Denna kandidatuppsats i teater- och dansvetenskap vid Stockholms universitet (VT 2012) undersöker den sensoriska nivån inom scenkonsten, hur den kan se ut och hur ett publikt deltagande i den kan förstås. Mitt material består av ett urval teoretiska ingångar som jag dels diskuterar sinsemellan, dels provar användbarheten av genom ett förstapersonsperspektiv av koreografin Epic av Mårten Spångberg. Genom detta skapar jag en begreppsapparat som kan fungera som tillvägagångssätt för en större studie av den sensoriska nivån. Min infallsvinkel är fenomenologisk, där Maurice Merleau-Pontys Phenomenology of Perception (1945) utgör min huvudkälla. Vid sidan om denna preciserar jag mitt perspektiv inom ett teater- och dansvetenskapligt fält genom Stanton B. Garner, Bert O. States, Susan Foster och Jana Parviainen. Min undersökning visar hur en fenomenologisk förståelse av människan som kropp situerad i tid och rum bildar ett material för att komma i kontakt med den sensoriska nivån. Jag lyfter fram hur den sensoriska nivån inrättar oss i ett utvidgat åskådarperspektiv där vi ser föreställningen från flera punkter samtidigt och genom att avstå från tecknets värde skapar en materialitet som når oss som intensifierad verklighet. Hur denna kropp är förbunden med omvärlden genom ett gemensamt förbund förklarar vidare hur vi deltar i en sensorisk upplevelse. Empatibegreppet visar hur ett deltagande i den sensoriska nivån kan skapa en expanderad jagupplevelse som sträcker sig över både tid och rum. Samtidigt smälter en upplevelse av den sensoriska nivån samman med den symboliska och bildar en hyperverklighet, vilket ifrågasätter den reella skillnaden mellan sensationer och symboler.