Bakgrund: I Sverige dör cirka 90 000 personer varje år varav 70 000–75 000 anses behöva palliativ omvårdnad i någon form. Den annalkande döden kan för familjen och sjuksköterskan vara känslomässigt påfrestande. Samtidigt förväntas sjuksköterskan utgöra en betydande del av det professionella stödet för de övriga inblandade i vårdrelationen. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskans upplevelser av omvårdnad i livets slut. Metod: Metoden var en litteraturöversikt med induktiv ansats. Kvalitativ och kvantitativ design valdes och 14 vetenskapliga artiklar inkluderades till resultatet. Resultat: Känslomässiga utmaningar i att balansera närhet och distans i relation till patient och närstående förekom och det krävdes mod av sjuksköterskan för att möta patienter i livets slutskede. Sjuksköterskor ansågs inte bli givna yrkesmässig respekt i rollen som patientens talesman. Kommunikationsfärdigheter vid vård i livets slut var bristfälliga. Existentiell kommunikation upplevdes vara krävande och energidränerande. Diskussion: Svårigheter i att balansera närhet och distans kan bero på att sjuksköterskan kommer i kontakt med sin egen sårbarhet. Att känna kan vara givande, men samtidigt mödosamt, och därför kan en professionell attityd innebära att ha förmågan att distansera sig. Trots att vårdteamet var ett viktigt stöd i omvårdnaden kunde vårdteamet även utgöra hinder, särskilt när läkaren inte lyssnade till sjuksköterskan. Slutsats: Familjefokuserad omvårdnad kan tillämpas för att skapa förutsättningar för god kommunikation med patient och närstående. Det finns ett behov av kunskap gällande kommunikation och i att utgöra stöd för patient och närstående. Även organisatoriskt stöd i form av tid för reflektion för att bättre kunna hantera känslomässiga utmaningar rekommenderas. / <p>Examinationsdatum: 2020-11-02</p>