No description available.

No description available.

No description available.

För att säkerställa god och evidensbaserad vård för personer som drabbats av stroke finns nationella strokeriktlinjer upprättade. I Örebro län har man utifrån dessa utvecklat lokala strokeriktlinjer, där den rehabiliterande fasen beskrivs mer fördjupat än i de nationella. Syfte: Att kartlägga i vilken utsträckning arbetsterapeuter verksamma i Örebro läns kommuner arbetar efter lokala strokeriktlinjer. Metod: I denna studie användes en kvantitativ design där ett webb-baserat frågeformulär skickades ut till 168 arbetsterapeuter. Nittioen av dessa besvarade formuläret (svarsfrekvens 54%). Data analyserades med deskriptiv statistik. Resultat: Nittioåtta procent angav att de inte visste eller att det inte fanns något multidisciplinärt stroketeam i deras kommun. I de fall vårdplan upprättats (n=70) av slutenvården angav 49% att det ibland eller sällan framgått vilka insatser klienten varit i behov av. Sextio procent genomförde oftast en vårdplanering i hemmet. Sjuttionio procent utförde oftast en bedömning av aktivitetsförmåga, medan mer specifik bedömning av motorisk förmåga (52%) samt kognitiv förmåga (22%) inte utfördes lika frekvent. Åttioen procent utförde oftast en bedömning av miljön, där den fysiska tillgängligheten bedömdes i högre utsträckning än den kognitiva. De åtgärder som var mest förekommande var handledning av annan personal. Kognitivt inriktade åtgärder utfördes inte lika ofta som motoriskt inriktade åtgärder. Sjuttionio procent angav att ett samarbete med logoped sällan eller aldrig funnits. Nittiotvå procent utförde oftast en utvärdering av varje åtgärd. Slutsats: Riktlinjerna följdes generellt avseende vårdplanering i hemmet, bedömningar och åtgärder. Motoriskt inriktade bedömningar och åtgärder var dock mer förekommande än kognitivt inriktade. Aktivitetsförmåga bedömdes oftast och handledning av personal var den åtgärd som de flesta deltagarna utförde. Majoriteten av de som besvarat enkäten följde riktlinjerna avseende utvärdering av varje åtgärd.

No description available.

No description available.

Bakgrund: Att ha möjlighet att få bo kvar hemma är för äldre personer mycket viktigt. Hemmet har en central betydelse hos var och en, där personen kan känna sig trygg. Men hemmet kan vara förenat med miljörisker som ökar risken för fall. Fall är ett av de vanligaste hälsoproblemen bland äldre, och äldre personer som har fallit har en ökad rädsla för att falla igen. Rädslan att falla påverkar aktivitetsutförandet. Syfte: Att undersöka hur rädslan för att falla påverkar aktivitetsutförandet bland äldre personer. Metod: En systematisk litteraturstudie utfördes, där tio vetenskapliga artiklar med både kvantitativ och kvalitativ ansats analyserades. Resultat: Fall sågs som en situation som inte kan kontrolleras eller förebyggas. Den vanligaste rekommendationen för att förebygga fall var att ta bort mattor. Personer som har fallit är mer benägna att ta emot förslag om förändringar än de som inte har fallit tidigare. Rädslan för att falla gör att de äldre begränsar sina aktivitetsutföranden. För att kunna förebygga fall bör det tas hänsyn till personens egen upplevda rädsla. Slutsats: Badrummet, köket och trappor anses som de rum med flest risker i de äldres hem. Mattor anses även som en stor risk i hemmet. Rädslan för att falla påverkar aktivitetsutförandet på ett negativt sätt. Äldre personer ser inte alltid att förändringar i hemmet kan förebygga fall. Om rekommendationer från en arbetsterapeut följs kan riskerna för fall minska.

Arbetets art: Uppsatsarbete omfattande 15 högskolepoäng C, inom ämnet arbetsterapi. Svensk titel: Arbetsterapeuters erfarenheter och kunskaper om förskrivning av kognitiva hjälpmedel för personer med demens. Engelsk titel: Occupational therapist’s experience of and knowledge about prescribing cognitive aids for people with dementia Författare: Urvi Mistry och Sofia Thorin Handledare: Ingvor Pettersson Datum: 2011-12-12 Antal ord: 8077 Sammanfattning: Sveriges befolkning blir allt äldre och därmed ökar även gruppen av människor som drabbas av åldersrelaterade sjukdomar, bland annat demens. Demens är en progredierande sjukdom som påverkar personens aktivitetsförmåga negativt. I tidigare undersökningar framkommer ett behov av att öka kunskapen om kognitiva hjälpmedel inom demensvården. Tekniska framsteg har öppnat nya möjligheter för personer med kognitiva funktionsnedsättningar. Syftet med studien var att undersöka vad arbetsterapeuter har för erfarenheter och kunskaper då det gäller att förskriva kognitiva hjälpmedel till personer med demens. Empirisk undersökning med en kvalitativ design användes som metod. Semistrukturerade telefonintervjuer användes som datainsamlingsmetod och en kvalitativ innehålls analys användes som verktyg för att analysera data.  I resultatet framkommer det att tidiga interventioner, att personen är delaktig och att arbetet utförs i team är grundläggande förutsättningar för hur väl ett kognitivt hjälpmedel eller stöd fungerar för personen med demens. För att hitta rätt hjälpmedel eller stöd är det viktigt med observation i aktivitet. I intervjuerna framkom att detta arbete ofta bygger på arbetsterapeuternas egna erfarenheter. Anpassningar av miljön och ett bra bemötande kan fungera som ett stöd för personer med nedsatt kognitiv förmåga. På detta sätt öppnas möjligheter för personen att kunna leva ett självständigt liv samt att vardagliga aktiviteter underlättas.

<p> Objective: To examine whether an educational socialization program, Community Reintegration for Socially Isolated Patients (CRISP), improves self-efficacy and whether improved self-efficacy reduces perceptions of loneliness and depression among people with multiple sclerosis (MS). Design: This study utilized a pretest-posttest randomized experimental control group design to compare the effects of participation in the CRISP intervention program (experimental group) versus a control group who did not participate in the CRISP intervention program. Participants in the experimental group attended a combination of 12 educational and socialization groups over a 12 week duration. Participants in the control groups only received their usual medical care provided at the MS Center and did not participate in any of the CRISP programs during the twelve weeks of the study. Results: Improved self-efficacy for participants in the experimental group was significant as compared to improved self-efficacy of participants in the control group. Additionally, participants in the experimental group who demonstrated improved self-efficacy reported significantly lower perceptions of loneliness as compared to participants in the experimental group that did not improve their self-efficacy. There was no significant difference in depressive symptomatology when comparing participants in the experimental group who demonstrated improved self-efficacy and participants who did not demonstrate improved self-efficacy. Conclusion: CRISP is a promising intervention that may improve self-efficacy and reduce perceptions of loneliness for people with MS. Further research is warranted to determine the nature of the relationship between self-efficacy and depressive symptomatology in people with MS.</p>

No description available.