Baggalútar are well-rounded spheroids that typically measures 16-18 mm in size and have a brownreddish appearance. They can be found in the Hvalfjörður bay in SW Iceland. There are manydescriptions in literature and on the internet that Baggalútar are volcanic spherulites formed by quartzor cristobalite spheres growing out of a common centre and there is also a broadly accepted consensusof this theory. However, despite this consensus that Baggalútar are volcanic spherulites there exist nodetailed investigation of their origin. The aim of the thesis is to investigate what Baggalútar is exactlyand how they form. This is achieved by using a combination of petrographic observations with apolarization microscope, mineral chemistry from electron microprobe analysis and measurements oftheir magnetic properties. The results are compared with different geological and anthropological spheroids, spherulites,nodules and concretions. The petrographic observations show that they predominantly consist of finegrained basaltic tephra (groundmass) together with zeolites infilling voids. Analyses of mineralchemistry indicate that the groundmass consists of augitic pyroxene, plagioclase, and two differentoxides where one classifies as titanomagnetite. The magnetic measurements support this by showing aCurie temperature at approximately 460-470 °C which is likely to be titano-magnetite. Although thedifferent geological and anthropological processes that typically results spheroidal shapes have somesimilarities that could explain the formation of baggalútar, most of these can be excluded for differentreasons. The internal textures of baggalútar strongly indicate that the shape is controlled by externalfactors, like weathering or erosion from beach outcrops. This could explain the spherical shape of asingle baggalút, but it fails to explain the spheroidal shapes of individual baggalútar joined together inclusters. / Baggalútar är väl rundade sfäroider som vanligtvis mäter 16–18 mm i storlek och har ett brunt rödaktigtutseende. De hittas i Hvalfjörðurbukten i SW Island. Det finns många beskrivningar i litteraturen ochpå internet som säger att Baggalútar är vulkaniska sfäruliter som bildas av kvarts- eller kristobalitsfärersom växer fram ur ett gemensamt centrum och det finns också en allmänt accepterad konsensus omdenna teori. Men trots denna konsensus om att Baggalútar är vulkaniska sfäruliter finns det ingendetaljerad undersökning av deras ursprung. Syftet med avhandlingen är att undersöka exakt vadBaggalútar är och hur de bildas. Detta uppnås genom att använda en kombination av petrografiskaobservationer med ett polarisationsmikroskop, mineralkemi från elektronmikrosondanalys ochmätningar av deras magnetiska egenskaper. Resultaten jämförs med olika geologiska och antropologiska sfäroider, sfäruliter, noduler ochkonkretioner. De petrografiska observationerna visar att de till övervägande del består av finkornigbasaltisk tefra (grundmassa) tillsammans med zeoliter som fyller ut tomrum. Analyser av mineralkemivisar att grundmassan består av augitisk pyroxen, plagioklas och två olika oxider där den enaklassificeras som titanomagnetit. De magnetiska mätningarna stödjer detta genom att visa en Curietemperatur på cirka 460–470 °C som sannolikt är titanomagnetit. Även om de olika geologiska ochantropologiska processerna som vanligtvis resulterar i sfäroida former har vissa likheter som kanförklara bildandet av baggalútar, kan de flesta av dessa uteslutas av olika anledningar. Baggalútars inretexturer indikerar starkt att formen styrs av yttre faktorer, som väderpåverkan eller erosion frånstrandhällar. Detta kan förklara den sfäriska formen av en enda baggalút, men det misslyckas med attförklara de sfäriska formerna av individuella baggalútar i sammanfogade kluster.

Abstract  Lack of clinical relevance is assumed to be the main reason behind the high failure rate of medical drugs in the very initial phases of clinical trials. Clinical relevance is difficult to achieve with current tools as they lack the biological and physiological cues found in vivo. Microfluidics, the knowledge of fluid manipulation in small channels, has proven to be a promising science to bridge the gap between the current in vitro and the real in vivo features. In this thesis, a scaffold for the growth of spheroids inside a microfluidic device for potential drug screening was developed. Firstly, the surface of a microfluidic device was coated with the polymers cellulose nanofibrils, polyallylamine hydrochloride, and polyethyleneimine using the Layer-by-Layer technique to achieve an even surface coverage. Here, different chip designs, polymer concentrations, and pressure directions were tested. It was decided that using a negative pressure direction with a polymer concentration of 50 mg/L in a chip design with micropillars was optimal and these conditions were then used for testing the spheroid formation. Secondly, spheroids were grown inside the microfluidic channels using different coatings: the previously mentioned polymer buildup, one non-coated channel, and one coated with attachment factor proteins. These three surface conditions were compared and it was shown that the polymer-based surface cover was indeed superior as a scaffold as it encouraged and promoted cell growth in the spheroid formation of liver cancer cells from the HepG2 cell line. Further development of this cellulose nanofibrils-coated microfluidic device displays a promising future for functioning as an in vitro 3D cell culture model that better mimics the close-to-cell microenvironments by imitating cell proliferation, cell-to-cell, and cell-to-extracellular matrix interactions. / Sammanfattning Den främsta orsaken bakom den höga antal misslyckade kliniska läkemedelsprövningar i de initiala faserna antas bero på brist på klinisk relevans. Klinisk relevans är mycket svår att uppnå med dagens verktyg då de saknar de biologiska och fysiologiska förhållandena som återfinns in vivo. Mikrofluidik, kunskapen om vätskemanipulation i små kanaler har visat sig vara lovande vetenskap för att överbrygga klyftan mellan de nuvarande in vitro och de faktiska in vivo funktionerna. I detta arbete utvecklades en matris för sfäroider att växa på inuti en mikrofluidisk kanal för att potentiellt användas till läkemedelsscreening. Först användes Layer-by-Layer teknologi för att jämnt betäckta ytan inuti en mikrofluidisk kanal med polymererna cellulosananofibriller, polyallylamin hydroklorid samt polyetylenimin. Här testades olika designer på mikrofluidiska chip, polymerkoncentrationer samt tryckriktningar. Utifrån detta gick det att fastställa att negativt tryck med en polymerkoncentration på 50 mg/L i en chippdesign med mikropelare var optimal för en jämn ytbetäckning och dessa förhållanden användes sedan för att pröva sfäroidernas tillväxt. Härnäst testades därmed sfäroidernas tillväxt inuti mikrofluidiska kanaler under tre olika förhållanden: ett med polymerbetäckningen, ett utan betäckning och ett då ytan var täckt med proteiner med fästfaktorer. Dessa tre förhållanden jämfördes sedan med varandra och således gick det att konstatera att den polymerbaseradebetäckningen fungerade överlägset som matris för tillväxt av HepG2 lever cancer cell sfäroider eftersom den tycks främja dess tillväxt och bildning. Det pekar mot att ytterligare utveckling av denna cellulostäckta yta skulle innebära en lovande modell för in vitro 3D cellodling som bättre efterliknar den cellulära mikromiljön genom att imitera cellproliferation, interaktioner celler emellan samt mellan cell och extracellulär matrisen.