No description available.

Jag skriver en roman som baserar sig på min farmors liv och skrivandet har hindrats av frågor som har dykt upp. Dessa frågor har jag utforskat i tre olika essäer där varje essä behandlar en del i skrivandet.

Novellsamling innehållande tre noveller, varav två längre, med temat Obehagligt.

När jag började skriva de här texterna hade jag endast en premiss och en något diffus bild av hur storyn skulle vara. Det skulle handla om åtta personer och en hund som blev instängda i ett skyddsrum långt ner under marken och de skulle bli kvar där. Länge. Skyddsrummet skulle vara konstruerat så att människor kan leva där under lång tid, ett sorts experiment för att se om människan kan leva under jord om ytan skulle bli obeboelig på grund av klimatförändringar. Jag ville att texten skulle växa fram medan jag skrev. Jag ville inte tänka ut för mycket på förhand med min logiska hjärna, tvärtom ville jag att det som fanns i mitt hjärta och i magen skulle tillåtas komma fram medan jag skrev. Jag ville att texten skulle växa fram intuitivt, inom en ram som var satt. Jag har skrivit och testat och misslyckats, skrivit och testat och inte riktigt kommit hela vägen. Resultatet är en lång text, men den är långt ifrån färdig. Vissa små delar är mer bearbetade, annat kommer med största säkerhet att strykas. Jag har många omskrivningar kvar att göra och jag har ändrat uppfattning om att slutresultatet nödvändigtvis måste bli en lång roman.  Min berättelse har två berättare. För tillfället berättar de både i första person, men jag har haft funderingar på om jag ska låta en eller båda istället få framträda i tredje person. Hade jag haft en mindre omständlig skapandeprocess, kanske jag redan hade kommit fram till hur det ska vara, men nu är det en gång så att jag måste pröva för att se hur det blir, innan jag kan bestämma mig. Jag tror dock att det kan bli bra att Almas och Olivias berättelser berättas växelvis och att de delvis överlappar varandra. Den sista delen av texten beskriver världen utanför skyddsrummet och hör alltså inte direkt till mitt projekt. Den har ändå kommit till under det här året och därför har den fått komma med här.

No description available.

Utdrag ur Audition för tenorer och basar Audition för tenorer och basar är en relationsroman som utspelar sig i den fiktiva, avfolkade orten Sunnby i Södermanland under perioden nyårsdagen 2012 till slutet på maj 2013. Utdraget omfattar augusti – oktober, ungefär en sjundedel av romanens planerade omfattning.  Romanens huvudperson är Sara, 36-årig frilansande journalist/skribent från Stockholm som varit precis på gränsen till att gå in i väggen, utsliten såväl kroppsligt som känslomässigt. I relationer har hon också frilansat, inget av hennes förhållanden har varat särskilt länge. Sara vill försöka bryta sina mönster, och beslutet för henne till Sunnby där hon får hyra det vinterbonade torpet Höjden. Här ska hon försöka bygga upp sitt liv igen, och hon ger sig själv relationsförbud på minst ett år. I Sunnby finns naturen och tystnaden, kyrkan, skolan och Ica, ålderdomshemmet och damfriseringen. Här finns gemenskap och traditioner, men också människor som står inför förändringar. Även för den lilla damkören, som efter 40 års verksamhet närmast är en institution, stundar förändringar  – körledaren har länge velat föreslå att kören ska ta in manliga medlemmar.   När läsaren nu kommer in i texten har drygt sju månader förflutit sedan romanens början.

Felicia Stjärnstoft Gustafsson driver en New Age-butik i Gamla Enskede, där hon bland annat säljer böcker, tarotkort och rökelse samt erbjuder olika slags behandlingar. En dag får hon ett erbjudande om en utbildning till regressionsterapeut för att föra sina klienter till tidigare liv. Syftet är att genom bearbetning av sådant som varit svårt i tidigare liv bättre kunna hantera det nuvarande. Stjärnstoft bestämmer sig för att gå utbildningen, men provar först att genomgå en egen regression. Under denna session möter hon en man, Cepheus, som hon älskat i en annan tid.     Stjärnstoft har länge känt sig ensam och söker efter någon att dela sitt nuvarande liv med. I hennes vänkrets finns Elias, som hon misstänker är kär i henne. Kanske har även hon känslor för honom. Men när Cepheus dyker upp i hennes minnen förändras allt. Har han kommit tillbaka för att träffa henne igen? Är de själsfränder som följs åt i liv efter liv, eller är han en demon som kommit för att förleda henne? Är det egentligen Elias som är hennes livs kärlek?   Mitt i Stjärnstofts liv inträffar övernaturliga inslag, som är så vardagsnära att de lika gärna kunde vara verkliga. Liv och död vävs samman i denna kärlekshistoria där Stjärnstoft till sist inte har något annat val än att följa sitt eget hjärta, även om det innebär att hon måste lämna allt det hon någonsin trott på bakom sig.      I denna uppsats har jag försökt att göra de magiska inslagen så verklighetsnära att de blir naturliga delar av huvudkaraktärernas vardag. Det är en uppsats som handlar om längtan efter att veta mer om vad som väntar efter döden, och hur kärleken blir en sammanhållande länk över livstider.

Presentation och reflektion Mitt projekt som ni här ska få ta del av är inledningen av en roman som enklast kan beskrivas som en fantasydeckare med humoristiska inslag. Från att ha provat på att skriva på en ny genre (historisk deckare) under Kreativt skrivande III, som jag gick läsåret 2020/2021, bestämde jag mig för att prova på ytterligare en ny genre till den här kursen. Men i stället för att skriva en renodlad fantasy ville jag väva in lite deckarelement eftersom jag strävar efter att bli bättre på den typen av berättande. Främst på grund av att jag framöver vill fortsätta skriva på andra historiska deckare men också fantasydeckare där inriktningen är mer åt barn och ungdomar.      En av de stora anledningarna till att jag har valt en genre som är helt ny för mig är också för att jag vill utmana mig själv som författare. Det finns inte heller något bättre tillfälle att göra detta än på en skrivarkurs eftersom jag här får kritik och respons på min text. Funkar den här mixen av genrer jag vill försöka mig på? Funkar det ihop med min berättarstil och berättarröst? Att få respons på och kritik på nyskrivna texter är det mest lärorika som finns för en författare. Åtminstone är det min synpunkt. Jag vill veta vad som kan förbättras och vad som känns helt fel i texten. Det är så jag utvecklas som författare. Visst är det kul att höra om de positiva bitarna i texten med det är den negativa kritiken och ”felen” som gör att jag kan utvecklas och bli en bättre författare. Idén till romanprojekt kom för mer än tio år sedan då jag läste kursen Fantasylitteratur på Linnéuniversitetet, sommaren 2010. Som en avslutande uppgift kunde vi välja att skriva en berättelse utifrån en specifik fantasygenre. Jag valde en som kallas New Weird. Det är en berättelse som oftast utspelar sig i vår värld men där spelreglerna har förändrats. Som i min roman Ursäkta, var är klockan? har magiker kommit från sin värld in till människornas vanliga värld (eller rättare sagt Stockholm) via stora svarta hål. Sedan visar det sig att de inte kan återvända utan blir fast på Jorden. Men alla magiker har inte de bästa intentioner så det uppstår en hel del konflikter. En grupp anhängare IMIS (Inga Magiker I Samhället) tar över styret i staden och magikerna tvingas sluta använda sin magi och dessutom blir de tjänare till människorna. Allt är frid och fröjd. Inga fler onda magiker syns till på ett tag. Men så en dag upptäcker Stockholmsborna att alla klockor och tidsangivelser plötsligt är borta. Det här måste väl de onda magikerna ligga bakom … eller? Novellen jag skrev på sommarkursen 2010 blev nästan som ett litet synopsis när jag skulle återvända till texten under 2022. Så jag plockade lite här och där i texten och skapade en rad händelseförlopp som till slut blev ett synopsis till en roman. När jag ska skriva romaner brukar jag göra punktlistor för varje kapitel över vad som ska hända. Sedan gör jag även en dramaturgisk struktur över hela berättelsen där jag sätter ut scenerna/händelserna som är de olika vändpunkterna i berättelsen. Så har jag även gjort den här gången. Det svåraste med skrivandet under det här året har varit att få ihop all logik i berättelsen. Visst, berättelsen är skruvad och overklig men det betyder såklart inte att det ska finnas logiska luckor i texten. Det måste finnas en mening med alla skruvade och absurda element. Denna kritik har jag också fått från både min handledare Vasilis och mina kurskamrater. Något som jag är väldigt tacksam för. Att få andras input och åsikter om ens texter är verkligen guld värt. För det är långt ifrån alltid jag själv ser alla dessa luckor i texten. I stället hamnar mitt fokus på annat. Som karaktärerna, vart handlingen bär av, vilka ledtrådar eller ”red herrings” som ska läggas ut och var jag ska placera dem i berättelsen. Men luckor finns det såklart. Det går inte att beskriva allt på de första 40–50 sidorna i en roman. Vissa saker får växa fram under berättelsen gång så att inte för mycket avslöjas för tidigt. En annan utmaning har varit balansen mellan humor, absurdism, fantasy och deckare. Jag har helst inte velat att någon av dem ska ta över för mycket. Det ska finnas en lagom balans. Även om jag kan tycka att det fallit över lite väl mycket på det skruvade, absurda och humoristiska.  Jag har även vid flera tillfällen funderat på om detta ska vara en bok riktad till barn, men då möts jag av nästa dilemma, om jag i så fall behöver tillföra en yngre huvudkaraktär som barn har lättare att relatera till. Men det är inget måste såklart. Det är inga barn som är huvudkaraktärer i Ture Sventon-böckerna till exempel. Dessutom kanske det räcker med att huvudkaraktären Ivan Hitta är lite barnslig och skojfrisk. Nästan som en seriefigur.  Men om jag bestämmer mig för att det ska vara en bok för barn måste jag nog se över språket och förenkla det lite. Men det är en senare fråga. Första steget blir såklart att skriva klart första utkastet. Sedan följer flera omskrivningar. Som alltid när det gäller romaner. Det kan inte finnas många författare som ger ut en roman efter första utkastet. Jag har åtminstone aldrig träffat någon.

Det här är början på andra delen i en urban fantasy-trilogi men inslag av skräck och deckare. Huvudkaraktären och hennes kollegor i Nattsaga Sällskap har förmågan att se Gränsvärlden, filtret mellan liv och död. Genom serien tvingas de lösa både övernaturliga gåtor och gamla mord. De hamnar också i skottlinjen för stridande kriminella gäng.  Berättelserna berör teman som ensamhet och det förflutas påverkan på nuet. En fråga som blir allt viktigare genom serien är vad som händer med en människa när hon går över gränsen mellan rätt och fel.

Det här skrivprojektet är en fortsättning på det jag arbetade med under det föregående läsåret. Här fortsätter gestalten Eli sin utveckling från att vara konstnärsstudent till att vara konstnär, men blir distraherad under arbetets gång. Detta eftersom hon hittat ett foto av en släkting som hennes mamma inte menar existerar. Denna person heter Cajsa och levde på mentalsjukhus under 50-talet. Cajsas avsnitt är dagsbokinlägg från tiden då hon levde där.  Projektet har varit en möjlighet att utforska den kompromisslösa ilskan hos en ung feminist som inte förstår världen eller sig själv, allt hon har är sitt uttryckssätt – konsten. Samtidigt har jag också fått gräva i ett av mina intressen, konsten i sig och konstnärskap. Precis som med Elis avsnitt har Cajsas delar inneburit en möjlighet att beskriva livet inuti de gamla mentalsjukhusen. Årtalet jag valt är 1954 av anledningen att då kom mediciner som Hibernal till Sverige. De betraktas som revolutionerande av vården för psykiskt sjuka, men också livet på mentalsjukhusen. Det var mediciner som behandlade schizofreni, innan hade det främst funnits lugnande mediciner och behandlingar som isbad, insulininjektioner och elchocker. Men kritik mot medicinerna har förekommit, att de gav patienterna lobotomi på kemisk väg i stället. Sjukhusen kunde öppnas upp mer, bli mer som ett hem – men på vilken kostnad?  En annan viktig del har varit att utforska språket, hur skulle tankarna se ut på pappret hos en person som tog dessa nya mediciner? Cajsas tankar går in i varandra, utan tydliga början och slut. Reglerna kring interpunktion utmanas när punkter och kommatecken inte används så ofta som det är brukligt. Samtidigt måste dagbokstexterna vara läsliga, vilket inneburit en spännande utmaning mellan experimentering och att tänka sig in i läsarens tankar till viss del.  Eli har i den här delen av texten fått veta alltmer om Cajsa, något som har kommit att påverka henne djupt. Främst genom att hon får allt svårare att göra konst, så hon ljuger för sig själv – hon kommer göra det imorgon, i över morgon och så vidare. Eli har för mig inneburit en möjlighet att utforska en karaktär som har dålig kontakt med sina känslor, vilket även innebär ett försöka att lura läsaren. Elis delar är visserligen berättade ut tredje person, men ligger väldigt nära henne.