The general aim of this thesis was to study symptoms, prehospital delay and time trends in long-term survival in men and women with myocardial infarction (MI). The study was based on quantitative and qualitative data collections. Study I was based on The Northern Sweden MONICA Myocardial Infarction Registry, 1989-2003, including 5072 men and 1470 women with a confirmed MI. Symptoms and prehospital delay were described and trends over time according to sex and age were studied. Typical pain was present in 86% of the men and 81% of the women and typical symptoms were more common among younger persons than older persons. Up to the age of 65 no gender differences were seen in the prehospital delay. In the oldest age group (65–74 years) time to hospital was longer than among the younger group, especially among women. Study II was based on individual interviews with 20 men with a first confirmed MI, representing the age range 65-80 years, about their experiences during the prehospital phase. The interviews were analyzed using qualitative content analysis. The interviewed older men described how the symptoms developed from diffuse ill-being, to a cluster of severe symptoms. The men had difficulties to relate to the experienced symptoms, which did not correspond to their expectations about an MI, and about whether they should seek medical care. By using different strategies the participants initially tried to understand, reduce, or treat the symptoms by themselves, with a desire to maintain an ordinary life. As the symptoms evolved to a persistent and alarming chest pain, the men realized the seriousness in the perceived symptoms, that all strategies were inefficacious and they came to the decision to seek medical care. Study III was based on individual interviews with 20 women with a first confirmed MI, representing the age range 65-80 years, about their experiences during the prehospital phase. The interviews were analyzed using qualitative content analysis. The interviewed older women described how the symptoms were perceived as a stepwise evolvement from intangible and bodily sensations to a more distinct, persistent and finally overwhelming chest pain. The women struggled against the symptoms and used different strategies, by downplaying and neglecting the symptoms in order to maintain control over their ordinary lives and maintain the social responsibilities. As the symptoms evolved to a persistent and overwhelming chest pain the women realized the seriousness in the perceived symptoms, they were not able to struggle against them anymore and they came to the decision to seek medical care. Study IV was based on The Northern Sweden MONICA Myocardial Infarction Registry which was linked to The Swedish National Cause of Death Registry for 6762 men and 1868 women, 25 to 64 years of age, with a first MI during 1985-2006. Also deaths before admission to hospital were included. Follow-up ended on August 30, 2008. Between 1985 and 2006 long-term survival after a first MI increased in both men and women. Over the whole 23-year period women showed a 9 percent higher survival then men. This slight difference was due to lower risk for women to die before reaching hospital, and during the last period similar rates of long time survival were noted in men and women. In conclusion there were no major differences between men and women in symptoms, prehospital delay or long-term survival. However, older patients had fewer typical symptoms and longer prehospital delay, especially among women. The prehospital phase was found to be multifaceted with experiences difficult to interpret in both men and women, with a dynamic development of symptoms, conceptions and expectations while the participants strove to maintain the ordinary and familiar life. The symptoms experienced presented a more heterogeneous and complex picture in both men and women than is usually described in the literature. Women under the age of 65 have a slightly higher age-adjusted long-term survival than men. Over a 23-year period long-term survival has improved similarly in both men and women. / Det övergripande syftet med avhandlingen var att beskriva symtom, prehospital fördröjning och långtidsöverlevnad hos män och kvinnor med hjärtinfarkt. Studien baserades på kvantitativa och kvalitativa datainsamlingar. Delstudie I baserades på data från hjärtinfarktregistret vid The Northern Sweden MONICA Study under åren 1989-2003, inkluderande 5072 män och 1470 kvinnor, med fastställd hjärtinfarkt. Symtom och tid från symtomstart till medicinsk vård beskrevs och tidstrender relaterades till kön och ålder. Resultatet visade att typisk smärta förelåg hos 86% av männen och 81% av kvinnorna och att typiska symtom var mer förekommande hos de yngre. Upp till 65 års ålder fanns inga könsskillnader mellan symtomstart och tid till medicinsk vård. I den äldsta åldersgruppen (65-74 år) var tiden till sjukvård längre, främst hos kvinnor. Delstudie II baserades på individuella intervjuer med 20 män, mellan 65 och 80 år som drabbats av sin första hjärtinfarkt, om hur de upplevde den prehospitala fasen. Intervjuerna analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Männen beskrev hur symtomen utvecklades från ett diffust illabefinnande, till ett kluster av  svåra symtom. De hade svårt att relatera till de upplevda symtomen som inte motsvarade deras föreställningar om hur symtom på hjärtinfarkt tar sig uttryck, och hade svårt att veta om de skulle söka vård. Deltagarna vidtog olika strategier för att försöka förstå, minska eller behandla symtomen på egen hand, i en strävan att få livet att fortgå som vanligt. När symtomen utvecklats till en alarmerande och ihållande bröstsmärta insåg männen  allvarlighetsgraden i symtombilden och att strategierna för att hantera symtomen var verkningslösa och beslutade att söka vård. Delstudie III baserades på individuella intervjuer med 20 kvinnor, med sin första hjärtinfarkt i åldern 65-80 år, för att få en djupare förståelse för hur de upplevde den prehospitala fasen. Intervjuerna analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. De äldre kvinnorna beskrev hur symtomen stegvis utvecklades från ogripbara och kroppsliga förnimmelser, mot en mer distinkt, ihållande och slutligen överväldigande bröstsmärta. Kvinnorna kämpade mot symtomen och använde olika strategier, som att tona ner och negligera symtomen för att behålla kontrollen över livssituationen och upprätthålla det sociala ansvarstagandet. När symtomen utvecklades till en ihållande och överväldigande bröstsmärta insåg kvinnorna allvarlighets­graden i symtombilden, att de inte kunde kämpa mot symtomen längre och beslutade att söka vård. Delstudie IV inkluderade patienter med en första hjärtinfarkt mellan åren 1985 och 2006 validerade i hjärtinfarktregistret vid The Northern Sweden MONICA Study i Norr- och Västerbotten som följdes upp i dödsorsaksregistret tom 30 augusti, 2008. Totalt 6762 män och 1868 kvinnor i åldern 25-64 studerades. Även patienter som avled före sjukhusvård inkluderades. Resultatet visade att mellan 1985 och 2006 förbättrades långtidsöverlevnaden efter en första hjärtinfarkt hos både män och kvinnor. Över hela 23-års perioden hade kvinnor 9 procents högre åldersjusterad överlevnad jämfört med män. Denna skillnad berodde på lägre risk för kvinnor att avlida innan de nådde sjukhuset. Under den sista tidsperioden var långtidsöverlevnad lika hos både män och kvinnor. Sammanfattningsvis visar denna studie inga stora skillnader mellan män och kvinnors symtom, prehospitala fördröjning eller långtidsöverlevnad. Dock hade äldre patienter färre typiska symtom och längre prehospital fördröjning, särskilt hos kvinnor. Den prehospitala fasen var en mångfasetterad och svårtolkad upplevelse hos både män och kvinnor, med en dynamisk utveckling av symtom, föreställningar och förväntningar, samtidigt som deltagarna strävade efter att upprätthålla det vardagliga och välbekanta livet.  Symtomen vid hjärtinfarkten  var en mer heterogen och komplex upplevelse hos både män och kvinnor än vad som vanligtvis beskrivs i litteraturen. Över en 23-års period har långtidsöverlevnaden efter en första hjärtinfarkt förbättrats hos både män och kvinnor. Kvinnor under 65 år har en något högre långtidsöverlevnad jämfört med män.

Background: Ischaemic heart disease is a diagnostic and therapeutic challenge to most general practitioners. We sought to identify diagnostic characteristics and prognoses of patients in primary care that received exercise electrocardiography (ECG). We compared the ECG test results with respect to probability of subsequent cardiologist referrals. We also aimed to identify determinants for pre-hospital delays and lack of statin treatment before a first-time myocardial infarction (MI). Methods: Setting: Region of Jämtland Härjedalen, Sweden (adult population, approximately 99 000); study period 2010-2014. Patients and study designs: studies I and II: 865 patients referred to exercise ECG. Primary outcome: Incidence of cardiovascular events (I) and cardiologist referrals within six months after exercise ECG (II). Observed outcomes were compared to predictions from multivariable logistic models. Study III: 265 patients with first-time MI. Characteristics were analysed for determinants of pre-hospital delay ≥ 2 hours. Study IV: Survey of 931 patients with first-time MI. Analyses of characteristics associated with rates of statin treatment in patients with previously diagnosed cardiovascular diseases (CVD). Results: Study I: Exercise test results were associated with exertional chest pain, a pathologic ST-T segment on resting ECG, angina diagnosis according to the patient's opinion, and medication for dyslipidaemia. Cardiovascular events occurred in 52.7%, 18.3%, and 2.0% of patients with positive (ST-segment depression >1mm and chest pain indicative of angina), inconclusive (ST depression or chest pain), or negative tests, respectively. Study II: Positive or inconclusive exercise tests were associated with cardiologist referrals. Among patients with positive exercise tests, referral rates decreased with age, after adjusting for co-morbidity. Self-employed women were referred to cardiologic evaluations more often than other employed women. Study III: The first medical contact was a primary care facility for 52.3% of patients. The pre-hospital delay time was ≥ 2 h for 67.0% of patients in primary care and 44.7% of patients that called emergency medical services or were self-referred to hospital. Study IV: Among patients with prior CVD, 34.5% received current statin treatment before for the first MI. Statin treatment rates decreased with age, after adjusting for CVD and diabetes; women ≥70 years old were treated half as often as men of the same age. Conclusions: Clinical characteristics can be used to identify patients at low risk of cardiac events. The prognosis in patients with a negative exercise ECG was benign for six months after the exercise ECG. Exercise tests are important for selecting patients that require cardiologic evaluations. Age, gender, and employment status interacted with rates of referrals for cardiac evaluation. The pre-hospital delay time was considerably prolonged, particularly when primary care was the first medical contact. Only one third of patients with a prior CVD received statin treatment. Pre-MI statin treatment decreased with age, particularly among women ≥70 years old. In making medical decisions, it is necessary to be aware of biases regarding age, gender, and socioeconomic status. Methodologies for case finding and follow-up need to be improved and implemented in clinical practice. Keywords: Exercise ECG, Ischaemic heart disease, Myocardial infarction, Pre-hospital delay, Primary care, Prognosis, Referral, Statins, Secondary prevention / Sammanfattning på svenska: Bakgrund och syfte: Patienter med ischemisk hjärtsjukdom (IHD) utgör en diagnostisk och terapeutisk utmaning för läkare inom primärvården. Arbets-EKG är en vanlig metod vid utredning av patienter som söker till primärvården för besvär som kan vara förorsakade av IHD. Vi undersökte primärvårdspatienter remitterade till arbets-EKG, med avseende på de kliniska karakteristika (egenskaper och symtom) som kunde associeras med resultatet av arbets-EKG och med prognosen inom sex månader efter undersökningen. Vi jämförde arbets-EKG-svaren med avseende på efterföljande remittering för utredning vid hjärtklinik. Vi kartlade även faktorer av betydelse för tidsfördröjningen före sjukhusvård och för sekundärpreventiv behandling med kolesterolsänkande läkemedel (statiner), före insjuknande i hjärtinfarkt. Metod: De studier som ingår i avhandlingsarbetet (studier I-IV) genomfördes i Region Jämtland och Härjedalen, befolkningsunderlag cirka 99 000 personer i åldrar från 20 år och äldre, under åren 2010-2014. Undersökta patienter och studiedesign: Studier I och II: Prospektiv studie av 865 patienter undersökta med arbets-EKG, klassificerade som: positivt arbets-EKG (dynamisk ST-sänkning >1mm under arbetsprov och bröstsmärta typisk för kärlkramp), inkonklusivt (ST-sänkning eller bröstsmärta) eller negativt arbets-EKG. Utfallsvariabler: hjärt-kärlhändelser (instabil kärlkrampssjukdom, hjärtinfarkt, öppen kranskärlsoperation, ballongvidgning av kranskärl och kardiovaskulära dödsfall) (I) och remittering för utredning vid hjärtklinik inom sex månader efter arbets-EKG (II). Observerade hjärt-kärlhändelser jämfördes med förväntat utfall, enligt multivariabla statistiska modeller. Studie III: Retrospektiv studie av 265 patienter med förstagångs hjärtinfarkt, analyserade med avseende på faktorer av betydelse för tid från symtomdebut och till sjukhusvård, med brytpunkten två timmar eller längre tid för vård på sjukhus. Studie IV: Tvärsnittsstudie av 931 patienter med förstagångs hjärtinfarkt. Patienter med tidigare hjärt-kärlsjukdom analyserades med avseende på statinbehandling före hjärtinfarkten. Resultat: Studie I: Faktorer associerade med arbets-EKG-resultatet (positivt eller inkonklusivt svar mot negativt svar) var: ansträngningskorrelerad bröstsmärta före arbetsprovet, ST-T-segmentsförändringar på vilo-EKG, kärlkrampsdiagnos enligt patientens egen bedömning, samt medicinering för förhöjda kolesterolvärden i blodet. Hjärt-kärlhändelser inträffade i 52.7%, 18.3%, och 2.0% bland patienter med positivt, inkonklusivt respektive negativt arbets-EKG. Studie II: Resultatet från arbets-EKG styrde remitteringen av patienter till hjärtklinik, med högre sannolikhet för remiss efter positivt test. Bland patienter med positivt arbets-EKG remitterades färre patienter vid stigande ålder, justerat för tidigare känd hjärt-kärlsjukdom. Egenföretagande kvinnor blev oftare remitterade än andra kvinnor, justerat för ålder, bröstsmärtesymtom och arbets-EKG-svar. Studie III: I 52.3% av samtliga fall var primärvården (personligt besök eller via telefonrådgivning) den första vårdkontakten för patienter med förstagångs hjärtinfarkt. Tidsfördröjningen före sjukhusvård var 2 timmar eller mer bland 67.0% av alla patienter från primärvården och 44.7% bland de patienter som först ringde larmcentralen (112) eller sökte direkt till sjukhusets akutmottagning. Studie IV: Patienter med tidigare konstaterad hjärt-kärlsjukdom hade en pågående statinbehandling i 34.5% av fallen, före insjuknandet i förstagångs hjärtinfarkt. Andelen patienter med pågående statinbehandling avtog med stigande ålder, justerat för diabetes och tidigare hjärt-kärlsjukdom. Kvinnor från 70 år och äldre erhöll statinbehandling hälften så ofta som jämförbara män. Slutsats: Patienter med låg risk för hjärt-kärlhändelser kan identifieras före remittering till arbets-EKG, med hjälp av kliniska karakteristika. Patienter med negativt svar på arbets-EKG har en god prognos, med få hjärt-kärlhändelser inom sex månader efter arbetsprovet. Urvalet av patienter som remitteras för fortsatt hjärtutredning styrs av resultatet från arbets-EKG, men interaktioner mellan ålder, kön och anställningsförhållanden påverkar sannolikheten för remittering. Tiden från symtomdebut och till sjukhusvård var avsevärt fördröjd, särskilt för de patienter som primärt kontaktade primärvården. Endast en tredjedel av alla patienter med tidigare konstaterad hjärt-kärlsjukdom hade en pågående statinbehandling vid hjärtinfarktinsjuknandet. Andelen patienter med pågående statinbehandling avtog med högre ålder, särskilt bland kvinnor från 70 års ålder och äldre. En ökad medvetenhet om hur ålder, kön och social ställning påverkar den medicinska beslutsprocessen är angelägen. Metoder för bättre identifiering och uppföljning av riskpersoner behöver utvecklas och införas i den medicinska verksamheten. Nyckelord och förklaringar: Arbets-EKG (kliniskt arbetsprov på ergometercykel med samtidig EKG-registrering), positivt arbets-EKG (talar för kärlkrampssjukdom), negativt arbets-EKG (talar för frånvaro av sjukdom). EKG (elektrokardiografi), hjärtinfarkt, ischemisk hjärtsjukdom (sjukdomstillstånd med otillräcklig blodtillförsel till hjärtat), sekundärprevention (förhindra återinsjuknande i tidigare genomliden sjukdom).