Med detta fördjupningsarbete vill vi belysa den problematik som dagens polis i yttre tjänst kan komma att ställas inför och under vilka förhållanden denne har att fatta sitt kanske livs svåraste beslut, att verka med sitt vapen mot en annan människa. Bakgrunden till vårt arbete och det som väckt vårt intresse för ämnet är de olika situationer vi ställts inför under de vapenlektioner och övningar vi erfarit under vår tid på Polisutbildningen vid Umeå universitet. Dessa har fått oss att reflektera över de lagar som styr polisens vapenanvändning och ställa oss frågan om en 40 år gammal lagstiftning följt med i tiden och i samhällsutvecklingen? Detta med tanke på det allt hårdare klimat som polisen riskerar att möta. Vår uppfattning är att den inte har det samt att den är komplicerad och svår att applicera i en verklig händelse. Vi tydliggör därför hur denna skall tolkas med hjälp av litteratur skriven av ledande jurister inom området samt rättsfall. Vi redogör även för den kritik som riktats mot dagens lagstiftning och presenterar förslag på eventuella förbättringar. Ett av våra viktigaste resultat är att dagens lagstiftning försätter polisen i onödigt farliga situationer, situationer som skulle kunna undvikas om hotet och inte brottet låg till grund för polisens rätt att verka med sitt tjänstevapen.

För att den svenska vargstammens överlevnad skall kunna säkras så måste 500 individer finnas inom rikets gränser. Vargen har gått från att ha varit nästintill utrotad till att den förekommer i allt större utsträckning. Detta har medfört att den illegala jakten efter varg har ökat. Jag kommer därför att i detta arbete försöka förstå hur detta brott kan förebyggas genom att utgå från rutinaktivitetsteorin och sedan beskriva de tre faktorerna i brottet (polis, varg och jägare). Detta leder slutligen ut i konkreta förslag på hur brottet kan förebyggas.

Detta fördjupningsarbete handlar om polismans rätt att förverka och förstöra alkohol. Vi tror att vi kommer att behöva den kunskapen i polisyrket. Förut så var det bara domstolen som fick förklara föremål förverkade. Nu har både åklagare och polis möjlighet att besluta om förverkande. Syftet med arbetet är att ta reda på vilken lagstiftning som finns och hur den efterlevs i det praktiska polisarbetet. För att ta reda på detta har vi studerat lagstiftningen och genomfört intervjuer vid två polismyndigheter. Lagstiftning om alkohol och förverkande och polismans rättigheter och skyldigheter finns i lag om förverkande av alkoholhaltiga drycker mm (1958:205) när det finns någon som är tilltalad för brott, lag om förfarandet i vissa fall vid förverkande mm (1986:1009) när det inte finns någon som är tilltalad för brottet och reglerna i 48 kap rättegångsbalken när det gäller förverkande vid föreläggande av ordningsbot. Rikspolisstyrelsen har en föreskrift. Polisman får besluta om ett omedelbart förverkande i vissa situationer och om att förstöra alkohol. Våra slutsatser är att polismyndigheterna arbetar lagenligt, men att tillämpningen kan se olika ut, bland annat beroende på vem, var och i vilket sammanhang alkoholen dricks. Lagstiftningen kring detta kan upplevas som svår att förstå.

Begrepp som används i samband med polisens underrättelse i 23:18 kan missförstås. Begreppet delgivning används ofta men inte alltid i den rätta bemärkelsen. Rapportens syfte är att redogöra för den lagstiftning som finns om delgivning genom att förklara vad den innebär samt beskriva de förfaranden som ska efterlevas. Särskilt ska den beskriva polisens tillämpning av underrättelse och delgivning enligt rättegångsbalkens (RB) bestämmelser i 23:18 och Förundersökningskungörelsen (FUK) 12 § a. I det inledande kapitlet redogörs den lagstiftningen som finns i RB, FUK och Delgivningslagen (DelgL). Vidare beskrivs slutunderrättelsens dokumentation som ska utföras av polis men också åklagarens skyldighet vid underrättelse enligt 23:18. En empirisk undersökning har gjorts på stationen i Karlstad och i Bollnäs för att få en bild av hur polisens arbete med underrättelse fungerar i praktiken. Vi tror att de slutsatser vi har kunnat dra utifrån de svar vi fått, ger en bild av den polisiära tillämpningen av aktuella regler. Lösbrev används inte i den utsträckning som är möjlig och informationen om att förenklad delgivning kan komma att tillämpas meddelas felaktigt muntligen. Ett korrekt handhavande av dessa skulle öka genomströmningen i rättskedjan, framförallt vad gäller så kallade mängdbrott.

Forskning visar att svensk polis skjuter mycket sällan med stöd av sin laga befogenhet. Istället tvingas polismännen skjuta när ingripandesituationen har utvecklats till en nödvärnssituation. I en sådan situation befinner sig polismannen under påverkan av allvarlig stress varvid dennes psykiska, mentala och känslomässiga förmåga kan vara kraftigt begränsad. Ökar polisens medvetenhet om sina möjligheter att bruka sitt vapen i ett tidigare skede med stöd av laga befogenhet kan dödsskjutningar undvikas. Regler om den svenska polisens skjutvapenanvändning i laga befogenhet finns angiven i SkjutK 2 §. Paragrafen tar sikte på de fall då polismannen utan att nödvärn/nöd föreligger själv kan besluta om ett ingripande med sitt skjutvapen. Det finns tre fall då en legal vapenanvändning kan tillämpas i enlighet med SkjutK 2 §. Vi har valt att kalla dessa för gripandefallet, rymningsfallet och omhändertagandefallet. De första två fallen avser situationen då någon ska frihetsberövas för någon av de 27 brott som paragrafen omfattar eller rymmer från ett sådant frihetsberövande. Även försök och förberedelse till dessa brott kan möjliggöra polisens vapenbruk. Det tredje fallet; omhändertagandefallet avser en situation då någon som omhändertagits eller skall omhändertas, visar sig vara psykiskt störd eller inneha ett vapen. Genom att i detalj förklara rekvisitens innebörd också med hjälp av schematiska bilder underlättas tolkningen av de svårtolkade och något föråldrade bestämmelserna.

Syftet med denna rapport är att redogöra för handläggningen av anmälningar om brott av polisman, från att en anmälan inkommer till dess att åtal sker. Denna rapport har också för avsikt att, beskriva brottet tjänstefel och särskilt skillnaden mellan ringa och normalgraden av tjänstefel samt redogöra för disciplinpåföljderna. Rapporten avgränsar sig till att beröra handläggningen av brott där polisman är anmäld för brott. Allmänhetens förtroende för utredningsförfarandet vid brottsanmälningar mot polis (internutredningar) har genom åren aktualiserats vid ett flertal tillfällen. Inledningsvis i rapporten kommer en sammanfattning av resultaten av de statliga utredningar som gjorts, från år 1975 till och med år 2007. Generellt sett har de utredningar som gjorts varit relativt eniga om att inga större förändringar av internutredningsförfarandet är nödvändiga. Däremot finns det vissa förbättringar att göra för att öka allmänhetens förtroende för internutredningsförfarandet. Resultatet av studien pekar på att det nuvarande internutredningsförfarande har få brister vad gäller objektivitet och rättssäkerhet. Dock kan vissa förbättringar göras, främst avseende öppenhet och information om hur dessa utredningar bedrivs. Dessutom redogörs för de författningar och föreskrifter som styr internutredningsförfarandet. För att belysa gränsdragningsproblematiken mellan ringa och normalgraden av tjänstefel har en sammanfattning av domar gjorts. Dessa berörs ytterligare i diskussionen kring brottet tjänstefel.

Det samhälle vi lever i idag är en föränderlig värld, något som både är positivt och negativt. Till de negativa sidorna hör ett hårdare samhällsklimat med en ny typ av organiserad, grövre brottslighet. Detta fick till följd att justitieminister Beatrice Ask i december 2007 lade fram ett kommittédirektiv där hon ville se en utredning om möjligheten för svensk polis att använda sig av nya provokativa åtgärder. Då vi skall bli poliser och detta var ett relativt okänt område för oss tyckte vi att det var intressant och värt ytterliggare studier. Vi valde att titta på begreppen bevis- och brottsprovokation som utgör två provokativa åtgärder bland flera. Vi ville bland annat se vad som skiljer de två begreppen åt, vilket lagstöd som finns för dessa samt hur åtgärderna används av polisen idag. Vi tittade på lagstöden men märkte ganska snart att sådana egentligen saknas för de här åtgärderna. Istället använder sig rättsväsendet till stor del av rättspraxis för att på ett korrekt sätt använda sig av provokation. NJA-fall visar på hur HD har dömt vid tidigare fall och det finns en röd tråd i domsluten, åtminstone fram till 2007 då HD plötsligt vänder helt om med avseende på straffansvarsfrågan! Intervjuer visar att kunskapen om användandet, och brukandet av de provokativa åtgärderna varierar mellan polismän och myndigheter i Sverige. Vi tror att brottsbekämpningen med de provokativa åtgärderna i form av bevisprovokation skulle effektiviseras med ett tydligt juridiskt lagstöd men att det idag inte finns något behov av att göra brottsprovokation lagligt.

Klotter och annan skadegörelse ökar i vårt samhälle. Detta innebär dels stora kostnader för främst staten, kommuner och företag i landet. Ett annat problem detta medför en ökad känsla av otrygghet bland befolkningen och att det kan leda till en sämre boende miljö i vissa områden. Från 2004-01-01 finns det ett nytt stycke i polislagen 19 § som innebär att en polisman i vissa situationer har möjlighet att i förebyggande syfte kroppsvisitera en person. Vi har i våran rapport fokuserat på att försöka ta reda på hur tillämpningen av detta nya stycke skall ske. Vi har försökt ta reda på detta genom att läsa regeringens proposition och olika yttrande från exempelvis justitieombudsmannen och brottsförebyggande rådet. En annan fråga vi har funderat på är om en sådan kroppsvisitation strider mot gällande grundlag .Då med inriktning på regeringsformen 2kap 6 §.

Syftet med vårat arbete är att få fördjupade kunskaper om den s.k. ”Sexköpslagen” (Lag (1998:408) om förbud mot köp av sexuella tjänster). Vi vill undersöka hur lagen tillämpas i praktiken av polisen och vilka svårigheter som uppstår när lagen ska tillämpas. Följande frågor söker vi svar på: Varför går så få anmälningar till åtal? Varför blir så få åtal fällande domar? Vilken relevans har den kritik som framförts mot lagen? Gruppen har studerat det material som finns på området. Detta omfattas av rapporter från Rikspolisstyrelsen, Socialtjänsten och Brottsförebyggande rådet. Vi har även använt artiklar från tidskrifter och Internet. Vi har använt oss av en kvalitativ metod i form av djupstudier av det material vi tagit del av. En nackdel med denna metod är att våra subjektiva värderingar ligger till grund för det litteratururval vi gjort. Vi har valt att inte använda en kvantitativ metod eftersom vi har begränsade kunskaper om enkätundersökningar och att dessa skulle kräva för mycket tid. Resultatet av vårat arbete är att vi identifierat två faktorer som påverkar rättssystemets möjligheter att arbeta mot prostitution utifrån lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster. Dessa två faktorer är domstolens höga beviskrav och polisens möjligheter att bedriva spaning. Den senare faktorn styrs till stor del av möjligheten att använda tvångsmedel. En möjlighet som begränsas av brottets låga straffvärde.

Detta arbete handlar om den utsatthet som vittnen kan känna i samband med att de blir kallade till en förhandling. Det är inte ovanligt att de som kallas aldrig har haft kontakt med rättsväsendet förut. I många fall har det gått lång tid efter att de förhördes av polisen och det datum de ska inställa sig som vittne. Vi försöker i uppsatsen beskriva den stödverksamhet som idag finns för vittnen i samband med en förhandling samt det skydd som finns enligt lagstiftningen. Vi beskriver även de ersättningsmöjligheter som finns att erhålla för vittnen. Det är mer förekommande idag att vittnen blir hotade att inte säga sanningen eller påverkade att inte ställa upp. Det finns både fysiska och tekniska skydd att erbjuda de som hotas men de är långt ifrån säkra och begränsar personens möjlighet till ett normalt liv. Uppsatsen behandlar även den utredning som ska utforma en ram för ett nationellt skyddsprogram för bevispersoner. Arbetet är uppbyggt på en litteraturstudie av förarbeten och utredningar, tidningsartiklar och Brottsoffermyndighetens material på området.