Uppsatsen presenterar en diplomatarisk utgåva av ett stycke text ur handskriften R 683, från senare hälften av 1600-talet. Texten är en avskrift av delen Gylfaginning ur Snorri Sturlusons Edda enligt versionen nedskriven i handskriften DG 11, från tidigt 1300-tal. Uppsatsens syfte är att presentera en hittils relativt ostuderad text som en självständig skriftprodukt, samt försöka att spåra dess specifika drag som skiljer den från dess ursprungstext samt övriga versioner av Snorris Edda. Undersökningen har genomförts utifrån ett nyfilologiskt perspektiv, inte med tanke på dess relation till övriga versioner utan med fokus på vad som egentligen står i handskriften. Resultatet visar att texten i R 683 skiljer sig något från DG 11, och jämförelseundersökningen med övriga Edda-versioner visar att skrivaren, Jón Rúgmann, använt sig av andra källor för sin avskrift, i synnerhet de i handskrifterna Codex Regius, Codex Wormianus samt Peder Resens (Resenius) utgåva av Laufás Edda. Samtidigt visar skrivarens arbete tecken på en personlig kunskap i den medeltida isländska textproduktionen, vilket förklarar de tillägg och kommentarer som inte är direkt tagna ur texter utan tyder på vidare forskning eller förkunskaper. Slutligen lyfter uppsatsen fram Jón Rúgmanns vetenskapliga förtjänster i den nordiska filologins tidiga etablering i Sverige samt presenterar den stora potential i förbisedda handskrifterna som R 683.