Uppsatsen presenterar en diplomatarisk utgåva av ett stycke text ur handskriften R 683, från senare hälften av 1600-talet. Texten är en avskrift av delen Gylfaginning ur Snorri Sturlusons Edda enligt versionen nedskriven i handskriften DG 11, från tidigt 1300-tal. Uppsatsens syfte är att presentera en hittils relativt ostuderad text som en självständig skriftprodukt, samt försöka att spåra dess specifika drag som skiljer den från dess ursprungstext samt övriga versioner av Snorris Edda. Undersökningen har genomförts utifrån ett nyfilologiskt perspektiv, inte med tanke på dess relation till övriga versioner utan med fokus på vad som egentligen står i handskriften. Resultatet visar att texten i R 683 skiljer sig något från DG 11, och jämförelseundersökningen med övriga Edda-versioner visar att skrivaren, Jón Rúgmann, använt sig av andra källor för sin avskrift, i synnerhet de i handskrifterna Codex Regius, Codex Wormianus samt Peder Resens (Resenius) utgåva av Laufás Edda. Samtidigt visar skrivarens arbete tecken på en personlig kunskap i den medeltida isländska textproduktionen, vilket förklarar de tillägg och kommentarer som inte är direkt tagna ur texter utan tyder på vidare forskning eller förkunskaper. Slutligen lyfter uppsatsen fram Jón Rúgmanns vetenskapliga förtjänster i den nordiska filologins tidiga etablering i Sverige samt presenterar den stora potential i förbisedda handskrifterna som R 683.

<p>I denna uppsats undersöks ortografisk namnanpassning av västslaviska ortnamn i tre 1600-talshandskrifter av Knýtlinga saga, Cod. Holm. 41 4to^x, Cod. Holm. 55 fol^x, och Lbs 222 fol^x. Syftet med arbetet är dels att både teoretiskt och metodologiskt bidra till diskussionen angående namnanpassningsprocessen och särskilt vad gäller ortografisk namnanpassning, dels att studera individuell ortografisk namnanpassning i ett konkret handskriftsmaterial. Undersökningens material utgörs framför allt av de i de utvalda handskrifterna belagda ortnamnsformerna på 39 västslaviska toponymer. Bland undersökningens teoretiska och metodologiska resultat kan man nämna avgränsning och definition av huvudtermer (<em>namnreplikation</em>, <em>namnanpassning</em>, <em>ortografisk namnanpassning</em> o.s.v.) och utveckling av specifika metodologiska redskap för att studera namnanpassningsfenomen i skrift, t.ex. bortsortering av ortografiska fel i enlighet med en bestämd princip utifrån jämförelsen av de undersökta ortnamnsformerna med s.k. <em>ursprungliga former</em>, d.v.s. de ortnamnsformer som är belagda i handskriftens bevarade förlaga. Det förekommer 28 ortografiska anpassningar fördelade på 11 av 39 undersökta toponymer. Dessa anpassningar kan delas in i 4 typer: formell, semantisk, formell-semantisk ortografisk namnanpassning och ortnamnsersättning. I samtliga av de undersökta handskrifterna går det att spåra en klar tendens till formell anpassning av ortnamnen. Anpassningsfrekvensen varierar från skrivare till skrivare, men det är möjligt att konstatera att flest anpassningar gjorts av Jón Þórðarson, författaren till Lbs 222 fol^x. Huvudorsaken till de upptäckta anpassningarna tycks ligga i systemtvånget, då de flesta ursprungliga ortnamnsformer som blir anpassade i materialet på olika sätt strider mot onomastikonet/språksystemet. Det visar sig att en av de faktorer som i de flesta undersökta fall bidragit till att namnet till slut anpassats, är namnets synkrona ogenomskinlighet.</p>

I denna uppsats undersöks ortografisk namnanpassning av västslaviska ortnamn i tre 1600-talshandskrifter av Knýtlinga saga, Cod. Holm. 41 4tox, Cod. Holm. 55 folx, och Lbs 222 folx. Syftet med arbetet är dels att både teoretiskt och metodologiskt bidra till diskussionen angående namnanpassningsprocessen och särskilt vad gäller ortografisk namnanpassning, dels att studera individuell ortografisk namnanpassning i ett konkret handskriftsmaterial. Undersökningens material utgörs framför allt av de i de utvalda handskrifterna belagda ortnamnsformerna på 39 västslaviska toponymer. Bland undersökningens teoretiska och metodologiska resultat kan man nämna avgränsning och definition av huvudtermer (namnreplikation, namnanpassning, ortografisk namnanpassning o.s.v.) och utveckling av specifika metodologiska redskap för att studera namnanpassningsfenomen i skrift, t.ex. bortsortering av ortografiska fel i enlighet med en bestämd princip utifrån jämförelsen av de undersökta ortnamnsformerna med s.k. ursprungliga former, d.v.s. de ortnamnsformer som är belagda i handskriftens bevarade förlaga. Det förekommer 28 ortografiska anpassningar fördelade på 11 av 39 undersökta toponymer. Dessa anpassningar kan delas in i 4 typer: formell, semantisk, formell-semantisk ortografisk namnanpassning och ortnamnsersättning. I samtliga av de undersökta handskrifterna går det att spåra en klar tendens till formell anpassning av ortnamnen. Anpassningsfrekvensen varierar från skrivare till skrivare, men det är möjligt att konstatera att flest anpassningar gjorts av Jón Þórðarson, författaren till Lbs 222 folx. Huvudorsaken till de upptäckta anpassningarna tycks ligga i systemtvånget, då de flesta ursprungliga ortnamnsformer som blir anpassade i materialet på olika sätt strider mot onomastikonet/språksystemet. Det visar sig att en av de faktorer som i de flesta undersökta fall bidragit till att namnet till slut anpassats, är namnets synkrona ogenomskinlighet.