<p>Socialtjänstens barnavårdsutredningar har under de senaste åren varit föremål för en omfattande granskning från flera olika håll. Socialsekreterarnas utredningskompetens har ifrågasatts. Kritiken har handlat om de långa utredningstiderna, om avsaknaden av barnperspektiv i utredningarna, om brister i utredningsförfarandet, samt om barnens delaktighet. På senare tid har nya sätt att genomföra barnavårdsutredningar prövats, till följd av den kritik som riktats, men det saknas kunskap om hur olika utredningsmodeller upplevs av de berörda.</p><p>Syftet med denna uppsats är att belysa erfarenheter och upplevelser av två olika modeller för barnavårdsutredningar; lägenhetsutredning och traditionell utredning i kontorsmiljö, ur några föräldrars och socialsekreterares perspektiv. Uppsatsen består av två delar; en litteraturstudie och en intervjustudie. Utifrån uppsatsens teoretiska perspektiv; det postmoderna tänkandet och socialkonstruktionismen, kan utredningssituationen betraktas som en social konstruktion, där föräldrar och socialsekreterare skapar olika bilder av situationen.</p><p>Utifrån intervjuer med sju föräldrar och fem socialsekreterare, som medverkat i både lägenhetsutredning och traditionell utredning, framkommer tre bärande moment för båda utredningsmodellerna; miljön, människorna och metoden.</p><p>Miljön – som påverkar både föräldrar och socialsekreterare att bli mera avslappnade och gå ur sina vanliga roller i utredningslägenheten. På det mera formella socialkontoret bidrar miljön till en känsla av maktobalans eller utelämnande för klienterna och en känsla av stress och splittring för socialsekreterarna.</p><p>Människorna – i lägenheten lär föräldrar, barn och socialsekreterare känna varandra och de blir sedda av varandra på ett mera nyanserat sätt i olika situationer, där det finns flera tillfällen till ”goda möten”. I kontorsmiljön skapas en mera överordnad/underordnad situation där socialsekreterarna upplever tidsbrist och klienterna känner sig granskade.</p><p>Metoden – i lägenheten finns en sammanhållenhet och en slags allsidighet; familjernas liv blir belyst genom nätverkskartorna, genom de gemensamma aktiviteterna och den informella samvaron. Kunskapen om och förståelsen för familjen delas av både socialsekreterare, föräldrar och barn. I den traditionella utredningen i kontorsmiljön präglas arbetssättet mera av splittring, tidsbrist och bristande kontinuitet.</p>

Socialtjänstens barnavårdsutredningar har under de senaste åren varit föremål för en omfattande granskning från flera olika håll. Socialsekreterarnas utredningskompetens har ifrågasatts. Kritiken har handlat om de långa utredningstiderna, om avsaknaden av barnperspektiv i utredningarna, om brister i utredningsförfarandet, samt om barnens delaktighet. På senare tid har nya sätt att genomföra barnavårdsutredningar prövats, till följd av den kritik som riktats, men det saknas kunskap om hur olika utredningsmodeller upplevs av de berörda. Syftet med denna uppsats är att belysa erfarenheter och upplevelser av två olika modeller för barnavårdsutredningar; lägenhetsutredning och traditionell utredning i kontorsmiljö, ur några föräldrars och socialsekreterares perspektiv. Uppsatsen består av två delar; en litteraturstudie och en intervjustudie. Utifrån uppsatsens teoretiska perspektiv; det postmoderna tänkandet och socialkonstruktionismen, kan utredningssituationen betraktas som en social konstruktion, där föräldrar och socialsekreterare skapar olika bilder av situationen. Utifrån intervjuer med sju föräldrar och fem socialsekreterare, som medverkat i både lägenhetsutredning och traditionell utredning, framkommer tre bärande moment för båda utredningsmodellerna; miljön, människorna och metoden. Miljön – som påverkar både föräldrar och socialsekreterare att bli mera avslappnade och gå ur sina vanliga roller i utredningslägenheten. På det mera formella socialkontoret bidrar miljön till en känsla av maktobalans eller utelämnande för klienterna och en känsla av stress och splittring för socialsekreterarna. Människorna – i lägenheten lär föräldrar, barn och socialsekreterare känna varandra och de blir sedda av varandra på ett mera nyanserat sätt i olika situationer, där det finns flera tillfällen till ”goda möten”. I kontorsmiljön skapas en mera överordnad/underordnad situation där socialsekreterarna upplever tidsbrist och klienterna känner sig granskade. Metoden – i lägenheten finns en sammanhållenhet och en slags allsidighet; familjernas liv blir belyst genom nätverkskartorna, genom de gemensamma aktiviteterna och den informella samvaron. Kunskapen om och förståelsen för familjen delas av både socialsekreterare, föräldrar och barn. I den traditionella utredningen i kontorsmiljön präglas arbetssättet mera av splittring, tidsbrist och bristande kontinuitet.