Information om läkemedel som skall användas till djur erhålls skriftligt från den bipacksedel som i Sverige måste finns med i alla läkemedelsförpackningar, samt muntligt från veterinärer och farmaceuter. Läkemedelsinformation kommuniceras även elektroniskt genom olika webbplatser på Internet, bland annat www.fass.se. Syftet med detta arbete var att undersöka djurägares nyttjande av bipacksedeln och andra informationskällor när de hämtar ut läkemedel på recept till sitt djur. Metoden som användes var en enkät i pappersform, vilken besvarades av 80 djurägare som under januari och februari 2018 kom till apotek för att köpa receptbelagd medicin till djuret. Resultatet visade att flertalet djurägare, 52,5 %, alltid läser bipacksedeln till läkemedlet som deras djur skall behandlas med, att 37,5 % läser den ibland och att 10,0 % aldrig läser den. De två källorna till information om djurets läkemedel som flest ägare använder sig av är veterinären och bipacksedeln. Elektroniska informationskällor utnyttjas sällan. Ägare till djur av olika slag använder skilda läkemedelskällorna i samma utsträckning. Djurägares ålder eller kön kunde inte sägas ha betydelse för användandet. Slutsatsen som drogs var att bipacksedeln är djurägares näst viktigaste informationskälla om läkemedel, efter veterinären. Det fanns likheter, men också skillnader i individers användande av läkemedelsinformation till djur och till egna läkemedel. Det återstår att undersöka olika informationskällors roll och betydelse för läkemedelsbehandling av djur.

Bakgrund Läraryrket är ett av de mest röstkrävande yrkena. Den höga röstbelastningen och de höga kraven som ställs på lärares röster resulterar i att lärare i högre grad än andra drabbas av röstbesvär. Universitetslärare är ett yrke som hittills inte blivit tillräckligt undersökt gällande förekomst av röstbesvär. Syfte Syftet med denna studie är att undersöka förekomsten av upplevda röstbesvär hos universitetslärare i Sverige och bidra med information om eventuella individuella och arbetsmiljömässiga faktorer som kan påverka upplevda röstbesvär. Metod Inför aktuell studie rekryterades 108 universitetsanställda. Av dem inkluderades 75 deltagare, alla universitetslärare. Deltagarna fyllde i en enkät som utformats inför denna studie. I enkäten ingick också självskattningsformuläret Screen6. Genom statistisk analys har prevalensen av upplevda röstbesvär och eventuella bakgrundsorsaker till dessa undersökts. Resultat Resultatet visade att 10,7% av universitetslärarna i studien upplever röstbesvär. Röstsymptomen som upplevdes oftast av universitetslärare med röstbesvär var smärta, spänningar eller klumpkänsla i halsen, trött eller ansträngd röst, svag eller hes röst och behov att harkla sig eller hosta. Högre ålder visade sig öka risken att drabbas av röstbesvär. Inga andra individuella eller arbetsmiljömässiga faktorer kunde kopplas till de upplevda röstbesvären. Slutsatser Resultaten i studien indikerar att universitetslärare är ett röstkrävande yrke och att röstbesvär är lika vanligt hos universitetslärare som hos andra lärare. Studien belyser betydelsen av förebyggande röstintervention för universitetslärare för att öka medvetenheten om röstanvändningen i yrket samt av ekonomiska skäl.

Sökandet efter en definition av specifika läs- och skrivsvårigheter, dyslexi, har lett den språkligt inriktade forskningen fram till den senaste i raden av definitioner: diskrepansteorin mellan läsförståelse och hörförståelse. Studier har dock visat att även hörförståelsen kan vara nedsatt hos personer med dyslexi. Orsaken tros vara för få lästa texter och därmed ovana vid den skrivna textens struktur. Eftersom de tillgängliga studier som gjorts gällande dyslexi och hörförståelse alla använt sig av uppläst, skriven text uppvisade dyslektikerna i dessa studier en nedsatt hörförståelse orsakad av lässvårigheterna. En av konsekvenserna till att hörförståelsen kan vara nedsatt hos personer med dyslexi är att åtgärder som läromedelskassetter inte får den effekt man önskat. Syftet med denna studie var att undersöka dyslektikers hörförståelse av spontantal och jämföra dyslektikers resultat med en grupp normalläsares. Hypotesen var att skillnaden mellan dyslektikers och normalläsares resultat vid hörförståelse av uppläst text skulle vara större än vid hörförståelse av spontantal. Återberättande av texter ur läromedel skulle då resultera i högre grad av förståelse vid kunskapsinhämtning för personer med dyslexi än uppläst text. Försökspersonerna var 20 folkhögskoleelever i åldrarna 18-50 år med jämförbar utbildningsnivå. 10 var diagnostiserade dyslektiker och 10 var normalläsare. Studien bestod av tre delmoment: Läsförståelseprov, Hörförståelseprov med uppläst text och Hörförståelseprov med spontantal. Materialet för de två första delproven var hämtat ur ”Läsförståelseprovet LS”. Det tredje delprovet baserades på två episoder av spontant berättande. Studien visade att skillnaden mellan gruppernas resultat vid hörförståelse av uppläst text var mindre än vid hörförståelse av spontantal och därmed måste hypotesen förkastas. Kvalitativa skillnader visade sig dock finnas mellan grupperna gällande typ av felsvar som gjorts vid de tre delmomenten.

Bakgrund: En förbättring av kroppslig motorik efter Deep Brain Stimulation (DBS) har noterats hos Parkinsonpatienter efter Deep Brain Stimulation (DBS) i Nucleus Subthalamicus (STN) och Caudal Zona Incerta (cZi). Postoperativa effekter för talmotorik och övrig kroppsmotorik skiljer sig dock ofta åt. Försämring av flera talaspekter har rapporterats, inklusive nedsatt artikulatorisk precision. Minskad artikulatorisk precision hos Parkinsonpatienter påverkar produktionen av tonlösa klusiler, såväl som talhastigheten. Detta kan mätas via akustisk analys av diadochokinetiska uppgifter (DDK) i form av stavelseupprepning, genom kontroll av andel stavelser med mätbar Voice Onset Time (VOT) samt antal stavelser per sekund.  Mål: Att jämföra effekten av DBS-stimulering i STN respektive cZi vid stavelseupprepning genom andelen mätbara VOT-resultat samt antalet stavelser per sekund. Ett andra mål var att beskriva hur relationen mellan artikulatorisk hastighet och andel mätbara VOT-värden påverkas av stimulering för de båda lokalisationsgrupperna.  Metod: Det fanns 7 patienter i varje lokalisationsgrupp. Talinspelningar skedde före operation, samt 12 månader efter operation med stimulatorn av respektive på. Andelen mätbara VOT-resultat för de tonlösa klusilerna mättes i varje uppgift, liksom antalet stavelser per sekund. Hypotesprövning genomfördes mellan grupperna såväl som mellan de båda postoperativa tillfällena (stimulator av respektive på). Regressionskoefficienten beräknades för förhållandet mellan andelen mätbara VOT-värden och talhastighet för respektive lokalisationsgrupp.  Resultat: Andelen mätbara VOT-resultat minskade då stimulatorn var på för båda lokalisationsgrupperna. Minskningen var signifikant för STN men inte för cZi. Resultatet för cZi närmade sig dock signifikans. Antalet stavelser per sekund ökade för AMRuppgiften samt förblev oförändrat för SMR-uppgiften hos STN-gruppen med påslagen stimulator. För cZi sågs då en konstant nedåtgående trend. Regressionskoefficienten för förhållandet mellan andelen mätbara VOT-värden och antalet stavelser per sekund förändrades inte på ett enhetligt sätt när stimulatorn var av respektive på mellan de båda grupperna.  Slutsats: Talet påverkas av DBS-stimulering genom en oprecis artikulation av tonlösa klusiler. Lokalisationsgrupperna STN och cZi uppvisade samma förändringsmönster för andelen mätbara VOT-värden, men skiljde sig åt vid antalet stavelser per sekund. Detta tycks vara en indikation på att operation i dessa lokalisationer har olika effekt på taltempo. Teorin om articulatory undershoot tycks kunna appliceras på båda grupperna, dock uppvisar cZi en samtidig hastighetsminskning gällande antal stavelser per sekund, där STN istället uppvisar en hastighetsökning vid stimulering.   Nyckelord: Parkinsons sjukdom, DBS, STN, cZi, stavelseupprepning, andel mätbara VOTvärden, antal stavelser per sekund, artikulatorisk precision, artikulatorisk hastighet.

Vid bedömning av språkförmågan hos yngre barn finns idag ett antal olika test att välja mellan för den kliniskt verksamma logopeden. Det råder dock brist på normerade test för att mäta språkförståelsen hos de allra yngsta barnen. Reynell Developmental Language Scales III – RDLS III är ett brittiskt test för screening av barns språkförståelse och expressiva förmåga. Syftet med föreliggande studie var att normera språkförståelsedelen i RDLS III och att jämföra våra resultat med den brittisk-irländska standardiseringen. Då det ej fanns någon vedertagen översättning av testblanketten blev detta ett syfte för studien. Även sambandet mellan testresultat och föräldrarnas utbildningsnivå undersöktes. För att kunna testa ett tillräckligt stort antal barn utfördes normeringen i samarbete med logopedstudenterna Maj Lindman och Anna Lena Åström. I vår studie ingick sammanlagt 122 barn från Umeå och närliggande byar i åldrarna 21⁄2-31⁄2 år. Barnen delades in i sex åldersgrupper med tvåmånadersintervall. Vi genomförde hela testet, i den mån det var möjligt, med samtliga barn. Resultaten visade att medelvärdet för varje åldersgrupp stiger med ökad ålder, dock med något undantag. Variationsvidden inom gruppen var mycket stor för samtliga åldersintervaller. Vid jämförelse med den brittisk-irländska standardiseringens resultat kan man se att de svenska och de engelsktalande barnens medelvärden ligger nära varandra. Ingen korrelation förelåg mellan föräldrarnas utbildningsnivå och barnens testresultat.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

Background: Forensic psychiatric care is a context where patients are being cared for without consent. Nurses play an important role in this care which is very complex due to its duality. Nurses develop their knowledge through education and experience in clinical nursing. Depending on where the nurse is in her knowledge development, willingness to care for patients may differ. Objective: The aim of this study was to highlight experiences of psychiatric nurses willingness to care for patients in forensic psychiatric care. Method: This qualitative study was carried out with semi-structurered interviews. Eight psychiatric nurses from three different forensic psychiatric clinics participated in the study. A qualitative content analysis of transcripts from the interviews seeked to reach the latent content of the text. Results: The nurses sensed they were safe in the workplace by a number of things wich included solidarity with coworkers and good leadership. Furthermore nurses also had driving power and motivation to grow by influencing and interest for the patients. Conclusion: It is implied that the nurses experience not necessarily lead to knowledge development about caring.