I den här uppsatsen anläggs ett mediehistoriskt perspektiv på opinionsundersökningen i syfte att historisera denna medieform. Fokus ligger på dess förändringar mellan 1957 och 1976. Under början av perioden användes opinionsundersökningarna framför allt för att mediera publiker, det vill säga olika grupper av läsare, utifrån frågor om deras egenskaper och åsikter. Ofta kunde medieringen av publikerna fungera som ett sätt att åskådliggöra historisk förändring och resonera om politiska processer. Från och med slutet av 1960-talet blev dock opinionsundersökningar om partisympatier allt mer dominerande. Dessa fungerade oftast som valprognoser, och det som medierades i dem var partier och partiledare snarare än publiker. De tidiga undersökningarnas ambition att vitalisera demokratin genom skapandet av säkrare kunskap om folkets åsikter verkar ha ersatts med prognosticerande av valutgången i nästa riksdagsval som främsta syfte. Samtidigt som de politiska ambitionerna ifråga om demokratins befordrande minskade så tilltog debatten om opinionsundersökningarna, och deras politiska betydelse tycktes öka. Men trots att kritiken mot opinionsundersökningarnas pålitlighet och farlighet intensifierades i takt med att valprognosfunktionen blev allt mer dominerande, så minskade inte opinionsundersökningens betydelse. Snarare än att utmana opinionsundersökningens ställning verkar både kritiken och legitimeringen ha blivit integrerade delar i opinionsundersökningens protokoll. Den gängse historieskrivningen om opinionsundersökningen i Sverige har utgått ifrån ett tämligen teleologiskt synsätt på dess historia, där varken de förändringar som ledde till valprognosfunktionens dominans eller de funktioner den kunde ha innan dessa förändringar skedde har uppmärksammats.