No description available.

No description available.

Två år har passerat sedan en ung flicka fördes in i en för henne, helt okänd värld. Ännu märks inte mycket av den förändring som snart kommer att ske, när sju olika personer på olika ställen i världen kämpar för sin överlevnad, och sin rätt till frihet.  Aethera Själsdjur är ett utdrag från de femtio första sidorna i andra delen av vad som är tänkt att bli en längre serie. Det är en fantasyberättelse om individualitet och om att både kunna stå upp för sig själv och det man tror är rätt.

No description available.

No description available.

No description available.

Detta är ett utdrag ur ett romanprojekt under arbete. Romanen har arbetsnamnet Fronten, och är skriven i dagboksform. Det är 20-åriga Majken som för ordet.    Intrigen tar avstamp i att Majken påbörjar en utbildning och där möter människor och situationer som ruckar hennes banor, och knuffar henne i nya riktningar. Den inlämnade texten utspelar sig en bit in i romanen, och rör sig framåt mot slutet av berättelsen (men inte ända fram till slutet).    Majken har tidigare haft svåra ätstörningar men är när berättelsen börjar frisk, eller åtminstone friskförklarad. Rent medicinskt är hon inte längre ätstörd, samtidigt som hon ännu inte har blivit fri från sjukdomens mönster; tvångstankar, skrev självbild och dålig självkänsla. Kanske kan man säga att hon befinner sig i en gråzon mellan sjuk och frisk, fortfarande i en kamp. Hon vet inte vem hon är och hon vet inte vart hon är på väg. Eller uttryckt på ett annat vis: det sjuka och det friska brottas inom henne.    Min ambition är att gestalta den här kampen. Den pendlande utvecklingen. Framstegen och bakslagen. Jag tänker mig att romanen skildrar en efterverkan, ett efterskalv till själva den stora krisen som var sjukdomen. Nu försöker Majken bygga upp en ny identitet, bortom sitt sjuka jag.

Den här är ett utdrag ur en relationsroman, ett psykologiskt kärleksdrama, som kretsar kring tre nära och svåra kärleksrelationer: till en döende mor, en psykiskt belastad syster och en sjukligt svartsjuk partner. De flesta människor vill kärlek: vi vill bli älskade, ha någon att älska. Men redan det där lilla ordet i den förra satsen kan bli tuvan som stjälper hela lasset: att ”ha” någon. Trots att kärlek är vad vi i våra hjärtan önskar så kan det ibland tyckas som att vi gör allt vi kan för att förstöra möjligheterna för den: vi sätter upp villkor för oss själva, den andre eller för kärlekens uttryck, vi saboterar den med nedvärderingar eller orimliga krav, vi skjuter den på framtiden när vi är redo och tillräckligt mogna eller har tiden och utrymmet, eller vi har en tidigare kärlek som mall för hur kärlek ska se ut. Sätten är förstöra möjligheterna är närmast oändliga. Mötet mellan Minna och Bruno är drabbande starkt. Det är som att de stiger in i en relation som redan är etablerad och får aldrig möjlighet att välja varandra. Efter bara några veckor flyttar Bruno in hos Minna. Snart utvecklar Bruno en sjuklig misstro och svartsjuka. Minnas och Brunos väg tillsammans är dramatisk och brinnande intensiv, både känslomässigt och i yttre händelser. Minnas mamma drabbas av en hjärntumör. När Minna följer sin mamma på hennes långsamma väg mot slutet blir de negativa livsmönster hon övertagit från sin mamma tydliga i hennes egen relation till Bruno. Mamman kommer dö, men arvegodset hon fått med sig har hon kvar. Brunos kontrollnät dras åt allt hårdare runt Minna och relationen blir allt mer ohållbar, men orkar hon mista både sin mamma och sin partner på samma gång? Berättelsen handlar om det stora och det plågsamma i att älska. Den handlar om mod och att övervinna sig själv. Om att ge upp, att välja och att växa.

No description available.

Det här är delar av romanen med arbetsnamnet Lita på Processen. Den inlämnade texten utspelar sig mot slutet, där protagonisten John i en vändpunkt tar ett aktivt beslut i ett val som hur än han väljer innebär ett svek. Jag uppskattar att det återstår tre till fyra kapitel kvar att skriva. Det huvudsakliga temat, själva andemeningen som jag vill lämna till läsare, är hur alla behöver någonting att sträva mot och tro på. Jag vill också gestalta de goda psykiska hälsoeffekter löpning kan ge. Visa andra sätt att leva och använda en barnvagn på, bortom det normativa. Och eftersom jag gillar att läsa och skriva om antihjältar som på olika sätt har det mycket svårt ­­så satte jag en antisocial, tv-spelsberoende, självföraktande alkoholist i ett par löparskor. Fick honom att möta och acceptera en mission från en annan av byns särlingar. TokTuva, som känner samhörighet med John och vill hjälpa honom. Hon ber honom frakta en totempåle från Örnsköldsvik till Treriksröset och berättar hur pålen kommer att laddas av Johns kval. Hur goda energier kommer att flöda ner över värden, om nu John lyckas med sin mission. Han är, efter att hans före detta flickvän ramlat ihop i en hjärnblödning och hamnat i ett vegetativt tillstånd på ett vårdboende, än mer ångestdriven, förvirrad och skuldtyngd. John isolerar sig, äter snabbmat, dricker rosé och spelar tv-spel. Framför allt Red Dead Redemption, där han kan vara John Marston i stället för John Häggkvist. Han ikläder sig cowboyens identitet också fysiskt, tar på sig rock, Kentuckyboots, Stetsonhatt och inte minst snusnäsduk under de få tillfällen han går ut. Han kan, på ett liknande sätt som Mr Marston gör i Red Ded Redemption när han behöver mer tid för att prickskjuta fiender, bromsa in tiden om han gnuggar näsduken med fingrarna. Så upplever John Häggkvist det åtminstone. Han övertalas av sina barndomskompisar Stor-Tommie och Hurdå att följa med på en fest. De försöker koppla ihop honom med en tjej, och när det går upp för honom att det hela tiden varit planen, så drar han i väg. Han springer ut i höstmörkret. Bestämmer sig i ett infall för att springa en mil och sedan vända mot sin lägenhet. Det är själva starten på hans karaktärsutveckling. Det är något med löpningen, med tuktandet av kroppen som han fastnar för, och han fortsätter att springa. Han köper löpardojjor från Lidl men skadas och går deprimerad i skogen när han möter TokTuva. Ett led i karaktärsutvecklingen mot acceptansen av en mer hel John Häggkvist, är att våga öppna dörrar och vara kvar i det som är jobbigt. Att ta egna beslut i stället för att vara passiv och låta slumpen råda. Att slutföra saker, att lita på processen, som Tuva säger. Löpningen är såklart en del i detta, men jag låter också John bli förälskad i Linda-Lee som han möter på vägen mot Treriksröset. Han vågar släppa in henne och inte minst hunden Billy, eller Luke som han döper den till.