Den fria scenkonsten är idag en etablerad del av Stockholms kulturliv och har sina rötter i de fria grupper som växte fram under 1970-talet som en protest mot de statliga institutionerna som dominerade kulturfältet. Fria scenkonstgrupper producerar idag en mängd föreställning och är alltid till viss del statligt finansierade. Uppsatsens övergripande syfte är att belysa hur åtta fria grupper som intervjuats förhåller sig till att bedriva konstnärlig verksamhet utifrån knappa resurser. Särskilt intresse ägnas åt vilken betydelse Kulturrådets verksamhetsbidrag har för gruppernas ekonomiska stabilitet. Genom Resource Dependence Theory, institutionell teori och Bourdieus begrepp fält och kapital, beskrivs hur gruppernas beroende av olika resurser och kapital ser ut. Det framgår att Kulturrådets verksamhetsbidrag är avgörande för samtliga grupper överlevnad samt att svårigheter i att kontrollera den tillgången uppstår i relationen till Kulturrådets referensgrupp. Resursalternativen till verksamhetsbidraget är begränsade och eftersom olika bidragsgivare har skilda bedömningsvillkor skapas en miljö med motstridiga krav som gör det svårt för grupperna att uppnå full finansiering i verksamheten. Även de prioriteringar som grupperna tvingas göra när resurserna är knappa begränsar deras möjlighet att bedriva sin verksamhet under rimliga villkor. Särskild påverkan går att se på förmågan att planera långsiktigt och på arbetsmiljö och hälsa. Risken finns även att gruppernas möjlighet till långsiktig konstnärlig utveckling hämmas. Gruppernas syn på strategier och anpassningar för att påverka sin ekonomiska situation skilde sig åt. Vi såg ett mönster i att de grupper som har medvetna strategier och använder ett mer ekonomiserat språk, också är de som har en uppåtgående kurva i beviljandegraden från Kulturrådet. En tendens som sätts i relation till den utveckling som kallas för kulturens ekonomisering, där offentligt stödda organisationer mer och mer förväntas drivas som företag. Grupperna uttryckte ett behov av en tydligare kommunikation mellan bidragsgivare och bidragstagare, möjligen genom en kontraktsstyrd relation där förväntningar och krav tydligt formuleras. Detta skulle möjligtvis kunna vara ett sätt att förhindra att konstnärernas kreativa begär utnyttjas i form av oavlönat arbete under orimliga villkor.

xviii, 197 p. / Whistleblowing has been a topic of media interest since the Vietnam War, and it continues to resonate strongly with the public. Several well-publicized whistleblowers have done much more than catch the attention of the world media. They arguably have changed the world. Whistleblowing refers to the reporting of illegal, wasteful, or unethical activities (i.e., wrongdoing) by current and former employees of an organization. Triggered by several highly publicized corporate financial failures, the Sarbanes-Oxley Act of 2002 requires publicly traded companies to provide an anonymous channel for employees to report financial wrongdoing and provides protection for those who do. Using resource dependence perspective and relationship management theory, this study uses e-mail to distribute an online survey to top-ranking public relations executives in the Fortune 1000 corporations to identify what role public relations executives have played in developing and publicizing anonymous whistleblowing channels, their knowledge of wrongdoing in their own organizations and elsewhere, their attitudes and actions related to the wrongdoing, the consequences of their actions, and their relationships with their organizations. The study finds that only one-fifth of respondents helped develop the required anonymous communication channel, but two-thirds helped publicize it; almost one-half of respondents are aware of wrongdoing in their corporations or in other organizations, and two-thirds of those report such activities; those who report wrongdoing do so through internal channels within the corporation, with one exception; few who report wrongdoing suffer retaliation; and the vast majority enjoy positive relationships with their organizations. However, a small number of respondents experienced retaliation, and the research points to a broader exploration of this topic among public relations personnel within Fortune 1000 corporations to determine to what extent status, relationships, and benefits such as the "golden handcuffs" influence whistleblowing. Future research on whistleblowing and ethics in public relations is warranted. / Committee in charge: Dr. Patricia A. Curtin, Co-Chairperson; Dr. H. Leslie Steeves, Co-Chairperson; Dr. James K. Van Leuven, Member; Dr. Michael Russo, Member; Dr. Anne Parmigiani, Outside Member