Uppsatsens syfte var att via intervjuer med behandlingspersonal vid en barnpsykiatrisk klinik undersöka deras syn på behov av att erbjuda familjebehandling/familjeterapeutiska insatser samt hur man, om behov föreligger, ska gå tillväga för att stärka familjeperspektivet utifrån förändrad prioritering. Det visade sig att alla respondenter, både nya och mer erfarna, såg ett tydligt behov av att behandla hela familjer då barnet är en del av detta sammanhang och inte själva kan bära ansvar för förändring. Respondenterna såg både ett behov av familjekompetens hos alla behandlare, men även behov av familjeterapi för mer komplexa ärenden. Tre betydelsefulla åtgärder kunde identifieras för att förstärka familjeperspektivet. Dels framkom ett behov av utbildningsinsatser. En basutbildning för alla på kliniken i familjebehandling med syfte att förstärka och behålla kompetens, men framförallt för att skapa en gemensam grundsyn hos medarbetarna. Man ansåg det också som betydelsefullt och lärorikt att få arbeta tillsammans med erfarna behandlare. Även familjeterapeuterna behöver fortbildas, dels i nya evidensbaserade metoder men också handledarutbildas beroende på hur uppdraget till gruppen kommer att formuleras av ledningen. Specialistgrupp för att möjliggöra metodarbete är den andra åtgärden. Kompetens finns i metod hos klinikens medarbetare men praktiseras inte till fullo. De metoder som används systematiskt inom kliniken, är de som har stöd av specialistgrupp. Rätt använd kompetens ses också som betydelsefullt. Dels utifrån att det bidrar till att behålla och utveckla spetskompetens, men det skapar också ökad respekt för ledningen hos medarbetarna och ger arbetstillfredsställelse om klinikens resurser används på ett effektivt sätt.