Denna rapport behandlar polisens fängselanvändning. Syftet med rapporten är att sammanställa befintlig lagtext och praxis samt att belysa problematiken kring lagarnas uppbyggnad. Vi har tagit del av lagtext, praxis, förarbeten, domar och poliser i yttre tjänsts åsikter för att belysa dessa områden. Vi har även granskat personalansvarsnämndens årsrapporter och konstaterat att mellan åren 1998-2007 så granskades endast fyra fall av felaktigt fängselbeläggande. Ett felaktigt fängselanvändande resulterar, enligt brottsbalkens regler, antingen i ett olaga tvång eller tjänstefel. Sammanfattningsvis så har vi dragit slutsatserna att lagen är otydligt formulerad, det finns en gråzon samt att det tycks ovanligt att poliser drabbas av påföljd vid ett felaktigt fängselanvändande.

Denna juridiska studie beskriver på ett enkelt sätt hur Sveriges lagar och regler tillåter en svensk polisman eller hans befäl att fatta beslut om att rikta tvångsmedel mot en person som på något sätt gjort sig skyldig till ett brott. Studien kan fungera som en snabb informations bank för en nyligen examinerad polis som inte hunnit fått den viktiga erfarenheten av ”verkligt” polisarbete som är så viktig för att lära sig yrket fullt ut. Rättegångsbalkens kap 23, 24, 27, 28 behandlar de tvångsmedel som dels polisskolan tar upp under grundutbildningen men även som en polisman troligtvis oftast kommer i kontakt med i vardagen. Litteraturen kring Rättegångsbalken är mångsidig och när det gäller kommentarer till tvångsmedel finns det en uppsjö av olika författare som gett sig i kast med att försöka förklara dessa, litteraturen som denna studie grundar sig på är skriven av en mycket respektingivande överåklagare som har erfarenhet i att granska åklagarväsendet och därmed mycket kunnig inom området. Enklare frågor och oklarheter som kan tänkas finnas runt ett visst tvångsmedel blir i denna studie förklarat genom en belysning av de riktlinjer som Justitieombudsmannen satt upp, riktlinjer som därmed skall följas och genomsyra polismannens agerande. Professionellt agerande från Polisen leder till att inte i onödan inskränka de mänskliga rättigheterna, dessa rättigheter som är så viktiga i ett demokratiskt samhälle för att man skall känna förtroende och trygghet för ett rättsväsende.

Varje dag kör ungefär 15 000 fordonsförare omkring på våra vägar påverkade av alkohol och varje år omkommer cirka 100-150 människor i trafiken i alkohol- och drogrelaterade olyckor. Under 2008 rapporterades 31 200 rattfylleribrott och för att effektivisera den brottsbekämpande verksamheten mot rattfylleribrott har Tullverket och Kustbevakningen sedan den 1 juli 2008 givits rättsliga befogenheter att ingripa mot rattfylleribrott. Uppsatsens syfte är att studera vad den nya lagstiftningen innebär för Tullverket och Kustbevakningen samt hur deras utökade befogenheter påverkar polisens arbete mot rattfylleribrott. Fyra kunniga och insatta personer från Tullverket, Kustbevakningen, Polisen och Polisförbundet har intervjuats till uppsatsen. Av intervjuerna framkom att den nya lagstiftningen kommer att underlätta och effektivisera arbetet för både Tullverket, Kustbevakningen och Polisen. Den kommer även att bidra till en bredare och mer täckande övervakning gällande rattfylleribrotten. Polisförbundet motsatte sig dock den nya lagstiftningen och anser att huvudmannaskapet för brottsbekämpning inte bör delas upp på flera myndigheter. Den nya lagstiftningen innehar dock en rad brister och för att effektivisera det brottsbekämpande arbetet ytterligare bör Tullverket och Kustbevakningen ges befogenhet att bland annat inleda förundersökning vid olovlig körning samt narkotikabrott, eget bruk i samband med drograttfylleri, flytta fordon en kortare sträcka utan behörighet och pröva beslut om omhändertagna fordonsnycklar.

Ett fordon som använts i samband med brott kan tas i beslag för att förebygga brott. De lagar man använder för att ta ett beslag av ett fordon är 36 kap BrB, 27 kap RB och trafikbrottslagen (TBL). Det är flera trafikbrott som kan leda till förverkande enligt TBL, dessa har vi stolpat upp men vanligast är olovlig körning och rattfylleri. Problemställningen när man skall använda TBL 7§ i dag är att praxis skiljer sig runt om i Sverige på de olika myndigheterna. Särskilt värde på fordonet och antalet tillfällen som gärningsmannen ska ha begått ett brott, enligt TBL, skiljer sig. Dessutom är ägarförhållandena viktiga att utreda innan ärendena går till rättegång, detta ligger i dag på förundersökningsledarens ansvar. För att kunna arbeta effektivt har de myndigheter vi pratat med gjort upp riktlinjer i samarbete med respektive åklagarmyndighet. Allt detta visas i intervjuerna med de två trafikpoliser vi pratat med i Stockholm och Västra Götaland.

Med hjälp av litteraturstudier har vi försökt skapa en övergripande bild av maskeringsförbudets fördelar och nackdelar. I ett teroiravsnitt förklarar vi två olika gruppprocesser, med de-individation och de-humanisering vill vi visa hur gruppen kan påverka individen att inte ta ansvar över sina handlingar och på så sätt öka frekvensen och graden av grovt våld på brotten. De fördelar med maskeringsförbudet som vi presenterar i vårt arbete är bland annat att polisen får ett verktyg att förebygga ordningsstörningar, människor känner sig tryggare och vågar utnyttja sin rättighet att demonstrera, där fokus kommer att hamna på budskapen inte våldsamheterna. Lyckas polisen med att förebygga bråk kommer det innebära stora ekonomiska vinningar för enskilda, näringsidkare och försäkringssbolag…

Syftet med den här rapporten är att belysa polisens informationsskyldighet enligt FuK13 a-d § och brottsoffers reaktioner efter att de blivit utsatta för ett brott samt att geexempel på ett åtgärdskort för polismannen. Polisen är skylig att informerabrottsoffret om dennes rättigheter. Bland annat har brottsoffret rätt till information omenskilt anspråk, målsägarbiträde, besöksförbud, om information angående beslut attförundersökning skall inledas eller läggas ned, om åtals väckande samt tidpunkt förhuvudförhandling. Brottsoffrets reaktioner har stor betydelse för deras möjlighet att tain informationen från polisen. Brottsoffer är en heterogen grupp som uppfattarbrottshändelser de utsatts för olika beroende på hur de är som personer. Ett brottsofferkan uppfatta en händelse som mycket jobbig medans en annan uppfattar sammahändelse som mindre jobbig. Att förmedla information till brottsoffer är komplicerat,vilket flertalet studier också visar. I Nordsamundersökningen anser polisen att debehöver mer utbildning, resurser och tid för brottsofferarbetet. Det kan också utläsasatt polisen bland annat måste bli säkrare på informationsskyldigheten samt vilkarutiner och handlingsplaner som finns på myndigheterna. Enkätundersökningar visarockså att åklagare och advokater anser att det finns brister gällande polisenskunskaper om informationen till brottsoffer. Rapporten är framtagen genomsammanställning av inhämtad information och genom undersökningar gjorda påområdet.

Inom rättsväsendet har nyttjandet av DNA utvecklats enormt under de senaste 20 åren. Under mitten av 2009 publicerades en forskningsrapport som påvisade att DNA kunde tillverkas artificiellt och att inga idag vedertagna analysmetoder kunde särskilja fabricerat och genuint DNA. Uppsatsen syfte har varit att undersöka rättsäkerheten kring rättsväsendets användning av DNA i förundersökningar och brottmål samt att kritiskt granska den bevisvärdering som sker av DNA i brottmål. Studien konstituerades av en litteraturgranskning gällande analysmetoder av DNA samt domar där DNA låg till grund för domslut och domskäl. Rapporten avgränsades så att endast domar från svenska brottsmål undersöktes. Studien påvisade att rättsäkerheten kring DNA-analyser i huvudsak är hög även om det föreligger vissa anmärkningsvärda omständigheter som när det gäller den misstänktes möjligheter att bestrida förfarandet och resultatet av denna analys. Därutöver påvisade rapporten att bevisvärderingen av DNA-analyser i domstolarna är oerhört skiftande, men att de generellt tillmäts ett stort bevisvärde. Dessutom efterföljs den juridiska vägledningen bristfälligt, i vissa fall, med ett resultat att två åtal med liknande bevisläge kan dömas olika. Avslutningsvis påpekades att det genomslag DNA-analyser har erhållit i rättsväsendet kan inverka negativt på polisens brottsutredande verksamhet med den följde att rättsäkerheten kan inskränkas.

Att dricka alkohol efter en körning med avsikten att dölja ett rattfylleri är inte kriminellt i Sverige, trots att en lagstiftning mot beteendet diskuterats i 60 år. Kraven på ett kriminaliserande av s.k. eftersupning kommer ofta från inflytelserika personer och politiska utspel i frågan har inte varit någon bristvara. Ändå verkar lagen hopplös att förverkliga. Problemen med att få en lagstiftning på plats visar på att förfarandet inte är helt okomplicerat. Därför belyses i denna rapport både möjligheterna och problemen med ett eventuellt kriminaliserande. Dessutom fokuseras på det politiska spelet bakom frågan om eftersupning. Tidigare högljudda krav som uttalas i opposition verkar ha en tendens att tystna när den verkliga makten blir verklighet. Med anledning av detta behandlas tidigare uttalanden från politiska företrädare kopplade till vad som hänt därefter. Åsikterna går ofta isär och det är tydligt att företrädarnas förklaringar inte går ihop med varandras. Vem som egentligen ska beskyllas för att idag bromsa, trots tidigare förespråkande, är svårt att få klarhet i men att tidigare politisk enighet förbytts till tveksamhet är uppenbart. Den uteblivna lagstiftningen är talande i sig.

<p>Barnens bästa ska enligt Konventionen om barnets rättigheter alltid sättas i främsta rummet.Syftet med denna rapport är att reda ut på vilket sätt svensk polis fullföljer sitt uppdrag attefterleva denna konvention i polisens ingripande verksamhet. För att undersöka detta har viintervjuat två poliser samt tagit del av litteratur och övriga källor. Genom att studera dettahar vi kommit fram till att både Rikspolisstyrelsen och poliserna vi intervjuat anser att ämnetär viktigt och ska efterföljas men att det ännu inte finns tydligt uppställda riktlinjer för hurarbetet ska utföras vid polismyndigheterna. Vår egen slutsats av rapporten är bland annatatt det skulle behövas tydligare information och riktlinjer tillgängliga för poliserna somarbetar i ingripande verksamheten för att barnens rättigheter på bästa sätt ska kunnatillgodoses.</p>

Barnens bästa ska enligt Konventionen om barnets rättigheter alltid sättas i främsta rummet.Syftet med denna rapport är att reda ut på vilket sätt svensk polis fullföljer sitt uppdrag attefterleva denna konvention i polisens ingripande verksamhet. För att undersöka detta har viintervjuat två poliser samt tagit del av litteratur och övriga källor. Genom att studera dettahar vi kommit fram till att både Rikspolisstyrelsen och poliserna vi intervjuat anser att ämnetär viktigt och ska efterföljas men att det ännu inte finns tydligt uppställda riktlinjer för hurarbetet ska utföras vid polismyndigheterna. Vår egen slutsats av rapporten är bland annatatt det skulle behövas tydligare information och riktlinjer tillgängliga för poliserna somarbetar i ingripande verksamheten för att barnens rättigheter på bästa sätt ska kunnatillgodoses.