A sample of 22 registered nurses participated in an educational program to learn comprehensive physical assessment skills. This study investigated the effects of that program on their nursing practice. Administration of tests and questionnaires provided a measure of the: (a) use of physical assessment skills; (b) knowledge of physical assessment; (c) changes in nursing practice since learning the skills; (d) barriers to the use of the skills. The model used for the program's curriculum development was adult learning theory. The curriculum focused on this theory's key aspects. Namely, adult students build new skills on their past knowledge and already developed skills. Additionally, they must see the relevance of learning the skills and be able to apply them in their current life situation. The findings suggest this model was appropriate. The nurses in the study used the majority of learned skills after they completed the program. Their knowledge concerning these skills also showed dramatic improvement. The major findings regarding the increase in knowledge and use of physical assessment skills, positive changes in nursing practice and lack of barriers to the use of skills indicate that an educational program in physical assessment can be very beneficial to nurses. The results support those of previous studies in that nurses will use the physical assessment skills they have learned in continuing education programs. The implications for nursing practice and education were discussed. Suggestions were then made for future research in this area.

Problem: While the educational preparation of students in a tertiary nursing programme was the general focus of the study, the specific concern was with the degree to which students in the first and third year of the programme implemented all aspects of the nursing process in their delivery of patient care. The study developed out of a need to evaluate the effectiveness of theoretical teaching in regard to the students' ability to implement theoretical principles in clinical practice. The desired outcome of the study is that the data will be useful in developing more appropriate and effective teaching approaches that will result in improved clinical nursing practice. Methodology A survey of patients receiving nursing care from students in the first and third year of their programme was conducted on completion of a one week block of clinical experience for both groups of students. A questionnaire was the instrument of data collection. Factors included in the study were the patients' perceptions of the students' attention to four of the five phases of the nursing process: assessment, diagnosis, planning and evaluation. Questions addressing the degree of patient involvement in all of these phases were included throughout the questionnaire. Questionnaires were returned from twenty nine of the thirty one patients surveyed in the first year student group and from thirty of the thirty one patients surveyed in the third year student group; constituting a 93.5 percent and a 96.7 percent response respectively. Results The scores achieved by each group of students were compared against scores determined by the researcher to indicate realistic educational and professional standards of practice in each specified section and comparisons were also made between the two students groups to identify development of practice over the education programme. Scores indicated that: 1. Within each section of the study both student groups scored below the expected level on certain items, the most notable deficiencies being related to the aspects of patient empowerment through informing and involving. 2. The third year student group scored overall higher than the first year students in regard to attention to the more 'technical' aspects of the nursing process, but did not give the same degree of attention to the 'human' aspects, scoring equal to, or lower than their less experienced colleagues. Conclusions: 1. There are apparent philosophical differences between the graduates of the 'old style' training system and those involved in the tertiary nursing programme in regard to the individualization of patient care and the allocation of priorities within a time frame. 2. Clinical application of theoretical principles relies heavily on the reinforcement of these principles by the clinical teacher/supervisor. There is a need for these clinical supervisors to have: (a) a better understanding of the educational objectives for students in the clinical settings, and (b) assistance towards developing teaching/organizational strategies that will guide the student towards objective attainment when such abilities are not developed. Recommendations: Among the recommendations presented were: 1. that the nursing discipline within the university make formal and informal opportunities to inform all clinicians of the changes in nursing education and the implications these changes have on the overall approach to the delivery of patient care. 2. that there is an increased emphasis on the educational preparation of the clinical supervisors and that their commitment to the students' achievement of the clinical objectives is enhanced through involvement in programme planning and evaluation.

<p>Akut förvirring hos höftfrakturpatienter är vanlig. Den akuta förvirringen kan förebyggas eller kortas och rehabiliteringstiden kan då också kortas. Ett förvirringstillstånd innebär stora påfrestningar på kroppen. Syftet med denna litteraturstudie är att se hur litteraturen beskriver hur man kan ge en god postoperativ omvårdnad och ett gott bemötande till de patienter som drabbas eller riskerar att drabbas av postoperativ förvirring. Till grund för arbetet ligger ett antal vetenskapliga artiklar samt facklitteratur. Trots att den postoperativa förvirringen är mycket vanlig, att den orsakar stort lidande och stora vårdkostnader, saknas tillfredsställande studier som kan ligga till grund för farmakologiska behandlingsrekommendationer. Oaktat detta ges ofta farmaka till dessa patienter. Enligt litteraturen har sjuksköterskans möte med den deliriösa patienten stor betydelse för att förebygga och lindra ett förvirringsbeteende. Eftersom det saknas riktlinjer för omvårdnad av akut förvirrade patienter beror det på den enskilda sjuksköterskans bemötande hur mötet med patienten blir. Den postoperativa förvirringen måste lyftas fram eftersom antalet patienter med höftfrakturer ständigt ökar. Rutiner och vårdprogram måste tas fram eller ses över. Vi måste lära oss att bemöta dessa patienter på ett professionellt sätt. Att möta den förvirrade höftledspatienten på ett etiskt och förberett sätt är en förutsättning för en bra vård.</p>

<p>SAMMANFATTNING</p><p>Denna litteraturgranskning har utgått från ett intresse av psykosvård. I fem vetenskapliga artiklar, varav två från Australien och tre från United Kingdom, har jag granskat aspekter på bemötande vid psykos. Den fortbildning som har nått mitt arbete inom psykiatrin har grundat sig på forskning på området och har rört sig med liknande utgångspunkter och slutsatser som i den granskade litteraturen. Trots att den informationen har funnits och spritts bland psykiatripersonal används inte rekommenderade riktlinjer och handlingsplaner fullt ut. Svårigheter att starta nya arbetsmetoder och ändra attityder i mötet med psykospatienter har många förklaringsgrunder. Det är angeläget att identifiera obstruktionen och undanröja den till förmån för god och uppdaterad omvårdnad inom psykosvård. Tyngdpunkten i mitt intresse av omvårdnad ligger för mig, som sjuksköterska, i mötet med patienten. Det är också angeläget att det nationella kvalitetsregister för psykos som är under utarbetande, stött av Socialstyrelsen, snarast får genomslag i hela landet samt att handlingsplaner måste upprättas för att säkerställa att patienten i möjligaste mån är delaktig och engagerad i sin egen vård.</p>

<p>Efterfrågan på föräldrastöd ökar i form av behov av fler träffpunkter, stöd i att kritiskt granska information och professionell rådgivning. Samhället erbjuder en mängd olika resurser av föräldrastöd däribland barnmorskans arbete vid mödrahälsovården, vilket bland annat innebär att ge blivande föräldrar stöd genom information, utbildning och rådgivning inför föräldraskapet. Syftet med studien är att undersöka barnmorskans upplevelse av sitt förberedande arbete med blivande förstagångsföräldrar inför föräldraskapet. Studiens teoretiska utgångspunkt är lärande och förändringsprocesser ur ett sociokulturellt perspektiv. Undersökningen baseras på en kvalitativ intervjustudie med inspiration av fenomenologi. Åtta kvinnliga barnmorskor intervjuades. Datamaterialet har analyserats med kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framkom två huvudteman; barnmorskans roll och pedagogiska färdigheter och barnmorskans upplevelse av blivande föräldrar. De två huvudteman genomsyras av vikten av att <em>möta människan där den är</em> och <em>skapa medvetenhet</em>, vilket är essensen i barnmorskornas upplevelse av sitt förberedande arbete med blivande förstagångsföräldrar. <strong></strong></p><p><strong> </strong></p><p><strong> </strong></p><p><strong> </strong></p>

Efterfrågan på föräldrastöd ökar i form av behov av fler träffpunkter, stöd i att kritiskt granska information och professionell rådgivning. Samhället erbjuder en mängd olika resurser av föräldrastöd däribland barnmorskans arbete vid mödrahälsovården, vilket bland annat innebär att ge blivande föräldrar stöd genom information, utbildning och rådgivning inför föräldraskapet. Syftet med studien är att undersöka barnmorskans upplevelse av sitt förberedande arbete med blivande förstagångsföräldrar inför föräldraskapet. Studiens teoretiska utgångspunkt är lärande och förändringsprocesser ur ett sociokulturellt perspektiv. Undersökningen baseras på en kvalitativ intervjustudie med inspiration av fenomenologi. Åtta kvinnliga barnmorskor intervjuades. Datamaterialet har analyserats med kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framkom två huvudteman; barnmorskans roll och pedagogiska färdigheter och barnmorskans upplevelse av blivande föräldrar. De två huvudteman genomsyras av vikten av att möta människan där den är och skapa medvetenhet, vilket är essensen i barnmorskornas upplevelse av sitt förberedande arbete med blivande förstagångsföräldrar.

Akut förvirring hos höftfrakturpatienter är vanlig. Den akuta förvirringen kan förebyggas eller kortas och rehabiliteringstiden kan då också kortas. Ett förvirringstillstånd innebär stora påfrestningar på kroppen. Syftet med denna litteraturstudie är att se hur litteraturen beskriver hur man kan ge en god postoperativ omvårdnad och ett gott bemötande till de patienter som drabbas eller riskerar att drabbas av postoperativ förvirring. Till grund för arbetet ligger ett antal vetenskapliga artiklar samt facklitteratur. Trots att den postoperativa förvirringen är mycket vanlig, att den orsakar stort lidande och stora vårdkostnader, saknas tillfredsställande studier som kan ligga till grund för farmakologiska behandlingsrekommendationer. Oaktat detta ges ofta farmaka till dessa patienter. Enligt litteraturen har sjuksköterskans möte med den deliriösa patienten stor betydelse för att förebygga och lindra ett förvirringsbeteende. Eftersom det saknas riktlinjer för omvårdnad av akut förvirrade patienter beror det på den enskilda sjuksköterskans bemötande hur mötet med patienten blir. Den postoperativa förvirringen måste lyftas fram eftersom antalet patienter med höftfrakturer ständigt ökar. Rutiner och vårdprogram måste tas fram eller ses över. Vi måste lära oss att bemöta dessa patienter på ett professionellt sätt. Att möta den förvirrade höftledspatienten på ett etiskt och förberett sätt är en förutsättning för en bra vård.

SAMMANFATTNING Denna litteraturgranskning har utgått från ett intresse av psykosvård. I fem vetenskapliga artiklar, varav två från Australien och tre från United Kingdom, har jag granskat aspekter på bemötande vid psykos. Den fortbildning som har nått mitt arbete inom psykiatrin har grundat sig på forskning på området och har rört sig med liknande utgångspunkter och slutsatser som i den granskade litteraturen. Trots att den informationen har funnits och spritts bland psykiatripersonal används inte rekommenderade riktlinjer och handlingsplaner fullt ut. Svårigheter att starta nya arbetsmetoder och ändra attityder i mötet med psykospatienter har många förklaringsgrunder. Det är angeläget att identifiera obstruktionen och undanröja den till förmån för god och uppdaterad omvårdnad inom psykosvård. Tyngdpunkten i mitt intresse av omvårdnad ligger för mig, som sjuksköterska, i mötet med patienten. Det är också angeläget att det nationella kvalitetsregister för psykos som är under utarbetande, stött av Socialstyrelsen, snarast får genomslag i hela landet samt att handlingsplaner måste upprättas för att säkerställa att patienten i möjligaste mån är delaktig och engagerad i sin egen vård.

At the outset, I dis-claim any knowledge or understanding what-so-ever, which is a peculiar stance to take for a nurse educator immersed in the language of “expertise,” “best practices,” and “champion” healthcare offerings. I do not dis-claim knowledge to absolve my professional accountability, nor do I absolve myself of being responsible for my text, rather I apprehend this journey of sentience and incarnation as an infant experiencing and learning the world in which it finds itself. It is only through a naïve, furtive play that I am able to proceed, through the difficulties and paradoxical tensions of constructed identities, without complete paralysis. As I play and ponder my way through multiple methodologies, a representational form emerges between repetitious moments of contemplation, remembering lived experiences, and reflecting on philosophical discourses. The difficulty or tension lies in the provocation of identities, as nurse, educator, and mother, among many other stances and formulations. Each identified discourse compels me to challenge the gaps in my knowledge in new ways. As I explore, I unravel the forms of text that are various incarnations of narrative reflection. The choices I make are about inquiring through concept, form and identification, which I both uniquely challenge as an individual and hold in common by being socially and historically situated. Each transition, contemplation and provocation is hopeful and volatile. I am always attuned to how it is that I live the spaces between each, unknowing my “self” as my otherness, letting go the ideal/real and becoming the (/) through a relational pedagogy.

伊藤千晴氏の博士学位論文本論 : http://ir.nul.nagoya-u.ac.jp/jspui/handle/2237/16634 / 伊藤千晴氏の博士論文の中の資料1.【Nursing Ethics】掲載予定論文