Syftet med den här uppsatsen är att undersöka vilka redskap präster och diakoner inom Sjukhuskyrkan använder i det dagliga mötet med människor i kris och sorg, samt vilken hjälp och stöd de får för att bearbeta sitt arbete. Studien genomförs med en kvalitativ metod och är inspirerad av en fenomenografisk ansats. I studien används intervjuer som datainsamlingsmetod och fokus ligger på medarbetarnas uppfattning kring deras arbete. Resultatet för denna studie har mynnat ut i tre kategorier. Den första är “ Redskap i mötet med konfidenten”. Nästa kategori ”Stöd av Sjukhuskyrkans präster och diakoner” samt sista kategori “Redskap i den egna bearbetningen”. Studiens resultat visar att lyssnandet är ett viktigt redskap i mötet men även andliga aspekter spelar en viktig roll i präster och diakoners arbete. Den handledningen präster och diakoner får samt att få ingå i ett välfungerande arbetslag är av vikt. Samtidigt som en stor del av bearbetningen sker på fritiden.

Sammanfattning Uppsatsen har syftat till att utifrån tre sjukhusprästers perspektiv och uppdrag undersöka trostolkning som kommer till utryck när ett dop av svår sjuka barn sker. Hur dop i krissituationer uppstod och hur den tillämpas idag med stöd av Sjukhuskyrkan och i samråd med vårdpersonalen inom Neontala intensivvårdsavdelning. Uppsatsen har även undersökt hur dop i krissituationer kan vara av betydelse för själsligt och existentiell betydelse i förhållande till föräldrarnas behov av existentiell lindring i detta sammanhang. Alla informanter i uppsatsen anser att dop i krissituationer inom andlig vård har betydelse och att de med sitt uppdrag vill bemöta dopföräldrarnas behov av existentiell livstydning när ett barn är döende.    Uppsatsen har en kvalitativ metod med en deduktiv ansats, vilket innebär att man utifrån ett antal professionella erfarenheter eller händelser, det vill säga det empiriska materialet och de valda teorierna, inducerar en sannolik slutsats. De teoretiska perspektiv som uppsatsen bygger på är teorier kring religionspsykologiskt studie: Föräldrars erfarenheter efter spädbarns död, med särskilt hänsyn till ritualers funktion, och den pastorala dopteologin en studie om Griftetal mellan trostolkning och livstydning.   Min kortfattade slutsats är att dop i krissituationer har betydelse såväl för prästen som för dopföräldrarna. Om dopföräldrarna är medlemmar i Svenska kyrkan och önskar ett dop i en krissituation så ingår det i Svenska kyrkan uppdrag att bemöta dopföräldrarnas behov av existentiell livstydning. Med hjälp av dop i krissituationer kan Svenska kyrkan förmedla sin trostolkning samtidigt som en svår situation bekräftas där dopföräldrarna erbjuds förtröstan i hoppet om en uppståndelse för barnet efter döden.