Abstract of How to dress a cloud in trousers? – A comparative analysis of Swedish translations of Vladimir Majakovskij’s poetry In this essay I present a comparative analysis of Swedish translations of Vladimir Majakovskij’s poems “Облако в штанах” and “Во весь голос”.[1]My ambition is to analyze and understand methods of translation and reasons of devices in transforming Majakovskij’s poetry into a Swedish language and context. On the basis of my theoretic perspectives (which contain fundamental problems of translation, the development of the subject “translation” and English translations of Russian texts) I methodically execute a parallel reading of the original poems, literature concerning Majakovskij as a poet and selected, biographic literature with a concentration on the works of the Swedish translator and scientist Bengt Jangfeldt.[2]The chapters of my analysis was formed during my methodic reading of theoretic and biographic literature and creates a frame for my results: the analyze of three different kinds of transforming the Russian rhymes into Swedish, the way of translators actualizing and making poems more understandable by placing it in a different context by changing names/national clichés, the effect of using hard or vulgarized language and the inevitable transformation from Russian to Swedish when translators are showing underlying meanings in the strophes by using more poetic language, a discussion of errors in translation, implicit difficulties in Russian use of certain words and the ideology of Majakovskij’s poetry and the Swedish publication/relationship to the authorship. [1]”A cloud in trousers” and ”At the top of my voice” [2]An interview with a Russian-speaking reader is also executed for another perspective of the Russian language

No description available.

No description available.

No description available.

I uppsatsen behandlas Tove Janssons barnlitterära roman Muminpappans memoarer. Avsikten är att analysera verkets berättarteknik, form och över- samt underliggande tematik. Tidigare forskning presenteras och vissa delar ifrågasätts. Metainslaget diskuteras, liksom ekonomiseringen. Det ekonomiska i romanen ses bland annat i Janssons återanvändning av sidokaraktärer inom ett och samma verk, samt genom hennes återkommande muminkaraktärer. Vid undersökningen av intertextuella paralleller görs kopplingar till flertalet genrer. Den tidigare forskningen har redan uppmärksammat likheter med den äldre memoarlitteraturenoch dessa likheter tas upp i uppsatsen. Dessutom görs en egen jämförelse mellan muminpappans företal och Jean Jacques Rousseaus självbiografiska verk Bekännelser. Andra intertextuella relationer nämns också, till exempel kopplingar till den romantiska heroiska hjälteberättelsen.Berättartekniken i Muminpappans memoarer analyseras och Janssons växlingar mellan detmoderna, sceniska och det traditionella, summerande framställningssättet uppmärksammas. Romanens vanligt förekommande metakommentarer undersöks och tolkningsbarheten ikommentarerna diskuteras. Uppsatsens senare del fokuserar på den tidigare forskningens utsagor om verketsövergripande tematik. Här lyfts ett flertal argument fram, och den tidigare forskningens teser angående tematiken beprövas och belyses. En akademisk avhandling där muminpappans bok analyserats grundläggande står i fokus för uppsatsens motargument. Avsnittet behandlar romanens parodiska inslag i kontrast till verkets underliggande tematik.

I uppsatsen behandlas William Shakespeares komedi Twelfth Night. Dramat publicerades för första gången 1623 och innehåller, på samma sätt som många av hans tidigare komedier, motiv som förväxlingar och sökandet efter en sann kärlek. Intrigen bygger på att människor på grund av en förklädnad inte känner igen varandra. I det här fallet är det en ung kvinna, Viola som får omgivningen att tro att hon är man.   Shakespeares Twelfth Night är uppbyggd genom en komposition av olika teman och jag har undersökt hur han har motiverat sina motiv kärlek och musik och genom dessa skapat dramats lyckliga slut. I uppsatsen har jag i första hand analyserat den seriösa nivån i komedin och sammanfört den med kärlekstemat.  Kärleken i Twelfth Night yttrar sig på flera olika sätt och som olika slags kärlek, mitt fokus har lagts vid den romantiska kärleken och hur dessa motiv genom motiveringar framträder i dramat. Kärlekstemat har sammanförts med begreppet ”seriositet”, då analysen har sin utgångspunkt i de båda kontrasterande men också harmonierande nivåer som förekommer i Shakespeares komedi samt hur den ”den seriösa nivån” kontrasterar mot den ”populära nivån”.   När det kommer till musiktemat har jag lyfta de många musikinslagen och försöka visa hur musiktexterna, synliga såväl som dolda ackompanjerar handling och rådande stämningar. Jag diskuterar också hur man delvis kan se musiktemat som en metafunktion i dramat.

No description available.

Självframställning handlar om att konstruera identitet i text. Författaren använder olika strategier för att minnas och att konstruera sig själv och sitt själv i en berättande text. I den här uppsatsen har jag analyserat hur den politiska identiteten skapas i socialdemokratiska memoarer. Undersökningen har visat att berättelserna hålls samman av ett antal karakteristiska teman och berättarstrukturella mönster. För det första kan sägas att självframställningarna förefaller vara en förlängning av politikerrollen. Ett tydligt exempel på detta är hur barndomen betraktas med politikerblicken. Det skrivande jaget har inte i första hand ambitionen att gestalta ett skrivet jag, utan använder istället barndomens autentiska livsmaterial som en fond eller kuliss för att skapa en politisk identitet och referera till en stor berättelse om socialdemokratin. Självframställningarna innehåller ofta ett avgörande krismoment – epifani eller omvändelse – då politikeridentiteten tar form. Samtidigt som varje krismoment är unikt, och definierar den enskilda politikeridentiteten, refererar det till en stor berättelse om socialdemokratin. Själva förekomsten av ett sådant här moment pekar också mot att politikeridentiteten är ett färdigt själv, som i grunden behåller sin form under den politiska gärningen. Två återkommande teman i självframställningarna är pragmatismen och plikten. Ofta skildras installationen, företrädesvis i riskdagen eller regeringen, på ett dramatiskt och högtidligt sätt, vilket anknyter till plikttemat. Ett annat utmärkande drag är att politikeridentiteten definieras genom förebilder i det egna partiet. Kritik mot partikamrater är sällsynt. Man är socialdemokrat först och främst, kritik mot det egna partiet innebär också kritik mot sig själv. De socialdemokratiska memoarerna kännetecknas också av en autentisk berättarstruktur. Olika typer av dokument, fotografier och faksimiler används för att underbygga och stödja självframställningen, vilket möjligen kan kopplas samman med att memoarförfattandet är en förlängning av politikerrollen. Uppbrottet skildras inte sällan i form av en slags epilog. Förutom en dramatisk beskrivning av själva uppbrottet innehåller epilogen reflektioner som går både bakåt och framåt i tiden, och som refererar till en stor socialdemokratisk berättelse. Ibland förekommer också en metanivå då författaren betraktar sina egna memoarer. Epilogens funktion är att skapa högtidlighet kring den egna gärningen, och eventuellt även den egna självframställningen, och att referera till en stor berättelse om socialdemokratin. Det är svårt att argumentera för att ovan nämnda mönster och teman enbart skulle förekomma i socialdemokratiska memoarer. Även om undersökningen inte kunnat visa på att det här materialet utgör en egen genre har det varit intressant att betrakta hur politiken och författarens politiska roll genomsyrar självframställningarna.

Salome is the myth of the Oriental princess who dances for her stepfather, Herod the tetrark at his banquet. He becomes so enchanted by Salome's dance that he allows her to wish for what she wants. On the advice of Queen Herodias, Salome's mother, she asks the head of prophet John on a platter. Herod is horrified, but grants Salome's desire. This is the first in a series of Salome petitions as Mark and Matthew in the New Testament. Salome has since then never ceased to fascinate artists and writers through the ages. From the medieval petitions with the focus on Salome's dance of the Renaissance with the shift from dance to John the Baptist's head on a plate, the romanticism of Heine and the amazing climax in the late 1800s feverish petitions, symbolism, decadence and modernism's painterly hallucinations of Salome as the castrating woman par excellence, of Salome as the terrifying Femme Fatale and "La belle dame sans merci". Ann Jäderlund's Salome is the latest of Salome petitions of all time. An unbroken tradition of  a blood-red thread spinning throughout history, from Biblical days until our days, and postmodernism. Jäderlund's Salome is a fascinating creation, just as exciting and alarming as the  Salome character herself. The sliding movement between irony and sentimentality in the narration of the text is a complication, and one senses that the author's intentions are far more complex than what the current research today suggests. How can we understand the incomprehensible, the recurrent male-killing in the play? Literally and realistic in feminist psychoanalytic tradition, or figuratively and symbolically, in accordance with the mature and masculine tradition? Should we focus on the content of the text as the gender-oriented studies sought to assert, or should we instead focus attention on the text and dramaform as such? What happens if you problematised Jäderlund's drama based on Peter Szondi's and Mats Ödeen's genre determinations, is it possible at all to identify Salome as a modern drama then, or are moving in a new land, in such a postmodernist? And what characterizes in this case this as compared to the prior art tradition? These questions may form the basis for my thesis after prolonged inability to find a theoretical input to a text reminding much about the author's other works, a lyrical souterraine to get lost in, to immerse and musical dream of, and be attracted to as be attracted to a dark star or the surrealist black sun. The black sun of the soul with its dazzling, and at once obscure perversion.

No description available.