<p>Syftet med denna rapport är att belysa den kognitiva intervjumetodikens fördelar och dess tillämpning i samband med polisiära förhörssituationer. Dessutom visa på hur man kan utveckla sina kunskaper i detta spännande ämne. I arbetet med rapporten har i första hand böcker men även tidningsartiklar, en dokumentärfilm samt en intervju legat till grund för innehållet. Genom årens lopp har polisiära förhörsmetoder varierat till både utformning, kvalité och framgång. Våld, tortyr och isolering har varit vanliga inslag som förr i tiden användes för att framtvinga ett erkännande. På senare år har man allt mer kommit att intressera sig för psykologiska kunskaper liksom människans minnesfunktioner, detta för att få ut mer tillförlitlig och korrekt information om en händelse eller omständighet. Att hålla förhör är en uppgift som kräver taktfullhet och det får inte enbart handla om att frambringa ett erkännande. Fokus bör istället bestå av ett öppet sanningssökande där tyngd bör läggas vid förtroende och ärlighet. Forskning visar att endast en kortare tids användning av den kognitiva förhörsmetoden leder till framgång och förbättrade utredningsresultat. Metodiken ger kort sagt bättre polisutredningar och bidrar till en förbättrad rättsäkerhet för samtliga inblandade. Den kognitiva intervjun har framtiden för sig och antalet utövare och förespråkare kommer med största sannolikhet att öka, då metoden uppmärksammas i allt större utsträckning.</p>

<p>Polisen är en yrkesgrupp som möts av våld och hot om våld och den nationella bastaktiken är ett av verktygen för att minska skador på såväl polisen som dem som polisen ingriper mot och tredje man. Detta arbetes främsta syfte är att fokusera på inställningsskillnader mellan poliselever och poliser i yttre tjänst till den nationella bastaktiken samt att undersöka om det finns förslag om hur man eventuellt skulle kunna förbättra detta mycket väl genomtänkta och gedigna koncept och då kunna göra polisarbetet än mer säkrare. Arbetet riktar sig främst till dem som redan har kunskaper om den nationella bastaktiken, då endast de fundamentala delarna i stort kommer att beskrivas.</p>

<p>Bevispresentation är ett ämne som kommit i skymundan i litteratur som har medförhörsmetodik att göra. Litteraturen på området är begränsad, med användningsområdetstort.Bevispresentation är ett område inom förhörsmetodik som ställer höga krav på förhörsledaren.Det gäller att tolka och förstå de olika delarna av en misstänkts utsaga, så att man kan skapaen strategi för hur man skall använda den bevisning som man lyckats skrapa ihop. För att göradetta krävs kunskaper om såväl juridik som psykologi. Tillexempel kan en förhörsledare fåstor hjälp i sin tolkning av den misstänktes uppgifter, genom att betrakta dennes kroppsspråkunder förhöret.Den helhetsbild som förhörsledaren får av den misstänktes humör och sinnesstämning i olikadelar av förhöret kan vara avgörande för hur taktiken för bevispresentationen läggs upp.Denna rapport kommer att visa hur man, genom att få en så komplett bild av den misstänktesom möjligt, lättare kan kontrollera förhörssituationen.Målet med effektiv bevispresentation är att maximera utgången av förhöret.</p>

<p>England var ett föregångsland som tidigt förstod fingeravtryckets styrkor och tillskrevdet som ett fullvärdigt bevis. Sverige var till en början avvaktande till den nyatekniken men redan 1924 föll den första domen som grundades på ett fingeravtryck.Nu som förr anses fingeravtrycket vara ett fullvärdigt bevis och rankas därmed högreän DNA.Det finns inte två individer med samma fingeravtryck. Ett fingeravtryck på enbrottsplats visar med största säkerhet att personen befunnit sig på platsen. Det ärmycket svårt att förfalska ett fingeravtryck och är i princip omöjligt att plantera på enbrottsplats. Ett fingeravtryck ger en 100% säker identifiering och kräver ingenstödbevisning.Fingeravtryckets unika egenskaper och fullvärdiga bevisvärde gör att dess framtidinom kriminaltekniken och rättsväsendet är ljus.Nära släktingar har liknande DNA och vid otillräcklig mängd av DNA-fynd finnssvårighet att särskilja individen. Enäggstvillingar har identiskt DNA. Dessaosäkerhetsfaktorer gör DNA till en 99,9% säker identifiering. DNA kan finnas på enbrottsplats även om personen inte varit där.</p>

<p>Polisens värdegrund är i dagsläget en het fråga och något som diskuteras inte bara inom polisen och i media utan även av allänheten. När en video uppdagades där poliser vid en insats i Rosengård 2008 uttalade sig nedvärderande om personer med invandrarbakgrund blev frågan alltjämt mer aktuell och i och med att polisen 2009 lanserade sin nya värdegrund är det lätt att ställa sig frågan hur det står till med polisers värderingar. Den här rapporten tar sikte på att titta på möjliga förklaringar till polisernas uttalanden och vad värdegrunden kan bidra med för att sådana saker inte ska upprepas. Teorin om Social konstruktionism förklarar uttalandena som ett svar på uppfattad aggression gentemot poliserna själva eller en för dem en närstående part. Teorier kring pliktetik visar på att uttalandena kan vara ett resultat av en outtalad, missriktad pliktetisk känsla som gjort poliserna osäkra på vad för slags attityd som ingår i deras arbete. En konferens hölls 2009 i Sundsvall för att poliser i Västernorrland skulle kunna diskutera kring hur värdegrunden ska implementeras i det dagliga arbetet. Konferensen är ett av många sätt som Polisen ska arbeta aktivt med sin värdegrund och varje län ska själva hitta sätt som fungerar för just deras arbetssituation. En viktig slutsats att dra är att sättet att uttala sig kan synas som en rent mänsklig respons på en utdraget stressfull arbetsmiljö, men att medvetenheten som värdegrunden kan skapa kan hjälpa till att motverka liknande uttalanden.</p>

<p>Stalkning, systematisk förföljelse är ett brott som ökar i Sverige, närmare 150 000 personer utsätts varje år visar Brå (2006) i en undersökning. Stalkningsoffrens tillvaro påverkas kraftigt och många är rädda. En tredjedel av stalkningsoffren anmäler förövaren men det finns brister i handläggningen av stalkningsärenden eftersom de inte prioriteras av rättsväsendet. Okunskap om brottets komplexitet och det lidande som brottsoffren utsätts för är vanligt bland poliser. Ny lagstiftning kommer dock att ge polis och åklagare möjligheter att agera kraftfullt i framtiden. Syftet med fördjupningsarbetet är att samla kunskaper om bemötandefrågor av personer som utsatts för stalkning samt att titta närmare på förslaget till det nya brottet, olaga förföljelse, ur ett bemötandeperspektiv. Dokument som beskriver den nya lagstiftningen, polisiära arbetsmetoder och bemötandefrågor inom området för stalkning har analyserats. Resultatet består av två delar: Stalkingutredningen, SOU 2008:81, beskriver offret, förövaren och förslaget till det nya brottet. STALKNING - En rapport om Polisens hantering i fall av stalkning, beskriver polisens hantering och synpunkter angående bemötande av stalkningsoffer. Resultatet visar att kunskap om det nya brottet och dess problematik, ger polismannen förutsättningar att förmedla ett professionellt bemötande till brottsoffer som utsatts för stalkning. Ny lagstiftning ger polisen bättre redskap att arbeta med.</p>

<p>Bemötandefrågorna får allt viktigare betydelse i dagens polisarbete. Detta gäller i möten med såväl vuxna personer som barn. En bra kommunikation mellan barn och vuxna kan ha en avgörande roll i en brottsutredning. Med denna rapport vill vi belysa vikten av ett bra förhör med barn, hur ett barnförhör skiljer sig från ett förhör med en vuxen person, och varför det skiljer sig. Vi studerar faktorer som påverkar barnet i samband med ett förhör och i hur stor utsträckning barnets ålder och utveckling inverkar på förmågan att minnas. Bevisvärdet av barnförhör varierar beroende på hur stor tillförlitlighet som läggs på barnens vittnesmål. Ett brott ska utredas och samtidigt ett barn skyddas. För att detta ska vara möjligt krävs hög kompetens av en barnutredare och enligt lagen även särskild fallenhet. I denna rapport klargörs vad som egentligen menas med detta och hur vägen för att bli barnutredare ser ut. Vi har valt att använda oss av litteratur som kunnat besvara våra frågor samt en intervju med Thomas Näslund, barnutredare från Sundsvall.</p>

<p>I denna uppsats kommer jag att fördjupa mig i tänkandet bakom Nationellbastaktik och ”Tankeprocessen” som beskrivs i den samt Anna Kåvers ”Att levaett liv inte vinna ett krig”. Jag har valt att använda mig av dessa två teorier dåde berör Poliser och polisutbildningen. Häftet har tagits fram för attkvalitetssäkra vissa delar av Polisens arbete, Anna Kåvers bok, ”Att leva ett livinte vinna ett krig” där hon beskriver ett annat effektivt sätt att hantera tankar,känslor och situationer. Detta känns viktigt då stress är en del av vardagen somPolis. Att ha ett verktyg till hjälp för att hantera denna stress bör rimligtvis varaen prioriterad fråga och uppgift.Då det finns likheter i syftet mellan dessa två metoder för tanke och stresshantering och vill jag utreda om man fogar samman dessa två metoder får viett mentalt verktyg som har ett stort användningsområde när det gäller attmotverka stress.</p>

<p>Denna rapport belyser de rådande juridiska riktlinjer som Polisen har att tillgå vid användandet av provokativa åtgärder . Polislagen 8§, 6 artikeln Europakonventionen, fall från Europadomstolen och Högsta domstolen, JO- och JK-uttalanden, Åklagardirektiv och RättsPM fungerar som vägledande dokument då provokativa åtgärder saknar tydlig reglering i lag.Rapporten försöker utreda rådande definitioner gällande provokativa åtgärder och sedan förklara skillnaden mellan det lagliga bevisprovokation och det kriminaliserade brottprovokation, samt det eventuella straffansvar som kan drabba provokatören genom en tolkning och undersökning av de juridiska dokument som finns att tillgå.2003 lades ett lagförslag (SOU 2003:74) angående tydligare regler när provokativa åtgärder får användas och ansvarsfrågan för provokatören. Med detta lagförslag eftersträvades att vidga Polisens användningsområde för provokativa åtgärder. Detta diskuteras och anledningen till att lagen aldrig trädde i kraft.Vi bedömer på grund utav det nuvarande otydliga rättsläget rörande Polisens provokativa åtgärder, att det finns ett behov av ett klargörande i lagtext angående när, var och hur en provokativ åtgärd får genomföras, även provokatörens straffansvar bör tydliggöras.</p>

<p>Den allmänna uppfattningen i Sverige är och har varit att Försvarsmakten inte får ge stöd till polisen som kan innebära att militär trupp utövar tvång eller våld mot civila medborgare. Denna uppfattning kommer ifrån Ådalshändelsen, när militär trupp öppnade eld mot demonstranter i Ådalen 1931 och dödade 5 personer och skadade lika många. Vilka direkta konsekvenser följde av händelsen i Ådalen? Hade militären rätt att öppna eld? Vilka lagar och förordningar reglerade detta under det senaste århundradet? Hur stor är kunskapen om dessa lagar och regler som styr det militära och polisiära samarbetet bland officerare och poliser? I kapitlet ”Gällande lagar och förordningar” framgår vad som styr militärt stöd till polisen idag. I dagsläget är det endast vid terroristbekämpning Försvarsmakten får ge stöd åt polisen som kan innebära tvång eller våld. Minnena från Ådalen kanske i praktiken stoppade användningen av militärt våld mot civila medborgare, men under resultatkapitlet framgår det med tydlighet att verkligheten kunde ha blivit annorlunda. Lagar och förordningar gjorde det fullt möjligt att använda sig av militär trupp för att kväva uppror och upplopp med, om nöden krävde det, huvuddelen av de resurser militären förfogade över fram till 1960 talets slut. Kunskapen om detta är dålig hos officerare och poliser idag. Även polisens möjlighet att begära stöd vid terroristbekämpning är relativt okänt hos båda kategorierna. Detta är något jag hoppas kommer att ändras i framtiden.</p>