Den här uppsatsen undersöker Sture Dahlströms ambivalenta förhållande till den svenska arbetarlitteraturen. Den kvalitativa analysen är inspirerad av den franska kultursociologen Pierre Bourdieu och syftar till att synliggöra de valmöjligheter, orienteringspunkter och handlingsalternativ som låg till grund för Sture Dahlströms omstörtningsstrategier och motstridiga ställningstaganden för att positionera sig i riktning mot det arbetarlitterära delfältet givet hans bakgrund, erfarenheter, referensramar och medhavda kapitaltillgångar samt vilka konsekvenser det fick för litteraturkritikernas framställning av hans litterära profil. Materialet utgår huvudsakligen från Sture Dahlströms egen föreställningsvärld, framför allt gestaltat genom hans romaner, men även från ett antal intervjuer, biografier och artiklar under 1980-, 1990- och 2000-talet.  Uppsatsen visar att Sture Dahlströms biografiska erfarenheter och sociala bakgrund genererade en naiv övertygelse om den svenska arbetarlitteraturens förändringspotential samtidigt som han var oförmögen att investera i de drivkrafter som grundlägger det arbetarlitterära delfältets spelregler. Hans radikala omstörtningsstrategier och motstridiga ställningstaganden resulterade snarare i att han motarbetades av de kritiker som redan innehade en dominerande position i det litterära fältet. Uppsatsen visar därtill att Dahlströms perifera avantgardeposition var en förutsättning för utvecklingen av hans erhållna kultstatus.