Denna masteruppsats undersöker de mellankommunala konflikter som finns längs vattendraget Helge å. I studien undersöks vilka dessa konflikter är, varför de finns och hur de hanteras av Länsstyrelsen och de kommuner som är involverade. Utifrån detta har studien undersökt hur kommuner kan förhålla sig till en planeringsproblematik som inbegriper den egna kommunen, men där planeringsförutsättningarna avgörs utanför kommunens administrativa gräns. Helge å utgör studiens undersökta fall medan de fyra kommunerna Älmhult, Osby, Hässleholm och Kristianstad som är belägna längs med ån, tillsammans med Länsstyrelsen i Skåne, Kronoberg och Kalmar har utgjort undersökningsenheterna. Det empiriska materialet har skapats genom dokumentstudier och semistrukturerade intervjuer med en representant från vardera kommun och Länsstyrelse. Intervjuerna har sedan bearbetats genom en kvalitativ innehållsanalys, vilket har skett utifrån Lundman och Graneheims (2014) tabell där empirin har kodats och kategoriserats. Fem planeringsideal har applicerats i studien och dessa består av rationell, kommunikativ och kollaborativ, advokat och pragmatisk planeringsteori. Det teoretiska perspektivet utgörs av Mouffes (2008) agonistiska teori som analyserar hur konflikterna och hanteringen av dem kan förstås. Bearbetningen av empirin har synliggjort två olika konflikter. Konflikt ett utgörs av motstående politiska värderingar och kommunala intressekonflikter. Konflikt två består av mellankommunalt inflytande gentemot ett fortsatt starkt planmonopol. Slutsatsen med masteruppsatsen är att det svenska planeringssystemet framförallt tydliga har kopplingar till de tillvägagångssätt för problemhantering som förespråkas inom det rationella planeringsidealet. Vid hantering av konflikter längs vattendrag är det framförallt rationella tekniska lösningar som appliceras. Detta är dock enligt det teoretiska perspektivet problematiskt, eftersom det i konflikterna finns en bakomliggande politisk dimension som inte kan lösas genom rationella lösningar. Politiska motstridiga intressen bör enligt Mouffes agonism synliggöras för att förstå konflikterna, men genom rationella lösningar så döljs dem. Planeringsdebatten i Sverige indikerar på ett behov av en regional planeringsnivå, samtidigt som mellankommunala konflikter enligt studiens empiri är svåra att lösa utan en regional planeringsnivå. Masteruppsatsen kastar ljus åt problematiken med att det inte finns någon regional planeringsnivå med ett generellt planeringsansvar i Sverige.

Användningen av begränsade resurser behöver planeras för att de ska användas effektivt. När det gäller markens användning är det inte endast markägarna som styr tvärtom ses mark- och vattenanvändning som en samhällelig angelägenhet där kommunen har ett stort ansvar. I den svenska lagstiftningen finns vad som kallas för det kommunala planmonopolet vilket ger kommunen rätt att planera markens användning. Detta system bygger på att kommunen har legitimitet för sina planer. Den svenska lagstiftningen bygger på den rationella planeringsteorin där det görs skillnad på politikers värderingar och mål, och planerares rationella kunskap och förmåga att ta fram lösningar. Denna syn på planeringen har inte stått utan kritik och det har utvecklats flera alternativa teorier som beskriver hur planeringen bör gå till och vad som gör den legitim. Syftet med detta arbete är att utforska hur synen på planeringens legitimitet har förändrats över tid. Denna kunskap används sedan tillsammans med kunskap om lagstiftningens motiv och utformning för att studera två samtida exempel av översiktsplanering. Fallstudierna har skett via kvalitativ textanalys där översiktsplaner tillsammans med andra styrdokument har analyserats. De kommuner vars översiktsplaner har studerats är Örebro och Göteborg vilka har vissa likheter när det gäller deras centrala roll i regionen och befolkningsökning. Trots detta uppvisar kommunerna något olika förhållningssätt till planeringen.