In the last years, the use of indoor drones has increased significantly in many different areas. However, one of the main limitations of the potential of these drones is the battery life. This is due to the fact that the battery size has to be limited since the drones have a maximum payload in order to be able to take-off and maintain the flight. Therefore, a recharging process need to be performed frequently, involving human intervention and thus limiting the drones applications. In order to solve this problem, this master thesis presents an autonomous recharging system for a nano drone, the Crazyflie 2.0 by Bitcraze AB. By automating the battery recharging process no human intervention will be needed, and thus overall mission time of the drone can be considerably increased, broadening the possible applications. The main goal of this thesis is the design and implementation of a control system for the indoor nano drone, in order to control it towards a landing platform and accurately land on it. The design and implementation of an actual recharging system is carried out too, so that in the end a complete full autonomous system exists. Before this controller and system are designed and presented, a research study is first carried out to obtain a background and analyze existing solutions for the autonomous landing problem. A camera is integrated together with the Crazyflie 2.0 to detect the landing station and control the drone with respect to this station position. A visual system is designed and implemented for detecting the landing station. For this purpose, a marker from the ArUco library is used to identify the station and estimate the distance to the marker and the camera orientation with respect to it. Finally, some tests are carried out to evaluate the system. The flight time obtained is 4.6 minutes and the landing performance (the rate of correct landings) is 80%. / Under de senaste åren har användningen av inomhusdrönare ökat betydligt på många olika områden. En av de största begränsningarna för dessa drönare är batteritiden. Detta beror på att batteristorleken måste begränsas eftersom drönarna har en väldigt begränsad maximal nyttolast för att kunna flyga. Därför måste de laddas ofta, vilket involverar mänskligt ingripande och därmed begränsar drönartillämpningarna. För att lösa detta problem presenterar detta examensarbete ett autonomt laddningssystem för en nanodrönare, Crazyflie 2.0. Genom att automatisera batteriladdningsprocessen behövs inget mänskligt ingrepp, och därigenom kan uppdragstiden för drönaren ökas avsevärt och bredda de möjliga tillämpningarna. Huvudmålet med denna avhandling är designen och implementationen av ett styrsystem för en inomhusdrönare, för att styra den mot en landningsplattform och landa korrekt på den. Arbetet inkluderar det faktiska laddningssystemet också, så att slutresultatet är ett fullständigt autonomt system. Innan regulatorn och systemet utformas och presenteras presenteras en genomgång av bakgrundsmaterial och analys av befintliga lösningar för problemet med autonom landning. En kamera monteras på Crazyflie 2.0 för att kunna detektera och positionera landningsstationen och styra drönaren med avseende på detta. För detektion används ArUcobibliotekets markörer vilka också gör det möjligt att räkna ut kamerans position och orientering med avseende på markören och därmed laddstationen. Slutligen utförs tester för att utvärdera systemet. Den erhållna flygtiden är 4,6 minuter och landningsprestandan (andel korrekta landningar på första försöket) är 80%.

The adoption of small-size Unmanned Aerial Vehicles (UAVs) in the commercial and professional sectors is rapidly growing. The miniaturisation of sensors and processors, the advancements in connected edge intelligence and the exponential interest in Artificial Intelligence (AI) are boosting the affirmation of autonomous nano-size drones in the Internet of Things (IoT) ecosystem. However, achieving safe autonomous navigation and high-level tasks like exploration and surveillance with these tiny platforms is extremely challenging due to their limited resources. Lightweight and reliable solutions to this challenge are subject to ongoing research. This work focuses on enabling the autonomous flight of a pocket-size, 30-gram platform called Crazyflie in a partially known environment. We implement a modular pipeline for the safe navigation of the nano drone between waypoints. In particular, we propose an AI-aided, vision-based reactive planning method for obstacle avoidance. We deal with the constraints of the nano drone by splitting the navigation task into two parts: a deep learning-based object detector runs on external hardware while the planning algorithm is executed onboard. For designing the reactive approach, we take inspiration from existing sensorbased navigation solutions and obtain a novel method for obstacle avoidance that does not rely on distance information. In the study, we also analyse the communication aspect and the latencies involved in edge offloading. Moreover, we share insights into the finetuning of an SSD MobileNet V2 object detector on a custom dataset of low-resolution, grayscale images acquired with the drone. The results show the ability to command the drone at ∼ 8 FPS and a model performance reaching a COCO mAP of 60.8. Field experiments demonstrate the feasibility of the solution with the drone flying at a top speed of 1 m/s while steering away from an obstacle placed in an unknown position and reaching the target destination. Additionally, we study the impact of a parameter determining the strength of the avoidance action and its influence on total path length, traversal time and task completion. The outcome demonstrates the compatibility of the communication delay and the model performance with the requirements of the real-time navigation task and a successful obstacle avoidance rate reaching 100% in the best-case scenario. By exploiting the modularity of the proposed working pipeline, future work could target the improvement of the single parts and aim at a fully onboard implementation of the navigation task, pushing the boundaries of autonomous exploration with nano drones. / Användningen av små obemannade flygfarkoster (UAV) inom den kommersiella och professionella sektorn ökar snabbt. Miniatyriseringen av sensorer och processorer, framstegen inom connected edge intelligence och det exponentiella intresset för artificiell intelligens (AI) ökar användningen av autonoma drönare i nanostorlek i ekosystemet för sakernas internet (IoT). Att uppnå säker autonom navigering och uppgifter på hög nivå, som utforskning och övervakning, med dessa små plattformar är dock extremt utmanande på grund av deras begränsade resurser. Lättviktiga och tillförlitliga lösningar på denna utmaning är föremål för pågående forskning. Detta arbete fokuserar på att möjliggöra autonom flygning av en 30-grams plattform i fickformat som kallas Crazyflie i en delvis känd miljö. Vi implementerar en modulär pipeline för säker navigering av nanodrönaren mellan riktpunkter. I synnerhet föreslår vi en AI-assisterad, visionsbaserad reaktiv planeringsmetod för att undvika hinder. Vi hanterar nanodrönarens begränsningar genom att dela upp navigeringsuppgiften i två delar: en djupinlärningsbaserad objektdetektor körs på extern hårdvara medan planeringsalgoritmen exekveras ombord. För att utforma den reaktiva metoden hämtar vi inspiration från befintliga sensorbaserade navigeringslösningar och tar fram en ny metod för hinderundvikande som inte är beroende av avståndsinformation. I studien analyserar vi även kommunikationsaspekten och de svarstider som är involverade i edge offloading. Dessutom delar vi med oss av insikter om finjusteringen av en SSD MobileNet V2-objektdetektor på en skräddarsydd dataset av lågupplösta gråskalebilder som tagits med drönaren. Resultaten visar förmågan att styra drönaren med ∼ 8 FPS och en modellprestanda som når en COCO mAP på 60.8. Fältexperiment visar att lösningen är genomförbar med drönaren som flyger med en topphastighet på 1 m/s samtidigt som den styr bort från ett hinder som placerats i en okänd position och når måldestinationen. Vi studerar även effekten av en parameter som bestämmer styrkan i undvikandeåtgärden och dess påverkan på den totala väglängden, tidsåtgången och slutförandet av uppgiften. Resultatet visar att kommunikationsfördröjningen och modellens prestanda är kompatibla med kraven för realtidsnavigering och ett lyckat undvikande av hinder som i bästa fall uppgår till 100%. Genom att utnyttja modulariteten i den föreslagna arbetspipelinen kan framtida arbete inriktas på förbättring av de enskilda delarna och syfta till en helt inbyggd implementering av navigeringsuppgiften, vilket flyttar gränserna för autonom utforskning med nano-drönare.