Med tanke på att mer än hälften av jordens befolkning numera lever i städer och trenden fortsätter stiga, blir det allt viktigare att skapa resilienta städer. Städer som är resilienta är mer motståndskraftiga och mindre känsliga mot störningar. För att rikta fokus mot kommunal planering har inriktning gjorts mot begreppet social-ekologisk resiliens. En stad som är social-ekologiskt resilient kan främja ekosystemtjänster långsiktigt i de störningar urbana miljöer kan utsättas för. Ekosystemtjänster är beroende av biologisk mångfald och för att inte göra avkall på biologisk mångfald är det viktigt att markanvändningen planeras väl. I studiens teoretiska referensram beskrivs därför sex strategier som kan användas inom kommunal planering för att främja social-ekologisk resiliens. Syftet med arbetet är att undersöka hur kommunalt planeringsarbete ser ut för social-ekologisk resiliens i dagsläget samt vilka likheter och skillnader som finns kopplat till experters utlåtanden och studiens teoretiska referensram. Målet är att redogöra för denna skillnad och hur det skiljer sig för att synliggöra vad som behöver förbättras på kommunal nivå för att främja social-ekologisk resiliens. Metoden för att ta reda på det var i form av kvalitativa intervjuer av experter samt kommunala planerare från tre av Sveriges största kommuner: Stockholm, Göteborg och Uppsala. Till de kommunala intervjuerna gjordes även en kompletterande innehållsanalys av de tre kommunernas översiktsplaner för att ge ytterligare information där den var bristande i resultatet av intervjuerna. En jämförelse gjordes sedan mellan social-ekologisk resiliens enligt experternas utlåtande, teoretiska referensramen och kommunal planering.  Resultatet visar att kunskap om begreppet social-ekologisk resiliens saknas bland de studerade kommunerna. Alla kommuners planering strävar efter att arbeta för vad Folke (2006) definierar som social-ekologisk resiliens utan att göra det medvetet. Det finns kopplingar till begreppet inom dessa kommuners planering, men används inte aktivt att sträva efter i planeringen. Däremot arbetar samtliga av kommunerna indirekt med strategier för social-ekologisk resiliens med prioritering av de kortsiktiga, rekreativa och hälsofrämjande kvaliteterna för människan. Med grund i den bristande kunskapen och den indirekta planeringen för social-ekologisk resiliens dras slutsats i att den viktigaste av strategierna är att bredda deltagandet och främja lärandet för att öka kunskap och förståelse kring varför diverse beslut tas. Tvärsektionellt arbete kan bidra till att rätt kunskap finns när motsägande intressen ställs mot varandra vid beslutsfattande. / Given that more than half of the world's population now lives in cities and the trend continues to rise, it is becoming increasingly important to create resilient cities. Cities that are resilient are more resistant and less sensitive to disturbance. In order to limit the scope of the study to municipal planning, the focus has been centered on the concept of social-ecological resilience. A city that is social-ecological resilient can promote ecosystem services in the long run in the urban environment despite the disruptions that it can be exposed to. Ecosystem services are dependent on biodiversity, and in order not to compromise biodiversity, it is important that land use is well planned. The study's theoretical framework, therefore, describes six strategies that can be used in municipal planning to promote social-ecological resilience. The purpose of the study is to investigate how the theoretical framework and the interpretations of experts differ from the municipal planning and analyze similarities and differences between them. The aim is to account for these differences in order to show what needs to be improved at the municipal level to promote socio-ecological resilience. The methods consisted of qualitative interviews with experts on the subject area and municipal planners from three of Sweden's largest municipalities: Stockholm, Gothenburg and Uppsala. A content analysis was also made on municipal plans to supplement the interviews. Finally, a comparison was made between social-ecological resilience through the experts’ points of view, the theoretical framework and municipal planning. The results show that knowledge of the concept of social-ecological resilience is lacking among the municipalities studied. The planning of all municipalities strives unconsciously to work for what Folke (2006) defines as social-ecological resilience. Although there are links to the concept within municipal planning, it is not used actively towards planning. On the other hand, all municipalities examined in the study indirectly work with strategies for social-ecological resilience, with priority given to the short-term, recreational and health-promoting qualities for humans. The study concludes that the most important of the strategies for social-ecological resilience is to broaden participation and promote learning, in order to spread more knowledge and understanding about why various decisions are made. Internal interaction between departments can also lead to the availability of right knowledge when conflicting interests are set against each other in decision-making.