De finansiella marknaderna i EU präglas i allt större mån av en extensiv lagstiftningsharmonisering vilken är en åtgärd för att uppnå en effektiv inre marknad. Till stor del består lagstiftningen av informationsgivningskrav. Kraven avser i första hand den information som ska tillhandahållas en investerare innan denne tar ett investeringsbeslut. I och med att investerare tack vare teknologins utveckling och människors allt mer sofistikerade sparande har behovet av lagstiftning på unionsnivå ansetts öka. Utformningen av informationsgivningskraven har emellertid givit upphov till en risk att lagstiftningen istället för att främja effektiviteten, hämmar den, eftersom kraven är så detaljerade och specifika att utbudet av komplexa finansiella produkter förminskas samtidigt som utvecklingstakten riskerar att avta eftersom innovationen försvåras av regleringen. I denna uppsats görs en fallstudie där PRIIPs-förordningens verkan på den svenska marknaden analyseras, något som ligger till grund för en diskussion kring effektiviteten på de nationella marknadernas korrelation med den inre marknaden. För att tillåta analysen diskuteras begreppet effektivitet grundligt tillsammans med den informationsgivningslagstiftning som, utöver PRIIPs-förordningen, präglar den inre marknaden. Lagstiftningsåtgärderna, till vilka grunder återfinns i effektivitetsteorier, är mot bakgrund av dessa högst legitima eftersom informationsgivningen spelar en viktig roll i effektiviteten. Emellertid finns indikationer på att de harmoniserade kraven riskerar att utgöra sådan överreglering som hämmar utvecklingen och innovationen på den svenska marknaden – något som måste anses hämma effektiviteten på den svenska marknaden. Härvid diskuteras relationen mellan de nationella marknaderna och den inre marknaden och vilka effekter harmoniseringen således har. Min slutsats landar härvid i att, trots att den svenska marknadens effektivitet i någon mån hämmas, måste detta anses vara ett pris värt att betala till förmån för den inre marknadens funktion.