Syftet med den här uppsatsen är att undersöka vilka redskap präster och diakoner inom Sjukhuskyrkan använder i det dagliga mötet med människor i kris och sorg, samt vilken hjälp och stöd de får för att bearbeta sitt arbete. Studien genomförs med en kvalitativ metod och är inspirerad av en fenomenografisk ansats. I studien används intervjuer som datainsamlingsmetod och fokus ligger på medarbetarnas uppfattning kring deras arbete. Resultatet för denna studie har mynnat ut i tre kategorier. Den första är “ Redskap i mötet med konfidenten”. Nästa kategori ”Stöd av Sjukhuskyrkans präster och diakoner” samt sista kategori “Redskap i den egna bearbetningen”. Studiens resultat visar att lyssnandet är ett viktigt redskap i mötet men även andliga aspekter spelar en viktig roll i präster och diakoners arbete. Den handledningen präster och diakoner får samt att få ingå i ett välfungerande arbetslag är av vikt. Samtidigt som en stor del av bearbetningen sker på fritiden.