The thesis explores the complex area between preservation of museum collections, and the need to allow access to the collections and the artefacts for researchers. The focus is on archaeological collections, and inorganic materials in particular. The aim is to illustrate the problems, as well as the opportunities, of archaeological scientific analysis when combined with museological sciences such as materiality and material culture studies, theories of object biographies, the concept of objects as actors, and the issue of silent objects. Exploring the exchange between the museological and the natural sciences to promote enhanced usage of collection artefacts, and to explore whether there are real barriers or if they are perceived due to a lack of mutual understanding. Methodologically it is a text based analysis of the research situation internationally and nationally in Sweden, with a case study comprised of observation of a research team that at the same time were making archaeometallurgical analyses of bronze age objects, and interviews with a small group connected to the areas of interest for this thesis. The sources have consisted of the material generated by the case study, as well as the text material used to provide the necessary background. By using text analysis, Actor-network theory, observation, and interviews, the discussions can revolve around the theoretical perspectives of materiality, object biography and silent objects, with the premise that sample analyses could bring back some context to an artefact. The findings indicate that the museum sector and other disciplines would greatly benefit from closer collaborations with each other and work more interdisciplinary. Museum collections harbour artefacts that could enrich the collective disciplines with their informative values, and with a mass of sampled and analysed context-less artefacts, new and fascinating patterns could emerge, leading to new discoveries. The findings also show that, in archaeology, this is already in motion, and the hope is that this develops on a larger scale in the museum sector as well. / Den här uppsatsen undersöker det snåriga område mellan museers plikt att bevara samlingarna samt behovet att tillåta åtkomst för forskare till samlingarna och föremålen. Fokus ligger på arkeologiska samlingar, och oorganiskt material i synnerhet. Syftet är att belysa problemen, samt de möjligheter som arkeologisk vetenskaplig analys har att ge i kombination med museivetenskapliga begrepp såsom materialitet och materiell kultur, teorier om objektbiografi, objekt som aktörer och ”tysta” föremål. Uppsatsen utforskar utbyten mellan musei- och naturvetenskap som främjar ökad användning av föremål i samlingar, och undersöker om det finns verkliga hinder i utbytet eller om de endast är upplevda på grund av en bristande ömsesidig förståelse. Metodologiskt är det en textbaserad analys av forskningsläget internationellt och nationellt i Sverige, med en fallstudie bestående av observation av en forskargrupp som samtidigt gjorde arkeometallurgiska analyser av bronsåldersföremål, och intervjuer med en liten grupp personer med koppling till intresseområdena för denna uppsats. Källorna består av det material som genererats av fallstudien, samt den litteratur som gett den nödvändiga bakgrunden. Genom att använda textanalys, Actor-network theory, observation och intervjuer, kretsar diskussionerna runt teoretiska perspektiv som materialitet och materiell kultur, objektbiografi och ”tysta” föremål utifrån förutsättningen att analys kan återföra lite av en artefakts kontext. Resultaten visar på att museisektorn och andra discipliner i hög grad skulle tjäna på ett närmare samarbete och att arbeta mer tvärvetenskapligt. Museisamlingar inhyser föremål som skulle kunna berika de samlade disciplinerna med sina informativa värden, och med en mängd provtagningar och analyser av kontextlösa föremål kan nya och fascinerande mönster framträda, vilket i sin tur kan leda till nya upptäckter. Resultaten visar också att detta redan är satt i rörelse inom åtminstone arkeologin, men förhoppningen är att detta även kan ske i större skala inom museisektorn.