Background: Predictive models allow clinicians to more accurately identify higher- and lower-risk patients and make more targeted treatment decisions, which can help improve efficiency in health systems. Microalbuminuria (MA) is a condition characterized by the presence of albumin in the urine below the threshold detectable by a standard dipstick. Its presence is understood to be an early marker for cardiovascular disease. Therefore, identifying patients at risk for MA and intervening to treat or prevent conditions associated with MA, such as high blood pressure or high blood glucose, may support cost-effective treatment. Methods: The National Health and Nutrition Examination Survey (NHANES) was utilized to create predictive models for MA. This database includes clinical, medical and laboratory data. The dataset was split into thirds; one-third was used to develop the model, while the other two-thirds were utilized to validate the model. Univariate logistic regression was performed to identify variables related with MA. Stepwise multivariate logistic regression was performed to create the models. Model performance was evaluated using three criteria: 1) receiver operator characteristic (ROC) curves; 2) pseudo R-squared; and 3) goodness of fit (Hosmer-Lemeshow). The predictive models were then used to develop risk-scores. Results: Two models were developed using variables that had significant correlations in the univariate analysis (p-value<0.05). For Model A, variables included in the final model were: systolic blood pressure (SBP); fasting glucose; C-reactive protein; blood urea nitrogen (BUN); and alcohol consumption. For Model B, the variables were: SBP; glycohemoglobin; BUN; smoking status; and alcohol consumption. Both models performed well in the creation dataset and no significant difference between the models was found when they were evaluated in the validation set. A 0-18 risk score was developed utilizing Model A, and the predictive probability of developing MA was calculated. Conclusion: The predictive models developed provide new evidence about which variables are related with MA and may be used by clinicians to identify at-risk patients and to tailor treatment. Furthermore, the risk score developed using Model A may allow clinicians to more easily measure patient risk. Both predictive models will require external validation before they can be applied to other populations.

<p> The aim of this study was to investigate the comprehension of Phase I healthy subjects after they either read a standard informed consent form (control group) or viewed and listened to a video with the same information (experimental group). The findings of this study were to be applied to the efforts of clinical research personnel that perform the consenting process with these subjects. The approach to this dissertation was quantitative and experimental. The nonprobability, convenience sampling design was the best for obtaining access to a sample that could fit the inclusion criteria needed to answer the survey questions. The Cognitive Theory of Multimedia Learning suggests that receiving information through two channels, visual and auditory in this case, and incorporating it with previous knowledge improves comprehension. In this study, analysis of the data did not support the hypothesis that comprehension would be higher for the group that viewed the multimedia presentation. On average, participants in the control group (standard informed consent form presentation) scored 15.47 on the Deaconess Informed Consent Comprehension Test, while participants in the experimental group (multimedia informed consent form presentation) scored 14.67 out of a possible 28 points. These two group mean scores were not significantly different. Findings do suggest that informed consent form comprehension was very low on average, regardless of education, age, residence, occupation, gender, or predicted verbal IQ. Further research is needed to understand how to improve comprehension.</p>

Background: Tablets are the most common form of medication due to the simplicity and relatively cheap price in manufacturing them and also due to the easy administration method. Not all drug substances are available in all necessary dosage strengths, which forces the recipient of the drug to split their tablets. Tablet splitting is a commonly used method to obtain the proper dosage of drugs who don’t have the right dosage in the form of one tablet. The method is in theory simple, in that breaking the tablet in half should give half the dosage and so on, but it’s not always certain that splitting a tablet will give evenly divided parts, which in turn could lead to complications if the patient would receive too much or too little of the active substance. Purpose: The purpose of this report was to find out if patients had difficulties with splitting their tablets, if their tablets usually were evenly divided and if they ever experienced changes in the effect of their medication after splitting. To find out about all of this, patients from various pharmacies all over Sweden were interviewed and the answers of all patients were summarized in various tables for further examination and conclusion. Results: 171 patients were interviewed under a course of 2 weeks from 8 different pharmacies. Out of these, the majority of patients that required split tablets were between 66-75 years old and the majority of these were women. The drug that was split most often was Imovane® and in total, 71 % of the participants didn’t experience any problems with splitting the tablets while 20 % did experience problems. Conclusion: The results of this study show that while tablet splitting happens relatively often and several patients are prescribed drugs that require splitting even though the correct dosage is available in one tablet, there are relatively few patients that have problems with splitting, compared to the ones that did,. In addition, most patients  didn’t get any problems with their treatment after dividing. Granted, this is a small study compared to the whole Swedish population that split their pills and further studies are necessary in order to get a more concrete idea regarding how patients feel about splitting their pills.

Striae distensae (SD; stretch marks) are well-recognized skin lesions that occur in a large percentage of the population. Although they rarely cause significant medical concern, they can be a source of extreme physiological stress to affected patients. They occur commonly in pregnancy, puberty and obesity, but also become manifest following various medical conditions and therapeutic interventions. The precise etiological mechanism of SD has yet to be determined, however numerous theories have been proposed and risk factors have been identified. To date, there are many different treatment modalities to improve size and color of striae including diet and exercise, topical and laser therapies and surgery but none have demonstrated a consistent effectiveness. This unmet medical need may be addressed by the use of Pirfenidone. Pirfenidone is a small synthetic non-peptide molecule of low molecular weight (185.2 Daltons) that has been identified to have immuno-modulatory and anti-inflammatory properties. Clinical evidence indicates that Pirfenidone can modulate collagenase and fibroblastic activity by the modulation of cytokines in the wound healing process, such as TFG-β and TNF-α, which lead to effective collagen remodeling. Pirfenidone has exhibited low-toxicity in pre-clinical and clinical studies. These in vitro and in vivo findings suggest that Pirfenidone may be a safe and effective treatment of patients with SD.

<p> In the pharmaceutical industry, estimating the probability of occurrence for use errors and use-error-causes (here forth referred to as use error probabilities) when developing drug delivery devices is hindered by a lack of data, ultimately limiting the ability to conduct robust usability risk assessments. A lack of reliable data is the result of small sample sizes and challenges simulating actual use environments in simulated use studies, compromising the applicability of observed use error rates. Further, post-market surveillance databases and internal complaint databases are limited in their ability to provide reliable data for product development. Inadequate usability risk assessment hinders drug delivery device manufacturers' understanding of safety and efficacy risks. The current industry and regulatory paradigm with respect to use error probabilities is to de-emphasize them, focusing instead of assessing the severity of harms. However, de-emphasis of use error probabilities is not rooted in a belief that probability estimates inherently lack value. Rather, the status quo is based on the absence of suitable methodologies for estimating use error probabilities. </p><p> In instances in which data is lacking, engineers and scientist may turn to structured expert judgment elicitation methodologies, in which subjective expert opinions are quantified and aggregated in a scientific manner. This research is a case study in adapting and applying one particular structured expert judgment methodology, Cooke&rsquo;s Classical model, to human factors experts for estimating use error probabilities for a drug delivery device. Results indicate that a performance-weighted linear pooling of expert judgments significantly outperforms any one expert and an equal-weighted linear pooling. Additionally, this research demonstrates that a performance-weighted linear pooling of expert judgments is statistically accurate, robust to the choice of experts, and robust to choice elicitation questions. Lastly, this research validates the good statistical accuracy of a performance-weighted linear pooling of experts on a new set of use error probabilities, indicating that good expert performance translates to use error probabilities estimates for different devices. Through structured expert judgment elicitation according to Cooke&rsquo;s Classical model, this research demonstrates that it is possible to reinstall use error probability estimates, with quantified uncertainty, into usability risk assessments for drug delivery devices.</p><p>

Fetma är ett växande hälsoproblem, såväl i Sverige som i övriga världen. Idag räknar man med att cirka 10 % av männen och 12 % av kvinnorna i Sverige lider av fetma (BMI≥30). Komplikationerna till följd av fetma är många, och inkluderar många allvarliga sjukdomar och tillstånd. Typ 2-diabetes är en av dessa sjukdomar och risken att insjukna ökar kraftigt med ett stigande BMI. Man räknar med att cirka 90 % av alla som diagnosticerats med sjukdomen också uppvisar fetma. Grunden i all fetmabehandling utgörs av livsstilsförändringar, som kost och fysisk aktivitet. En viktnedgång på 5-10 % är ofta tillräckligt för att man ska se en förbättring av kardiovaskulära och metabola riskfaktorer. När en tillfredsställande viktnedgång inte uppnås genom livsstilsförändringar kan farmakologisk behandling bli aktuell. Ett av de läkemedel som idag är godkänt för behandling av fetma är orlistat (Xenical®). Läkemedlet verkar genom att hämma gastro- och pankreaslipaser, vilket resulterar i en minskad fettabsorption på cirka 30 %. Syftet med detta arbete var att undersöka orlistats additiva effekt på viktnedgång hos personer med en samtidigt mild minskning av kaloriintaget. Förutom viktnedgång har även dess effekt vid typ 2-diabetes, med avseende på HbA1C, fasteglukos samt förändringar i diabetesmedicinering undersökts i vissa studier. Metoden som har använts i detta arbete är en litteraturstudie. De artiklar som användes hämtades från databasen PubMed, och sammanlagt var det fem studier som granskades. Två studier som fokuserade på orlistats effekt på viktnedgång, och tre studier som fokuserade på både dess effekt på viktnedgång och typ 2-diabetes. Samtliga studier visade på en signifikant större viktnedgång hos orlistatbehandlade individer jämfört med placebogruppen. I tre av studierna låg viktnedgången mellan 3,9-6,5 kg, och i de övriga två studierna mellan 5,0-8,5 %. När det gäller HbA1C så minskades det med mellan 0,6-1,1 procentenheter och fasteglukos mellan 1,3-1,9 mmol/l. Det var även fler orlistatbehandlade som kunde minska, eller till och med upphöra med, medicineringen mot sin diabetes. Slutsats blir därför att orlistat kan vara ett användbart läkemedel i kampen mot fetma och dess riskfaktorer, som i det här fallet typ 2-diabetes.

Psoriasis är en kronisk inflammatorisk hudsjukdom som drabbar tre procent av Sveriges befolkning. Sjukdomen är en kombination av abnorm och snabb celldelning och en överreaktion i immunsystemet. Psoriasis kan variera i svårighetsgrad från lätt psoriasis till svår psoriasis men är ingen livshotande sjukdom. Sjukdomen kan dock påverka livskvaliteten kraftigt. Om man får psoriasis så har man fått psoriasis livet ut. Idag finns det ingen behandling som helt kan bota psoriasis, däremot finns det behandlingar som är symtomlindrande. Psoriasisbehandling blir därför alltid en långtidsbehandling. Eftersom huden är kroppens största organ kan det dagliga livet påverkas av tidskrävande och framförallt dyra behandlingar. Syftet med denna studie var att undersöka vilken av de olika tillgängliga biologiska behandlingarna mot psoriasis som har bäst effekt på kort respektive lång sikt. Metoden som användes var en litteraturstudie där inkluderade artiklar hämtades från PubMed. Sammanlagt baseras studien på fyra monoterapistudier och en meta-analys. Samtliga monoterapistudier av de biologiska preparaten adalimumab, efalizumab, etanercept och infliximab visade på en effektiv och säker långtidsbehandling hos patienter med måttlig till svår psoriasis. Den femte studien som var en meta-analys baserad på korttidsbehandlingar med biologiska läkemedel (alefacept, efalizumab, etanercept och infliximab) tyder på att infliximab har bäst effekt jämfört med de andra biologiska läkemedlen. Även om infliximab har bäst effekt vid korttidsbehandling är detta inte nödvändigtvis fallet vid långtidsbehandling. Alla de olika biologiska läkemedlen förefaller ge ungefär samma effekt vid långtidsbehandling. Jämförande studier som direkt undersöker vilket av de biologiska läkemedlen som är effektivast och som tolereras bäst av patienter med måttlig till svår plackpsoriasis är önskvärda i framtiden. / Psoriasis is a chronic inflammatory skin disease that affects three percent of Sweden's population. The disease is a combination of abnormal and fast cell division and over-reaction of the immune system. Psoriasis varies from moderate to severe and it is not a critical disease, but it can affect the quality of life considerably. If you have psoriasis you have it for life.Today, there is no treatment that can cure psoriasis completely but there are treatments that can relieve the symptoms. Therefore, psoriasis requires long-term therapy. Since the skin is the body's largest organ, the daily life is influenced by time-consuming and above all costly treatments. The aim of this study was to examine which of the available biological agents that has the best effect in the treatment of psoriasis, with a focus on long-term treatment. The method used was a literature study with articles acquired from PubMed. The study is based on four mono-therapy-studies and one meta-analysis. The mono-therapy-studies investigated the following biological agents, adalimumab, efalizumab, etanercept and infliximab which were all shown to be effective and safe for long-term treatment of patients with moderate to severe psoriasis. The fifth study, which was based on short-term treatments with biological agents (alefacept, efalizumab, etanercept and infliximab), indicated that infliximab has the best efficacy. Although infliximab may have the best effect in short-term treatments this may not be the case for long-term treatments. All biological agents had approximately the same effect in the long-term treatments.There is still a need for direct comparative studies examining which of the biological agents that is most effective and best tolerated for patients with moderate to severe plaque psoriasis.

Background Osteoporosis is a disease with reduced bone mass and deterioration of bone structure, which leads to increased risk of fractures (1.9). Approximately one in four men and one in two women will at some time in life suffer a fracture due to osteoporosis. Supplemental calcium and vitamin D have long been a cornerstone of osteoporosis treatment. Drugs that are also used clinically for the treatment of osteoporosis include bisphosphonates, denosumab, selective estrogen receptor modulators (SERM), and strontium (3). Bisphosphonates are the most used osteoporosis drugs (4). The bisphosphonates alendronate, risedronate and zoledronic acid are interchangeable as first choice treatment of osteoporosis in postmenopausal women. Denosumab is another drug with antiresorptive effects that has been registered for the treatment of postmenopausal osteoporosis in recent years. Teriparatide (PTH) is an anabolic drug used for osteoporosis (3.6). Objective: The objective of this study was to examine the efficacy of alendronate, denosumab and teriparatide on fracture risk and bone mineral density in postmenopausal women with osteoporosis with the help of published meta-analyses and clinical trials. Result: Examined articles showed that alendronate treatment for at least one year reduces the risk of vertebral fractures with NNT = 17-50 and the risk of non-vertebral fractures with NNT = 50. PTH reduced the risk of vertebral fractures with NNT = 9.8 and non-vertebral fractures with NNT = 29. A statistically significant increase in BMD was also observed with an increase in BMD of 8.14% in the spine and 2.48% in the hip. PTH treatment compared with alendronate treatment was found to have a statistically significant difference (P=0.004) in the reduction of non-vertebral fracture risk with NNT = 10,4. Teriparatid treatment also showed more positive effects as compared to alendronate on BMD increases. Denosumab treatment for 36 months reduced the risk of fractures with a relative reduction of 68% for vertebral fractures and a relative reduction of 20% for non-vertebral fractures. Denosumab treatment for 12 months compared with alendronate therapy in postmeopausala women showed no statistically significant difference in fracture risk (p=0,19). The increase in BMD was, however, greater in the denosumab group than in the alendronate group, with 0.53% in the distal radius, 1.14% in the hip , 0.77% in the lumbar spine and 0.79% in the femoral neck.   Conclusion: These studies show that all three drugs, alendronate, PTH and denosumab, have good effects on reducing the risk of fractures in postmenopausal women. All drugs lead to increases in BMD in different parts of the skeleton. Reduction of fracture risk was greater for both denosumab treatment and PTH treatment compared to alendronate treatment, also BMD increased more with denosumab or PTH treatment compared with alendronate treatment. / Bakgrund Osteoporos är ett sjukdomstillstånd med reducerad benmassan och försämringar i benvävnadens struktur, som leder till att man lättare kan få benbrott. Ungefär var fjärde man och varannan kvinna drabbas någon gång i livet av en fraktur på grund av osteoporos. Tillägg av kalcium och vitamin D har länge varit en grundval inom osteoporosbehandlingen. Läkemedel som också används kliniskt för osteoporosbehandling inkluderar bisfosfonater, denosumab, selektiva östrogenreceptormodulatorer (SERM), samt strontiumsalt. Bisfosfonater är den mest använda gruppen av osteoporosläkemedel. Bisfosfonater som alendronate, risedronat och zoledronsyra vilka är utbytbara mot varandra räknas som förstahandsval i behandling av osteoporos hos postmenopausala kvinnor. Denosumab är ett annat osteoporosläkemedel med antiresorptiv effekt som registrerats för behandling av postmenopausal osteoporos de senaste åren. Teriparatid (PTH) är ett anabolt läkemedel som också används mot osteoporos. Syftet: Syftet med detta arbete var att med hjälp av publicerade meta-analyser och kliniska studier undersöka effekterna av alendronat, denosumab och teriparatid på frakturrisk och bentäthet hos postmenopausala kvinnor med osteoporos. Resultat: Granskade artiklar på postmenopausala kvinnor visar att alendronatbehandling under minst ett år minskar risken för vertebrala frakturer med NNT =17-50 och för icke-vertebrala frakturer med NNT=50. PTH minskade risken för vertebrala frakturer med NNT=9,8 och icke-vertebrala frakturer med NNT= 29. Statistiskt signifikant ökning i BMD förelåg också med 8.14% i ryggrad och 2,48% i höften. PTH behandling jämfört med alendronat visade en statistiskt signifikant skillnad (p=0.004) för minskning av icke-vertebrala frakturer med NNT=10,4. Teriparatidbehandling visade också mer positiva effekter jämfört med alendronat avseende ökningar i BMD. Denosumabbehandling i 36 månader minskade risken för frakturer med en relativ minskning på 68 % för vertebrala frakturer och en relativ minskning på 20% för icke-vertebrala frakturer. Denosumabbehandling under 12 månader jämfört med alendronatbehandling hos postmenopausala kvinnor gav ingen statistiskt signifikant skillnad (p =0.19) i frakturrisk. Ökning av BMD var dock större i denosumabgruppen än i alendronatgruppen, 0.53%  i distala radius, 1.14 % i höften, 0.77% i ländryggen  och 0.79% i lårbenhalsen. Slutsats: Studierna visade att alla tre undersökta läkemedel, alendronat, PTH och denosumab, har goda effekter på minskning av frakturrisk hos postmenopausala kvinnor. Samtliga läkemedel leder till ökning av BMD i olika delar av skelettet. Minskningen av frakturrisk var större för både denosumabbehandling och PTH-behandling jämfört med alendronat, även BMD ökade mer vid denosumab- eller PTH-behandling jämfört med alendronatbehandling.

I Sverige finns det goda förutsättningar vad gäller att skydda sig mot graviditet. Landstinget subventionerar p-piller till unga kvinnor, information ges i skolor, akut p-piller är receptfritt m.m. Trots detta har det totala antalet aborter i Sverige ökat med 16,3 % från år 2000 till 2006. De preventivmedel män har att välja på idag är naturlig familjeplanering, kondom eller sterilisering. Ingen av dessa metoder kan svara för hög säkerhet, god acceptans, ett bra pris samt möjligheten att ångra sig (gäller sterilisering). Jag tycker att männen borde ha fler och bättre valmöjligheter vad gäller preventivmedel. Därför ville jag ta reda på manliga kemiska preventivmedels effekter och ifall det finns en acceptans i samhället för sådana preparat. I arbetet användes totalt fyra vetenskapliga artiklar inom området. Det gjordes även en enkätundersökning om förtroende för manliga preventivmedel som besvarades av kvinnor och män i Kalmar. Artiklarna visar att kemiska preventivmedel för män håller på att utvecklas, men ytterligareundersökningar krävs för att hitta en optimal formulering och ett acceptabeltadministreringssätt. Preparatet måste även vara reversibelt. Enkätundersökningen visade att 86 % av kvinnorna och 82 % av männen tror att det finns en framtid för kemiska preventivmedel för män. 2008:F23

I takt med att Sveriges befolkning ökar och lever längre så ökar även användningen och avfallet av läkemedel. Forskare detekterar ständigt nya läkemedelssubstanser i naturen, vilka har visat sig påverka andra organismer. Enligt svensk lag har apoteken skyldighet att hantera de läkemedel som allmänheten av olika orsaker vill kassera. Apoteken har även ansvar för att informera allmänheten om hur de ska hantera sitt läkemedelsavfall och varför. Syftet med detta examensarbete var att granska av vilka orsaker allmänheten returnerar läkemedel till apoteken för destruktion, det ekonomiska värdet av avfallet och vilka slags läkemedel som kasseras via apoteken. Metoden är en litteraturstudie och sökningar gjordes i PubMed och Google. Sju artiklar och en rapport utvärderades. Resultatet i detta examensarbete visar att de vanligaste orsakerna till att läkemedel destrueras via apoteken är att läkemedelsanvändaren avlidit, utgångsdatumet passerats och att patientens behandling ändrats. Varje läkemedelsförpackning som kasseras beräknades ha ett värde på cirka 100 SEK. På en nationell nivå hanterar Sveriges apotek läkemedelsavfall till ett värde av cirka 500 MSEK per år enligt beräkningar gjorda för åren 1996-2007. Det motsvarar knappt 2 % av Sveriges årliga läkemedelsförsäljning. Majoriteten av de kasserade läkemedelsförpackningarna tillhör ATC-koderna N (Nervsystemet), C (Hjärta och kretslopp), R (Andningsorgan) och A (Matsmältningsorgan och ämnesomsättning). En nationell åtgärd skulle kunna vara att skapa en gemensam läkemedelslista för vården och apoteken för att minska mängden läkemedelsavfall. Att se över läkemedelsförmånens utformning och öka förskrivningen av startförpackningar skulle även kunna minska mängden. Resultatet i detta examensarbete visar att en minskning av allmänhetens läkemedelskassation är viktigt främst av miljöskäl. År 2011 uppskattades allmänheten slänga 250 ton läkemedel i hemmen. Apoteken har en viktig roll i att öka kunskapen bland allmänheten kring hur deras läkemedelsavfall ska hanteras.