Syftet med studien är att komplettera den forskning som gjorts inom landskapsvetenskap och kulturgeografi utifrån ett utmarksperspektiv. Studien ska bidra till förståelse för utmarkernas placering och förändring under de senaste 200 åren. Detta görs genom att jämföra två områden med olika naturgeografiska förutsättningar, ett på Linderödsåsen och ett på Kristianstadslätten, utifrån faktorerna jordarter, utmarkers storlek, markanvändning och djurhållning. Utmarkerna var de områden som byns bönder i huvudsak använde till bete. I denna studie kommer det som lantmätaren klassat som utmark, hagmark eller fäladsmark i kartornas protokoll att räknassom utmark. Kartmaterialet av utmarker och inägor sammanställdes till två områden som det gjordes olika analyser inom och för att utföra detta användes geografiska informationssystem. Studiens resultat diskuteras framförallt i samband med tre andra studier som tar upp frågor kring utmarker och bete. Studiens analyser visar att jordarterna har haft en viss inverkan på utmarkernas placering. Utmarkernas areal skiljer sig mellan områdena vilket kan bero på de förutsättningar som jordarterna skapat. Markanvändningen förändrades, efter den agrara revolutionen ökade åkermarken och trädvegetationen på betesmarkens bekostnad. Från 1900-talets mitt fram till idag har markanvändningen förändrats ytterligare men inte lika drastiskt. Djurhållningen skiljde sigmellan områdena. På Kristianstadsslätten hade de en högre djurtäthet än på Linderödsåsen.

Landskapet är i ständig förändring både av naturliga processer och processer skapade av människan. Från bybildning fram till idag har odlingslandskapet genomgått omfattande förändringar. Med hjälp av Lund stifts Landebok (Ljunggren & Ejder 1950, 1952) och historiskt kartmaterial ämnar denna studie ge en pusselbit till vad som händer inom vångarna år 1570 - ca 1700, med hjälp av följande frågeställningar: Hur kan inägomarkernas omfattning år 1570 rekonstrueras utifrån Lunds stifts landebok och det äldsta historiska kartmaterialet i form av geometriska avmätningar? och Hur kan inägomarkernas dynamik och utveckling fram till 1700-talets början rekonstrueras utifrån samma källor? och Vilken kontinuitet återfinns i marknamnen i Brönnestad, Häglinge samt Hörby utifrån samma källor? Dessa frågeställningar besvaras genom att synliggöra marknamnskontinuiteten mellan historiskt kart- och källmaterial. För att tydliggöra inägomarkernas förändringar har bland annat studier av Sven Dahl (1987) varit till hjälp. Detta i samband med kartläggningen av marknamnskontinuiteten har möjliggjort rekonstruktionen av vångutbredningen i de tre fallstudiebyarna Brönnestad, Häglinge och Hörby. Vidare har även antaganden gjorts angående vångalag mellan byarna.   Undersökningsområdet är en del av Campbells (1928) kartlagda ensädesområde, men studierna i denna uppsats har ytterligare kunnat estimera i vilken utsträckning odlingssystemet samsäde varit etablerat i nordöstra Skånes åslandskap. Vidare har det kunnat beläggas en marknamnskontinuitet på över 50 % inom de tre fallstudierna, det har även konstaterats att hög marknamnskontinuitet tyder på låg förändring inom vången.