There are two types of air forces; the US, and the others. Most of what is written today concerning airpower comes from the pens of large nations. This has led to small nations view of airpower is being characterized by the theories of larger nations. Shaun Clarke questions whether such writings are applicable to the airpowers of the world’s small nations. Clarke’s theory explores the potential of offensive airpower in the context of small sized defense forces. His airpower theory has often been praised with the exception that it’s not empirically substantiated. The aim of this study is to test and analyze the explanatory power of Clarke’s theory on the Yom Kippur War in 1973 and the Second Lebanon War in 2006 with the purpose of creating empirical evidence in support of, or against, Clarke’s theory.   The results of the study are mixed. Clarke’s theory has a relatively high explanatory power about Israel’s success during the Yom Kippur War and low explanatory power during the Second Lebanon War. Finally, this study argues that smaller nations shouldn’t be discouraged from applying offensive airpower in a strategic manner.

I den övergripande luftmaktsteoretiska debatten framkommer kritik mot att små nationers specifika förutsättningar i krig tenderar att exkluderas. Konsekvensen blir att små nationer i allt för stor utsträckning kopierar stora nationers doktrinära tänk istället för att generera egna idéer. Shaun Clarke försöker genom sin luftmaktsteoretiska ansats vända denna trend och har närmare undersökt små nationers möjlighet att genom strategisk attack nå framgång mot större motståndare.   Genom sin originalitet anses Clarkes luftmaktsteori vara ett viktigt tillskott i den övergripande luftmaktsteoretiska debatten, men kritiseras samtidigt för att inte vara tillräckligt empiriskt underbyggd. Syftet med denna undersökning är att möta denna kritik och genom en teoriprövande ansats empiriskt undersöka förklaringskraften hos Clarkes teori. Därigenom även bidra till ett trovärdigare vetenskapsteoretiskt underlag, med fokus på den lilla nationen och dess ambition att utveckla förmågan strategisk attack. Forskningsstrategin representeras av en tvåfallstudie av Yom Kippur kriget 1973, samt Falklandskriget 1982, där Israel respektive Argentina utgör de huvudsakliga analysperspektiven. Resultatet påvisar att såväl Israel som Argentina tillämpat luftmakt utifrån Clarkes teoretiska beskrivning. Undersökningen stärker därmed Clarkes luftmaktsteori rent empiriskt. För små nationer, med ambition att utveckla sin förmåga till ett mer strategiskt nyttjande av luftmakt, så är den viktigaste slutsatsen från denna undersökning att strategisk attack inte primärt handlar om kinetisk energi som appliceras på strategiska mål. Utan det är istället de mänskliga reaktionerna och besluten bakom tillämpningen av strategisk attack som står i centrum.