Uppsatsen undersöker hur Camilla Gisslows roman Jag har ingen historia, jag har ett liv (2016) kan användas i svenskundervisningen utifrån skolans värdegrund samt hur den kan möjliggöra, som Elisabeth Langmann benämner det, tolererande subjekt. Utvalda delar av romanen analyseras utifrån Judith Butlers teori om hur kön görs, vilka ligger till grund för de didaktiska implikationerna. De sätt som analysen är strukturerad på, i form av dess innehåll, kan betraktas som ett möjligt tillvägagångssätt i ett arbete med romanen i undervisningen. Ambitionen är alltså en didaktiskt syftande diskussion av olika delar av romanen, snarare än en separat genusteoretisk analys. Analysen visar på att den transsexuella karaktären Michael i Gisslows roman synliggör Butlers resonemang om hur kön görs genom performativa handlingar. Vidare visar analysen på att identiteter och beteenden som bryter mot dessa könsnormer dels sticker hål på idén om att genus, kropp och begär är sammankopplade och dels att de som hamnar utanför normen riskerar att bli utsatta för sanktioner. Det som framkommer i analysen kan också förstås utifrån Langmanns resonemang om att vi i möten med människor som rubbar våra invanda föreställningar, ställs inför valet att välkomna eller förtrycka. Det är också i dessa möten som Langmann menar att tolererande subjekt kan bli till. Romanens didaktiska potential baseras på Martha C. Nussbaum teori , så som den tolkas av Malin Alkestrand, om skönlitteraturens möjlighet att påverka läsaren genom den narrativa fantasin. Sammanfattningsvis kan romanen alltså sägas ha en didaktisk potential på flera sätt. Dels då den visar på hur kön görs och problematiserar den normativa idén om att genus, kön och begär sammanfaller och dels då den synliggör det vi ställs inför i de möten som Langmann beskriver. Men kanske viktigast av allt, den erbjuder ett synliggörande av transpersoner.