Bakgrund: Inom psykiatrisk vård är hot- och våld mot personal vanligt förekommande. Studier visar också att sjuksköterskor är särskilt utsatta eftersom sjuksköterskan handhar läkemedel och också oftast är den person som leder arbetet i tvångsåtgärder. Socialt stöd på arbetsplatsen samt adekvat stöd från chefer lyfts fram för att kunna bearbeta dessa situationer. Tidigare studier antyder att de negativa följderna av hot- och våldssituationer kan reduceras genom adekvat stöd men det finns ett behov av ytterligare kunskap om hur detta stöd ska utformas för sjuksköterskor. Syfte: I föreliggande studie har syftet varit att beskriva sjuksköterskors upplevelser av stöd i samband med hot- och våldssituationer. Vilka situationer föranleder behovet av stöd? Vilket stöd har de fått? Påverkar stödet kring hot- och våldssituationer sjuksköterskans arbete? Metod: Föreliggande studie har genomförts som en intervjustudie med sex informanter, varav två är specialistsjuksköterskor inom psykiatrisk vård och åldersspannet är 34år till 50år gamla. Innan studien genomfördes godkändes den av Forskningsetikkommittén vid Institutionen för vårdvetenskap, Ersta Sköndal Bräcke högskola. Resultat: Hot och våld från patienter med neuropsykiatriska diagnoser samt personlighetsstörningsdiagnoser ansåg informanterna vara extra allvarligt och föranleda behovet av stöd. Kollegor gav bäst stöd i form av kamratskap, samtal och humor. Stöd från chefer i form av att bli tagen på allvar och att erhålla uppföljning koncentrerad kring arbetstagarens känslor saknas. Att kunna möta människor med svåra psykiska problem kräver att du själv är psykiskt stabil och välmående vilket är en effekt av att erhålla adekvat stöd. Diskussion: Föreliggande studies resultat diskuteras mot Aron Antonovskys teori Känsla av sammanhang. Förhoppningsvis kan föreliggande studie ligga till grund för att identifiera förbättringsområden i klinisk verksamhet samt upprätthålla en medvetenhet om ämnet. Framledes vore det intressant att utvidga studiens omfattning till att inkludera fler sjuksköterskor och även sjuksköterskor i psykiatrisk öppenvård. / Background: In psychiatric care, threats and violence against personnel are commonplace. Studies also show that nurses are particularly vulnerable because the nurse handles drugs and also usually the person who leads the work in coercive measures. Social support at the workplace and adequate support from managers are emphasized in order to be able to process these situations. Previous studies suggest that the negative consequences of threat and violence situations can be reduced by adequate support, but there is a need for additional knowledge about how this support should be designed for nurses.Aim: In the present study, the aim has been to describe nurses' experiences of support in connection with threat and violence situations. What situations require the need for support? What support have they received? Does the support for threat and violence situations affect the nurse's work? Method: The present study has been conducted as an interview study with six informants, of which two are specialist nurses in psychiatric care and the age range is 34 years to 50 years old. Prior to the study The Department of Health Care Sciences at Ersta Sköndal Bräcke University College approved it. Results: Threats and violence from patients with neuropsychiatric diagnoses as well as personality disorder diagnoses considered the informants to be particularly serious and the need for support. Colleagues gave the best support in the form of companionship, conversation and humor. Support from managers in the form of being taken seriously and receiving follow-up focused on the employee's feelings is lacking. Being able to meet people with severe psychological problems requires that you yourself be mentally stable and well-off, which is an effect of obtaining adequate support. Discussions: The results of the present study are discussed against Aaron Antonovsky's theory Sence of coherence. Hopefully, the present study can form the basis for identifying areas of improvement in clinical activities and maintaining an awareness of the subject. In the future, it would be interesting to extend the scope of the study to include more nurses and also nurses in psychiatric outpatient care.