Inom en snar framtid kan effektiva behandlingsmetoder mot antisocial personlighetsstörning komma att bli tillgängliga för användning. I denna uppsats driver jag en tes om hur vi på ett etiskt försvarbart sätt skulle kunna använda dessa metoder. Tesen begränsar sig till (1) tvångsbehandling (2) av våldsamma återfallsbrottslingar (3) som diagnostiserats med antisocial personlighetsstörning och psykopati, samt till (4) behandlingsmetoder som klassificeras som kapacitetsförbättringar riktade mot moralisk kompetens. Jag argumenterar för att vi har starka skäl att godta tesen, främst med hänseende på fördelarna det skulle innebära för patienten, potentiella brottsoffer, och samhället i stort. Jag diskuterar också de två allvarligaste invändningarna mot min tes – att behandlingen hotar patientens autonomi, respektive personliga identitet – men konstaterar slutligen att de inte tycks kunna falsifiera tesen.