Eftersom våld gestaltat i cartoon-stil ofta anses mer accepterat för barn och ungdomar genom att våldet maskeras med en humoristisk gestaltning, har intresset varit att ta reda på vad i stiliseringen som har störst inverkan. Utifrån denna teoretiska utgångspunkt har arbetet ställt frågor kring hur stilisering av form eller textur påverkar uppfattningen av en karaktär i 3D-grafik. För att besvara dessa frågor utfördes ett praktiskt arbete bestående av två modellerade karaktärer, renderade i tre olika versioner. Dessa versioner bestod av olika kombinationer av relativt realistisk representation och stilisering i cartoon-stil, vilket innebar stilisering av textur eller form. Denna uppfattning undersöktes sedan främst ur barn och ungdomars perspektiv, genom enkäter baserade på främst slutna frågor och skalor. För att tydligare precisera vilken av dessa egenskaper som skulle påverka uppfattningen av våld mest, skulle undersökningen i ett framtida arbete kunna vidareutvecklas genom att placera karaktärerna i en animation med en våldsam kontext.

Detta arbete utforskar hur två olika 3D-animerade karaktärer upplevs baserat på hur den visuella stilen blandas med animationsstilen, och ifall en sådan blandning kan orsaka negativa intryck. För att besvara detta har en realistisk och en stiliserad 3D-modell animerats i både sina egna och den andras animationsstil. Den realistiska stilen är baserad på motion capture-inspelningar, medan den stiliserade har överdrivna och elastiska fysiska egenskaper. Dessa animationer användes sedan i en kvalitativ undersökning med intervjuer. Resultaten pekade mot att den realistiska modellen upplevdes som minst attraktiv i rörelse, och gav obehagliga intryck när den försökte röra sig stiliserat. Den stiliserade modellen fick bättre respons och ansågs röra sig mer naturligt. Dessa resultat stämmer överens med Mori’s (1970/2012:99) teorier om den kusliga dalen. Utifrån resultatet föreslås slutligen vidare utveckling av arbetet som innefattar större omfång av bidragande variabler både från genomförandet och från undersökningen.

Inom produktion av grafik för spel förekommer regelbundet problem med att definiera graden av stilisering. Utifrån tidigare studier om hur spelare vägleds genom spelmiljöer med hjälp av färgskillnader och kontraster skapades i denna VR-studie hypotes om att spelare enklare förstår interaktioner med objekt som är mer realistiska och detaljerade i sina material och texturer då dessa objekt innehåller mer kontraster även kallade mikrokontraster, än ett stiliserat objekt. Detta trots att syftet med stilisering är att rikta åskådarens fokus till ett specifikt objekt eller område i en scen. Arbetet har genomförts genom att ett ramverk för att etablera nivåer av stilisering sammanställdes. Sedan skapades en artefakt i form av ett mindre VR-spel i syfte att testa frågeställningen. Denna bana gjordes i två versioner, en texturerades med mer detaljrika texturer och en texturerades med mer stiliserade texturer. Detta för att ge de två versionerna två olika nivåer av stilisering i dess materialåtergivning. Genom deltagande observation med interaktionsanalys och kvalitativa intervjuer samlades data in för vidare analys av spelares interaktion med spelvärlden och dess objekt. Det visades i den här studien att olika nivåer av stilisering i objekts texturer inte påverkade spelarens interaktion i VR-spelvärlden. Studien visade även att spelare behöver feedback på sina handlingar. Utan feedback uppfattar de inte att deras handling påverkat något. Spelare uppfattar inte heller objekt som olika enheter. Ser två objekt likadana ut förväntar sig VR-spelaren att de ska ha samma funktion och blir förvånade om detta inte är fallet. Spelare har även visat ett beteende av att själva hitta måltavlor i spelvärlden om inga tydliga mål presenteras för spelaren.