Uppsatsens syfte har varit att utifrån ett polisiärt perspektiv undersöka om det för ringa narkotikabrott i form av bruk eller innehav går att sammanfatta vilken bevisning som krävs i tre särskilt intressanta situationer, nämligen vid bedömningen av beviskravet "skälig misstanke" för användning av tvångsmedel samt beviskravet "ställt utom rimligt tvivel" vid bedömning av invändning om frånvaro av uppsåt respektive eget bruk i annat land. För att uppnå syftet har den rättsdogmatiska metoden med grund i rättskälleläran använts. Resultatet av undersökningen har visat att även om det finns mindre avsteg i JOs och domstolarnas bedömningar så får ändå JOs uttalanden och domstolarnas domskäl anses vara konsekventa och användbara utifrån ett polisiärt perspektiv, som vägledning för hur bevisningens styrka bedöms på ett generellt plan.