av specifika och gemensamma faktorer av psykoterapi hos klienter vid psykologmottagningen i Umeå där psykologstudenter bedriver terapier under handledning. Data erhölls från undersökningar som utförts på 86 klienter i psykodynamisk eller kognitiv behandling. Självskattningsinstrument som använts är Comparative Psychotherapy Process Scale (CPPS) som mäter specifika faktorer samt GF-formuläret som nyligen konstruerats för att mäta gemensamma faktorer (common factors). Resultaten har senare statistiskt bearbetats i SPSS (Statistical Package for the Social Sciences). Det som framkom var att gruppen som erhöll kognitiv terapi hade högre värden avseende såväl kognitiva specifika faktorer som psykodynamiska jämfört med den psykodynamiska gruppen. KBT-klienter upplevde mer av gemensamma faktorer än PDT-klienter. PDT-klienter skiljde ut PDT- och KBT-processer tydligare än KBT-klienter. Båda instrumenten föreföll i viss mån mäta såväl specifika faktorer som gemensamma faktorer. Ålder, kön och längd på terapin visade sig inte ha någon större betydelse. Att studenterna var nybörjare inom psykoterapi samt utbildas i båda terapiinriktningarna kan ha haft betydelse för utfallet liksom undersökningsgruppens eventuella tidigare erfarenhet av psykoterapi. En mer tydlig profilering avseende såväl klienter som studenter och ett mer enhetligt tillvägagångssätt skulle kunna medföra en bättre utvärdering av instrumenten.

Bakgrund Innan neuroleptikans tid behandlades patienter med psykos/schizofreni med en anpassad form av psykoanalys, som senare modifierades till psykodynamisk psykoterapi (PDT). Efter neuroleptikans inträde har den psykodynamiska psykoterapin funnits kvar som behandling men fått mindre fokus. På senare tid har man börjat använda KBT vid schizofreni och behandlingen är idag evidensbaserad. Forskningen av effekten av PDT har släpat efter och Socialstyrelsens riktlinjer är tydliga med att PDT endast ska erbjudas till patienter med schizofreni i undantagsfall. Syfte Syftet med denna studie har varit att undersöka vilka evidens det finns, för eller emot PDT vid psykos/schizofreni. Därutöver, att granska och analysera evidensen bakom riktlinjerna som Socialstyrelsen ger angående PDT vid schizofreni. Metod För att kunna besvara frågeställningarna gjordes en systematisk litteraturgenomgång och en granskning av rådande riktlinjer för psykologisk behandling av schizofreni. Resultat Resultaten visar att det finns aktuella studier som talar för att PDT har effekt vid psykostillstånd, att det finns nya modifierade former av PDT som visat lovande resultat och att Socialstyrelsens riktlinjer angående PDT vid schizofreni baseras på en enda studie med tveksam kvalitet. Vidare finns det studier som talar för ett integrerat synsätt, där man anpassar behandlingen och väljer behandlingsform efter varje enskild patients behov. Konklusion Det finns evidens för att PDT har positiv effekt vid psykos/schizofreni. Man kan ifrågasätta om Socialstyrelsens arbetssätt vid arbetet att ta fram riktlinjer för psykosociala insatser vid schizofreni har varit evidensbaserat. Ny forskning stöder tankar om ett mer integrerat synsätt på behandling av psykos/schizofreni där frågan om vilken terapiform som har bäst effekt blir irrelevant.

Inledning: Inom den psykodynamiska teoribildningen råder delade meningar om huruvida terapeuten ska berätta om sig själv för patienten. Terapeutens självavslöjande ”Self-Disclosure”, har studerats och debatterats i psykoanalytisk litteratur. Syftet med den här uppsatsen är att beskriva psykodynamiska psykoterapeuters upplevelser av att arbeta med Self-Disclosure. Frågeställning:  Hur beskriver psykodynamiska psykoterapeuter sina upplevelser av att arbeta med Self-Disclosure? Metod: I studien används den deskriptiva fenomenologiska humanvetenskapliga metoden. Kvalitativa djupintervjuer genomfördes med fem psykodynamiskt skolade psykoterapeuter på deras arbetsplatser. Intervjuerna spelades in och transkriberades ordagrant. Materialet delades in i meningsenheter vars psykologiska innebörd har tydliggjorts, deras inbördes förhållande studerats och en förståelse har uppnåtts. En pendling mellan helhet och delar har skett kontinuerligt tills fenomenets generella struktur nåtts. Resultat:  I analysen framkom sju generella strukturer ur materialet; miljö, personlighet, frågor och svar, om tankar och känslor i terapirummet, om livet utanför terapirummet, känslomässiga upplevelser av Self-Disclosure och Self-Disclosures påverkan på terapiprocessen. Miljö och personlighet ansågs som ofrånkomliga självavslöjanden. Verbala utsagor och uppvisande av känslouttryck kunde ske både avsiktligt och oavsiktligt. Self-Disclosure kunde både försvåra och befrämja terapiprocessen. Diskussion: Trygghet och kontakt betonas som centralt för den terapeutiska processen av samtliga terapeuter i studien. Self-Disclosure bör användas med hänsyn till vilken patient det gäller och vilken fas terapiprocessen befinner sig i. Både innehåll och kontext har betydelse för effekten av Self-Disclosure. Ett pragmatiskt förhållningssätt kan gynna terapiprocessen. Konsekvenserna kan inte förutses utan det centrala är terapeutens uppmärksamhet på hur den upplevs och vilken påverkan den har för terapiprocessen / Introduction: Within the psychodynamic theory, there are different opinions whether the therapist should tell the patient about himself. The therapists self-disclosure have been studied and discussed in psychoanalytic literature. The purpose of this article is to describe psychodynamic psychotherapists experiences of working with Self-Diclosure. Question: How do psychodynamic psychoterapists describe their experiences of working with Self-Disclosure? Method: The study uses the descriptive phenomenological human scientific method. Qualitative deep interviews was made with five psychodynamic psychotherapists at their office. The interviews were recorded and transcribed word for word. The material was divided into meaning units whose psychological content was elucidated, their mutual relations was studied and an understanding has been achieved. An continuous oscillation between the whole and the parts was made until the structure of the phenomenon was discovered. Result: In the analysis seven general structures were discovered. Milieu, personality, questions and answers, thoughts and feelings in the therapy room, life outside therapy, emotional experiences of Self-Disclosure and Self-Disclosure and its influence on the therapy process. Milieu and personality were regarded as inevitable Self-Disclosure. Verbal statements and emotional expressions could be both intentional and unintentional. Self-Disclosure can both hinder and facilitate the therapy process. Discussion: Safety and contact are emphasised as central in the therapy process by all therapists in the study. Self-Disclosure ought to be used with regard to both the patient and the phase in the therapy process. Both the content and the context are of importance for the consequence of Self-Disclosure. A pragmatic stance can favour the therapy process. The consequences cannot be foreseen but the most important is the therapist`s attention to how it is experienced and how it influence the therapy process.

<p>Syftet med denna studie var dels att undersöka hur ett antal kliniskt verksamma psykoterapeuter beskriver sitt sätt att introducera patienter i psykodynamisk psykoterapi, dels att undersöka psykoterapeuternas reflektioner och resonemang kring detta. För detta syfte valdes en kvalitativ metod. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med åtta legitimerade psykoterapeuter, vilka alla hade en utbildning med psykodynamisk inriktning. Psykoterapeuterna var verksamma både inom offentlig och privat verksamhet. Deras beskrivningar av hur de introducerar patienter rörde två huvudområden. Dels vägledning inför terapi och dels att berätta om arbetssättet i terapi. Psykoterapeuternas resonemang kring introduktion av behandlingsmetoden bestod dels av sådana reflektioner som gav uttryck för ambivalens avseende introduktion och dels sådana som gav uttryck för tydlighet. Samma psykoterapeut gav ofta uttryck för båda typerna av reflektioner. Det framkom att undersökningsdeltagarna hade format sitt sätt att introducera patienter utifrån den kliniska erfarenheten. De hade inte med sig något tydligt förhållningssätt från den psykodynamiska skolningen.</p>

Syftet med denna studie var dels att undersöka hur ett antal kliniskt verksamma psykoterapeuter beskriver sitt sätt att introducera patienter i psykodynamisk psykoterapi, dels att undersöka psykoterapeuternas reflektioner och resonemang kring detta. För detta syfte valdes en kvalitativ metod. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med åtta legitimerade psykoterapeuter, vilka alla hade en utbildning med psykodynamisk inriktning. Psykoterapeuterna var verksamma både inom offentlig och privat verksamhet. Deras beskrivningar av hur de introducerar patienter rörde två huvudområden. Dels vägledning inför terapi och dels att berätta om arbetssättet i terapi. Psykoterapeuternas resonemang kring introduktion av behandlingsmetoden bestod dels av sådana reflektioner som gav uttryck för ambivalens avseende introduktion och dels sådana som gav uttryck för tydlighet. Samma psykoterapeut gav ofta uttryck för båda typerna av reflektioner. Det framkom att undersökningsdeltagarna hade format sitt sätt att introducera patienter utifrån den kliniska erfarenheten. De hade inte med sig något tydligt förhållningssätt från den psykodynamiska skolningen.

Syftet med studien var att undersöka äldres tankar kring förluster och upplevelser av pensionering och åldrande. Metoden är kvalitativ. Intervjuerna har gjorts med sex kvinnor som har gått i psykodynamisk psykoterapi mellan ett och tre år i samband med sin pensionering. Kvinnorna var mellan 66 och 77 år gamla när intervjuerna genomfördes. Resultatet visar att det viktigaste inför framtiden är en god hälsa och en trygg ålderdom. Samtliga informanter har haft positiva förväntningar inför pensionärstiden. Övergången från att lämna yrkeslivet till att bli pensionär har inneburit olika för var och en. Det framkom både positiva och negativa aspekter. Alla fick någon form av kris i samband med pensioneringen, oavsett om de har valt att fortsätta arbeta eller inte. Det handlar inte om arbetet utan om tillhörigheten. Informanter ansåg sig fått en ny insikt genom psykoterapin. Deltagarna ser positivt på åldrandet, men det går inte att förneka förlusterna, sorgen och oron för hur det kan bli senare i livet.