Macropore flow is a gravity-driven phenomenon that exhibits high contamination risk for surface and shallow groundwater. In order to address the necessity of having reliable and tangible indicators of macropore flow incidence, this research is an extensive data exploration that uncovers potential regional macropore flow incidence indicators that are synthesized as hypotheses for future research. CART-based regression trees are used to uncover significant relationships among soil physical properties, management regimes, field saturated hydraulic conductivity, saturated soil air-entry tensions and earthworm biomass. All of the modeling is based on field-measured data. Prediction scenarios are established in order to develop potential regional indicators of field saturated hydraulic conductivity (Kfs), soil saturated air-entry tension (AEV), and earthworm biomass. The magnitude, range, and pattern of variability of soil water infiltrations are controlled primarily by the well-developed and stable soil structure at the field scale, rather than by texture, organic carbon or surface topography, as classical pedotransfer functions suggest. Tillage is influential for the estimation of all targeted variables. Conventional tillage is associated with rapid shallow infiltration rates and lower air entry tensions both in the cultivation layer and below. Absence of tillage is found to be beneficial for earthworm communities as sampled biomass is greater on no-till field sites. The strong correlations between Kfs and AEV demonstrate good prediction potential but because of their intrinsic spatial and temporal variability, their utility as regional macropore flow indicators is questionable.

The impact of recent climate change on permafrost distribution was evaluated by repeating the 1964 survey of Roger Brown along the Alaska Highway from Whitehorse, YT to Fort St. John, BC in August 2007 and 2008. Results demonstrate that: (1) significant degradation of permafrost has occurred over the past four decades, especially in the southernmost part of the route where 67% of the permafrost sites in 1964 no longer exhibit perennially frozen conditions; (2) the mapped southern limit of discontinuous permafrost appears to have shifted roughly 75 km northward; (3) most of the permafrost still present in the study area is in peat or under thick organic mats, which probably relates to a large thermal offset or to the latent heat requirements of thawing permafrost; and (4) that where permafrost has persisted, it is very thin, discontinuous, at temperatures just below 0°C, and its location may relate in part to the existence of atmospheric temperature inversions in the region. Changes in permafrost are attributed to significant climatic warming, primarily in winter, at rates of 0.4°C to 0.5°C per decade from 1965-2008. The results augment the very limited number of field studies of long-term change to permafrost in Canada, and are relevant to northern residents who must adapt to changing permafrost conditions.

No description available.

Människan står inför stora utmaningar med att bekämpa olika typer av miljöproblem. Många av dessa problem är orsakade av människan men det finns också de problem som orsakats av föroreningar som uppstår naturligt. En av dessa naturliga föroreningar är sura sulfatjordar. Sura sulfatjordar lakar ur förorenande metaller och riskerar således att skada omgivningen, speciellt närliggande vattendrag. Karteringen av dessa jordar har historiskt både varit kostsamma i tid och pengar. Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) har utvecklat en modell som via ett script utför maskininlärning för att förutspå förekomsten av sura sulfatjordar på landskapsnivå. Detta förväntas att både spara tid och pengar. Hur väl modellen presterar i områden med begränsad eller helt utan fältdata är dock ej undersökt. I denna studie görs en ansats till att verifiera om modellen förutspår förekomsten av sura sulfatjordar korrekt även på större avstånd från områden med fältobservationer. Studieområdet för modellen är Mälardalen. Området är präglat av jordbruk, vilket kan påverka hur väl modellen presterar. Inom studien undersöktes även en utvecklingsmöjlighet för att lära modellen att inte peka ut områden i vatten som sur sulfatjord, vilket delvis lyckades. Verifieringen av modellens kartering skedde i två steg, den första via GIS-analys där tidigare kända indikatorers spatiala utbredning för sura sulfatjordar granskades, indikatorerna är spårämnen i rotsystemen på bäckvattenväxter. Olika spårämnesförhållanden, Ni (nickel)/Pb (bly), Y (yttrium)/Pb och Cu (koppar)/Pb, jämfördes sedan med modellens kartering. Ytterligare verifiering gjordes via fältstudie. Studien pekar på att modellens kartering går att verifiera på generell landskapsnivå. Studien pekar även på att modellen i visa fall är för konservativ, då platser som modellen pekar ut som icke aktiv sur sulfatjord har höga indikatorvärden samt vid en plats i fält där aktiv sur sulfatjord identifierades. Det kan möjligtvis åtgärdas med utökade indata eller annan utveckling av modellen.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.