Den här uppsatsen belyser den svenska nationalismens uttrycksformer, så som de framgår av Stockholmstidningarna Dagligt Allehanda, Inrikes Tidningar och Stockholms Posten i mars 1805. Nationalismen undersöks huvudsakligen utifrån Michael Billigs teorier om banal nationalism, vilket syftar till oreflekterade, vardagliga attityder som skiljer mellan ”oss” och ”dem” och formar en nationell gemenskap. Undersökningens sidospår är att reda ut vilket förhållningssätt till Finland som förekom i de tre tidningarna. Finlandsfrågans relevans är tydlig inte minst med tanke på den bristfälliga militära viljan att försvara det svenska rikets östra rikshalva under finska kriget 1808–1809. Undersökningen visar att flera tecken på banal nationalism förekommer, trots att nationerna som politisk-juridisk samhällsform etablerades i Europa först långt senare. De mest framträdande dragen är (1) upprepandet av epitetet ”kongl.” i samband med platser, institutioner och titlar, (2) ett särskiljande gentemot Finland, som trots att det officiellt sett är en del av riket vid den här tiden, ställvis betraktas som ett främmande land, (3) adjektivet ”swensk” som är synonymt med inhemsk, och ur ett merkantilistiskt perspektiv får en positiv innebörd, (4) stereotypisering av ”dem” (i synnerhet fransmän) i förhållande till ”oss” (svenskar), och (5) deiktiska uttryck som refererar till och tar för givet att läsaren känner till att kontexten för annonser är Stockholm, vilket här betraktas som en föregångare till nationell deixis. Av resultaten dras slutsatsen att nationalismen antar banala uttrycksformer redan innan nationalstaten är formerad. Michael Billigs tes är att nationalismen i ett första stadium är hård, för att sedan bli banal och alldaglig, medan min uppsats söker visa på att den hårda nationalismen likväl föregås av banal nationalism. Beträffande Finland är slutsatsen att det redan 1805 betraktades som en egen nation i kraft av språklig och geografisk gemenskap, trots att det hörde till Sverige.

This thesis addresses critical conceptions of Scottish literary development in the twentieth-century which inscribe realism as both the authenticating tradition and necessary telos of modern Scottish writing. To this end I identify and explore a Scottish ‘counter-tradition’ of modern uncanny fiction. Drawing critical attention to techniques of modal disruption in the works of a number of post-1970s Scottish writers gives cause to reconsider that realist teleology while positing a range of other continuities and tensions across modern Scottish literary history. The thesis initially defines the critical context for the project, considering how realism has come to be regarded as a medium of national literary representation. I go on to explore techniques of modal disruption and uncanny in texts by five Scottish writers, contesting ways in which habitual recourse to the realist tradition has obscured important aspects of their work. Chapter One investigates Ali Smith’s reimagining of ‘the uncanny guest’. While this trope has been employed by earlier Scottish writers, Smith redesigns it as part of a wider interrogation of the hyperreal twenty-first-century. Chapter Two considers two texts by James Robertson, each of which, I argue, invokes uncanny techniques familiar to readers of James Hogg and Robert Louis Stevenson in a way intended specifically to suggest concepts of national continuity and literary inheritance. Chapter Three argues that James Kelman’s political stance necessitates modal disruption as a means of relating intimate individual experience. Re-envisaging Kelman as a writer of the uncanny makes his central assimilation into the teleology of Scottish realism untenable, complicating the way his work has been positioned in the Scottish canon. Chapter Four analyses A.L. Kennedy’s So I Am Glad, delineating a similarity in the processes of repetition which result in both uncanny effects and the phenomenon of tradition, leading to Kennedy’s identification of an uncanny dimension in the concept of national tradition itself. Chapter Five considers the work of Alan Warner, in which the uncanny appears as an unsettling sense of significance embedded within the banal everyday, reflecting an existentialism which reaches beyond the national. In this way, I argue that habitual recourse to an inscribed realist tradition tends to obscure the range, complexity and instability of the realist techniques employed by the writers at issue, demonstrating how national continuities can be productively accommodated within wider, pluralistic analytical approaches.