Bakgrund: Det förekommer skillnader avseende hur barnhälsovårdssjuksköterskor identifierar utvecklingsavvikelser, och det har sedan länge efterfrågats evidensbaserade, standardiserade metoder för upptäckt av kommunikativa och motoriska utvecklingsavvikelser. Syfte: Att undersöka hur motoriska och eller kommunikativa utvecklingsavvikelser för barn upp till och med 18 månader uppmärksammas inom barnhälsovården, vilka förutsättningar det finns för bedömningen, samt vilka åtgärder som vidtas vid utvecklingsavvikelser. Metod: En beskrivande kvalitativ studie baserad på individuella semi-strukturerade intervjuer med 12 barnhälsovårdssjuksköterskor som arbetade på barnavårdscentraler inom Region Uppsala genomfördes. Materialet har analyserats utifrån Malteruds analysmetod systematisk textkondensering. Resultat: Barnhälsovårdsjuksköterskorna använde klinisk blick, vilken de utvecklat genom erfarenhet, när de bedömde barns utveckling. Den kliniska undersökningen beskrevs i termer av att erhålla en helhetsbild av barnet, samt att den motoriska och kommunikativa utvecklingen hör samman, och bedömdes i denna helhet. Kontinuiteten beskrevs som betydelsefull och något som underlättade bedömningen av barnets utveckling. Ett kollegialt stöd beskrevs som värdefullt, och vid utvecklingsavvikelser kunde barnhälsovårdssjuksköterskorna konsultera varandra. Vid misstanke om utvecklingsförsening följdes barnet upp, samt fick ofta uppgifter att öva på till återbesöket. I de fall utvecklingsavvikelsen kvarstod eller då det handlade om en tydlig avvikelse remitterades barnet vidare. I analysen framkom att det fanns individuella skillnader i barnhälsovårdsjuksköterskornas bedömning. Slutsats: Dagens riktlinjer med fokus på milstolpar kan försvåra barnhälsovårdssjuksköterskans utvecklingsbedömning för barn upp till och med 18 månader. En standardisering, eller ett screeninginstrument för att tydliggöra bedömningarna bidrar till en jämlik och rättvis barnhälsovård. Tidig upptäckt och tidiga insatser har stor betydelse för barnets framtida utveckling. / Background: There are differences in how Child health nurses identify developmental disorders. Furthermore, it has been requested evidence-based methods for detection of communicative- and motor disorders. Aim: Investigate how motor and communicative disorders for children up to, and including 18 months, are noted in Child health centres. Also, the basis for the assessment, what measures are taken in case of developmental disorders, and if there are any differences in the assessments. Method: Descriptive qualitative interview study, based on individual semi-structured interviews, with 12 Child health nurses working at Child health centres in Uppsala Region. The transcriptions were analysed with systematic text condensation by Malterud. Result: Child health nurses used intuition when assessing children's development, which they had procured through experience. The clinical examination was described as getting a general picture of the child. The motor and communication development was assessed in whole, due to their related. Continuity was described as meaningful and something that facilitated the assessment of the child. Collegial support was valuable, and the Child health nurses could consult each other, in case of developmental disorders. If the Child health nurses suspected development delay, the child was followed up. The family then often got exercises to practice before the re-visit. In cases where the developmental delay remained, or when the disorder was obvious, the child was referral further. The analysis found that there were individual differences in the assessment done by Child health nurses. Conclusions: Today's guidelines focusing on milestones can aggravate the Child health nurse's developmental assessment of children up to and including 18 months. A standardized method, or a screening tool, contributes to an equal and fair Child healthcare. Early detection and early intervention are of great importance to the child's future development.