Från fjollor och flator till läderbögar och lesbiska på motorcykel – så beskrivs bland annat deltagarna i Prideparaden i svensk media. Den tidigare radikala manifestationen har sina rötter i New York som 1979 bröts ut i ett uppror gentemot det polisvåld som existerade mot hbtqi-personer i dåtidens USA. Utifrån Judith Butlers queerteori och Foucaults teori om makt studerar uppsatsen hur gestaltningen av hbtqi-personer ser ut i svensk media och huruvida media bidrar till ett reproducerande av redan existerande stereotyper. Det analyserade materialet är artiklar från svenska dags- och kvällstidningar mellan 1998–2019 som har utgångspunkt i rapporteringen kring Pride. Idag beskrivs paraden som en glittrande kärleksfest med dansande och sjungande deltagare med fokus på mångfald och tolerans. Mediebilden av hbtqi-personen kan förstås som en skapelse utifrån de heteronormativa strukturerna i samhället och är minst sagt komplex. Trots den positivt präglade rapporteringen av Pride visar uppsatsen på det exkluderande klimat som existerar. Det talas väldigt mycket om bögar och lesbiska och nästan inget om bisexuella och transpersoner. När en rörelse som Pride får medial uppmärksamhet riskerar den också att urvattnas och förlora sin politiska kärna. Uppsatsen förklarar hur medias gestaltning av hbtqi-personer inte bör ses som representativ av olika sexualiteter och könsidentiteter, men föreslår hur den (o)disciplinerade kroppen i Prideparaden kan förstås som ett motstånd gentemot heteronormativa maktstrukturer i samhället. Uppsatsen bidrar med ett synliggörande av en stereotypisk och snäv gestaltning av icke-normativa kroppar i svensk media och redogör för vilka konsekvenser det får när media lyfter fram marginaliserade grupper genom förenklade beskrivningar.