Denna uppsats behandlar synen på ledarskap på olika nivåer i Svenska kyrkan, i detta fall stift och församling, i syfte att undersöka vilka skillnader och likheter som finns i kyrkoherdens, kyrkorådets och stiftets syn på vilka egenskaper och förmågor som krävs för att kyrkoherden ska vara väl rustad för sin tjänst. Stiftet är den regionala nivån, det område som styrs av en biskop, geografiskt ofta med samma omfattning som ett eller två län. Anställda på stiftsnivån kallas stiftsadjunkter om de är prästvigda. Församlingen är den lokala nivån, Svenska kyrkans primära enhet och geografiskt ofta med samma omfattning som en kommun. Församlingen styrs av ett kyrkoråd bestående av valda församlingsmedlemmar och leds av en kyrkoherde som är församlingens chef, alltid prästvigd. Faktainsamlingen har gjorts genom kvalitativa intervjuer med företrädare för de olika nivåerna och materialet har analyserats och ställts mot olika ledarskapsteorier. Uppsatsens slutsatser är att skillnaden i synen på ledarskap mellan företrädare för vigningstjänsten, i detta fall präster, och arbetsgivare/lekmän, alltså förtroendevalda i församlingen, finns där.  Skillnaden består främst i att de förtroendevalda har en syn på ledarskap som överensstämmer med den ledarskapssyn som var vanlig under första hälften av 1900-talet, där det kan utläsas att de tänker sig ledaregenskaper som något medfött och som kan och bör utövas av en ensam ledare på toppen av pyramiden. Kyrkoråden använder både i intervjuer och i platsannonser ord som är teologiskt färgade. Dessa ords innebörder är svårdefinierade för de flesta informanter ur gruppen förtroendevalda. Inte oväntat har de intervjuade prästerna, både på församlingsnivå och på stiftsnivå, lättare att förklara de teologiska uttrycken, och har också reflekterat omkring dess betydelse för kyrkoherdens arbete. Prästerna värderar det tjänande ledarskapet och det symboliska perspektivet på ledarskap högt. Likheten mellan företrädare för vigningstjänsten och de förtroendevalda är att de båda betonar vikten av att kyrkoherden är chef helt och hållet med befogenheter och mandat att utföra sitt uppdrag. De förtroendevalda ser den teologiska kunskapen som en hantverksskicklighet som minskar i betydelse ju högre upp i organisationen prästen kommer. Prästerna ser sin teologiska kunskap som en tillgång och ser att den snarare ökar i betydelse ju mer ledarskapsansvar de får.