Både norska och svenska armén utvecklar förband på Nordkalotten, men vilka markoperativa förändringar görs och hur påverkas krigföringsförmågan av dem? Studiens syfte är att beskriva dessa reformer och med beskrivningen utveckla teorin om krigföringsförmåga. Teoriutvecklingen görs genom att kombinera teorin med analysramverken DOTMLPF-I och TURVLUS. Därigenom vässas relevansen för krigföringsförmåga som begrepp för förband och förmågor. Studien är en deduktiv teorikonsumerande flerfallsstudie, med empiri från nationella officiella dokument, den vetenskapliga miljön samt intervjuer med markoperativa befälhavare verksamma på Nordkalotten. I fallen syns satsningar både på brigadsystem och territorialförsvarsförband. Det är en blandning av framtida och äldre teknik, där frågetecken reses kring framtida krigföring i det elektromagnetiska spektrumet. Att kunna verka i den kärva subarktiska miljön är även fortsättningsvis viktigt och märks delvis i förändringsriktningarna. Studien gjorde inledningsvis en ansats att undersöka markoperativ förändring driven av klimatförändringar, men kunde avskriva det som förändringsorsak inom överskådlig framtid. Annars ses såväl ekonomiska, säkerhetspolitiska och nostalgiska skäl till förändring. Studien visar att begreppet krigföringsförmåga är brett och mångfacetterat. Vidare forskning kan utveckla begreppet genom en metodologisk breddning där kvalitativa och kvantitativa metoder breddar ansatsen. Vertikal kombination av analysteorier belyser delsystemens plats och roll i större system. Den bör dock inte ske slentrianmässigt utan även fortsättningsvis kan och bör analyser med enbart TURVLUS eller DOTMLPF-I räcka till för smalare syften.