Läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioidberoende, förkortat till LARO, innebär att personer som är beroende av opioider blir behandlade med läkemedel för att minska suget efter andra opioider. Socialtjänsten, LARO-programmet samt polisen har alla en roll i denna typ av behandling. Socialtjänsten hjälper patienten att ansöka. Socialtjänstrepresentanter, personalgruppen från LARO-programmet samt enhetschefer träffas i en så kallad beslutskonferens, där de beslutar om den ansökande patienten ska få börja på programmet eller inte. I början av behandlingen kontrolleras patienten hårdare, kontrollen blir mindre ju längre patienten har varit i behandlingen och om patienten har följt behandlingens regler. Polisen hjälper till att kontrollera samt meddela LARO-personalen om patienter påträffas med andra droger. Patienter väljer programmet främst för att de anser att de är klara med droger, att de har förlorat vårdnaden om sina barn eller att de har träffat en ny partner. Några fördelar med programmet ansågs vara att patienterna får en chans till ett liv utan kriminalitet. De får en chans att få jobb, få en fast bostad och laga trasiga relationer. Några nackdelar ansågs vara bland annat svårigheten att prata om eventuella återfall med personalen på grund av rädslan för att bli utskriven. Även stigmatiseringen och den eviga missbrukarrollen ansågs vara en nackdel.