Stöld och snatteri är tillgreppsbrott som finns reglerade i brottsbalkens åttonde kapitel. Stöld är kapitlets huvudbrott och snatteri är en ringa form av stöld. Båda dessa brott har tre gemensamma rekvisit som måste vara uppfyllda för att straffansvar ska föreligga. Dessa rekvisit är olovligt tagande, tillägnelseuppsåt samt att det ska innebära en ekonomisk skada för den som blir drabbad av brottet. Det finns flera olika sätt att utreda snatterier och detta arbete kommer att förklara närmare vilka sätt som finns och när de olika sätten är tillämpbara. Anledningen till detta är att öka kunskapen kring utredningsmetoderna, framförallt gällande så kallade förenklade utredningar. Den största svårigheten vid snatteribrott att styrka att de tre rekvisiten för brottet är uppfyllda. Ett erkännande från en snattare är inte mycket värt om det tas tillbaka och tillräckliga uppgifter saknas gällande rekvisiten. Därför är det viktigt med ordentliga förhör av både den misstänkte, anmälaren samt eventuella vittnen för att kunna utreda snatteriet. Arbetet grundar sig på litteraturstudier samt intervjuer med både poliser och butikspersonal som i sina arbeten kommer i kontakt med snatterier. Den litteratur som har använts är lagar, JO-utlåtanden, kurslitteratur på polishögskolan, föreskrifter och allmänna råd från Rikspolisstyrelsen, samt i viss mån tidningsartiklar.

Gränsöverskridande brottslighet i Haparanda och Torneå ställer stora krav på det polisiära samarbetet. Detta sker enligt de lagar och regler som finns idag. De behöver förbättras och därför har Rikspolisstyrelsen (RPS) arbetat fram ett lagändringsförslag som ska underlätta samarbetet. Finland jobbar för motsvarande lagändringsförslag. Syftet med detta arbete är att beskriva de polisiära samarbetsformer som finns idag mellan polisområdena, samt framtida samarbetsmöjligheter med lagförslaget från RPS. Jag kommer även att undersöka om polisen i Haparanda arbetar utifrån ett problemorienterat arbetssätt. Resultatet baseras på intervjuer samt lagar, skrivelser samt litteratur rörande ämnet. Jag fann att man har ett väl etablerat polissamarbete med exempelvis kriminalunderrättelse och förhör idag. Haparandapolisen tillämpar delar av det problemorienterade arbetssättet vid större utredningar, dock inte uttalat i verksamhetsplanen. Man samarbetar även med andra myndigheter för att bemöta problematiken med kvinnomisshandel. Vidare planerar de båda polisområdena för ett gemensamt polishus. Min slutsats är att man har ett etablerat samarbete utifrån gällande lagar och regler. RPS lagändringsförslag blir en stor tillgång om det går igenom, likaså förslaget om ett gemensamt polishus. Vidare anser jag att man borde öka antalet poliser i yttre tjänst i Haparanda samt etablera en rutin för daglig kontakt mellan polisområdena, detta för att få kunna bli mer effektiva i sitt arbete.

År 2006 publicerade Försvarsberedningen sin rapport En strategi för Sveriges säkerhet. I denna föreslår man bland annat att polisen skall kunna få stöd av Försvarsmakten i vissa allvarliga situationer. Detta förslag har dock inte tagits emot väl av alla och bl.a. Ådalen 31 tas upp som ett argument emot detta. Detta arbetet syftar till att utröna vilka befogenheter som kan bli aktuella för militär personal om de skulle deltaga i polisiära situationer i fredstid. Vi har avgränsat oss till att enbart analysera rapporten utifrån detta syfte. Vi har också tagit del av andra dokument inom området samt pratat med representanter från olika myndigheter för att få svar på våra frågor. Det vi kommit fram till är att de situationer som verkar mest aktuella för ett militärt stöd till polisen är i händelse av ett attentat av terrorister i landet. I dessa fall skall den personal som inlånas från Försvarsmakten få en polismans befogenheter. De resurser som polisen då behöver kan inlånas från försvarsmakten via regeringen som skall ta beslut i frågan innan det får ske med undantag i de lägen det gäller fara för liv och hälsa i vilket de berörda myndigheterna kan ta beslut själva. Detta skall dock prövas av regeringen så snabbt det är möjligt.

Modern förhandlingsteknik arbetades fram av FBI och Scotland Yard efter den dramatiska gisslansituationen i München 1976. Svensk polis utbildade förhandlare som kallades in vid mycket extrema situationer såsom flygplanskapningar. Efter händelsen på Möja 1995 där en psykiskt sjuk man sköts ihjäl, började svensk polis att utveckla sin strategi kring särskild händelse och man började se sig om efter andra sätt att lösa liknande situationer på. Förhandling används idag i ett mycket vidare spektrum än tidigare. Idag används förhandlare även vid mindre händelser för att undvika våldsamheter, som exempel gripande av farliga personer, hjälpa självmordsbenägna personer och omhändertagande av psykisk sjuka. Vi har intervjuat två personer som jobbar som förhandlare på två olika orter i Sverige. Genom dem har vi fått reda på hur förhandling går till rent praktiskt och organisatoriska skillnader mellan stor stad och en mindre ort i Sverige. Vi har även tagit reda på några saker som kan vara bra att tänka på när man kommer som första polispatrull till en krissituation. Antal ärenden där förhandlare kallas ut har stadigt ökat sedan utbildningen i Sverige startade år 2000. Användningsområdet har utökats under senare år och kan utökas ytterligare, endast fantasin kan sätta stopp för hur man kan använda förhandling.

Detta arbete handlar om provokativa åtgärder. Vår uppfattning är att det är viktigt att den enskilde polismannen har kännedom kring juridiken i detta ämne. Syftet med denna rapport är att undersöka hur bevis- och brottsprovokation får användas vid bekämpningen av brottslighet. Vi har även försökt att klargöra begreppen, samt peka på oklarheter som råder inom detta område för att på så sätt visa på dess komplexitet. Vi har genom studier av lagtext, propositioner, Statens offentliga utredningar (SOU), utlåtanden av Justitieombudsmannen (JO) och justitiekanslern (JK), juridisk litteratur samt rättsfall satt oss in i rådande rättsläge. Man brukar göra skillnad mellan brottsprovokation och bevisprovokation. Med brottsprovokation menas ett agerande från polisens sida som syftar till att framkalla brott, medan en bevisprovokation syftar till att få fram bevisning för att styrka ett begånget brott om vilket det föreligger misstanke. Något som vi förstått under arbetets gång är att kunskapen ofta är bristfällig inom området på myndigheterna. Vi har kommit fram till att den rådande lagtexten inom området är fullt tillräcklig och att den ej behöver utvecklas. Risken med en lagreglering av provokation är att den i vissa fall kommer att visa sig vara för vid och i andra fall för snäv

Vi har undersökt hur självskyddsinstruktörer ser på den självskyddsträning som bedrivs idag. Vi har bett dem berätta om vilka tekniker som de och andra poliser använder i tjänsten och jämfört detta med vad som lärs ut på polisutbildningar och polismyndigheter. Respondenterna har även gett sin syn på hur självskyddsträningen kan förbättras. Undersökningen har gjorts genom kvalitativa intervjuer med sex stycken självskyddsinstruktörer med olika bakgrund, tjänsteår och kön. Resultatet av undersökningen är att samtliga respondenter anser att det finns för lite tid för självskyddsträning. Många av dem anser att man tränar för lite på rena nödvärnstekniker och att taktik samt vapenanvändning bör integreras i utbildningen

Allt började med att jag såg en bild av iranska kvinnliga poliser. I Sverige görs egentligen ingen större skillnad mellan män och kvinnor ur utbildningssynpunkt eller ur uniformssynpunkt. I Iran har man frångått detta, använder de kvinnliga poliserna, en så kallad chador, utanpå byxor, tunika och slöja, istället och har ett eget poliskomplex. I Iran blev slöjan påbjuden strax efter maktövertagandet 1979. Kvinnor som framträdde offentligt utan slöja ansågs vara motståndare till den islamistiska revolutionen och således inte enbart religiösa utan också politiska fiender. Under min studieresa till Teheran fick jag se hur kvinnornas polisiära studietid var och kan påvisa att det kanske finns som snarare enar än skiljer oss åt med tanke på vårt yrke. Islam har en stor del i Iran, om inte den största delen av iranskt liv och leverne. I Iran är huvudinriktningen shiaislam. Detta genomsyrar Iran och den iranska islamistiska polisens arbete. Reformisterna vill ha demokratisering och öppning mot omvärlden, medan de konservativa vill att Iran skall vara en sluten Gudsstat. Denna ständiga kamp görs sig påmind överallt, det är rädslan för polisen mot känslan av trotsighet för mullorna. Iran är så mycket mer än politik och andliga ledare. Iran är viljan att förända sin nutid utan att förlora sitt arv.

Fördomar är något vi alla har och delvis behöver för att kunna fungera i vardagen. Genom fördomar skapar vi en ordning i tillvaron som leder till att vi inte behöver ta in all information i varje given situation, detta vore nästan omöjligt med hänsyn till begränsningarna i vårat kognitiva system. I denna rapport vill vi undersöka hur dessa fördomar påverkar vittnens bedömning av en situation eller händelse och de som är inblandade. Då vi omedvetet använder våra förutfattade meningar och tidigare erfarenheter för att tolka världen omkring oss, går det att misstänka att det även påverkar vittnesutsagor. I rapporten har vi använt oss av fyra stycken studier om vittnen till våldsbrott, tre stycken intervjuer med erfarna poliser, kurslitteratur i tillämpliga delar samt annan litteratur. Intervjuerna är anonyma med anledning av att en del kan uppleva det som ett känsligt ämne att yttra sig om. Vi har belyst hur vittnen påverkas av sina fördomar samt hur detta kan påverka resultatet i ett förhör. Vittnets förmåga att identifiera en gärningsman i en fotokonfrontation påverkas av etnicitet hos vittne och gärningsman. Det visade sig i en av studierna, att vittnen bedömer gärningsmän av annan etnicitet hårdare än de individer tillhörande sin egen. För att komma till bukt med felaktig utpekning av gärningsmän bör fotokonfrontation ersättas med videkonfrontation då vittnet får en bättre möjlighet att känna igen gärningsmannen. I förhör bör man även utröna var lojaliteten hos ett vittne ligger.

Underrättelsetjänst, ett begrepp som för många är något abstrakt och svårgreppbart. Vad syftar egentligen underrättelsetjänst till? Något förenklat skulle man kunna säga att det syftar till att ge faktaunderlag för planering av polisverksamhet. Verksamheten ska vara precis och kvalitativ, den ska vara underrättelseledd. I strävan efter visionen om underrättelseledd polisverksamhet fastställde rikspolischefen hösten 2005 Polisens underrättelsemodell (PUM). Denna kom att införlivas i mängdbrottsprojektet och ska enligt nationellt direktiv vara implementerad senast 31 december, 2007. PUM kan ses som en övergripande brottsbekämpningsmodell som ska sammanfoga och säkerställa processerna ledning och styrning, underrättelse och genomförande. Modellen skall vara en praktisk arbetsmodell som säkerställer det teoretiska ramverket problem orienterat polisarbete (POP). Syftet med min rapport har varit att studera polismyndigheten Västernorrlands implementeringsarbete av PUM. Genom att fördjupa mig i dokument och genomföra intervjuer har jag funnet att polismyndigheten Västernorrland har arbetat målmedvetet och strukturerat för att förankra PUM i myndighetens organisation. Myndigheten har även identifierat områden där utvecklings- och förändringsåtgärder krävs för att PUM ska fungera fullt ut.

Studien handlar om anhörigas reaktioner och tankar kring att få ett dödsbud levererat till sig. Syftet med studien är att ge kunskap om sorgeprocessen, polisens stöttning och anhörigas erfarenheter så poliser i tjänst kan få ett underlag för att hitta ett bra sätt att arbeta på vid levererandet av dödsbud. Studien förklarar hur sorgeprocessen hos de anhöriga är beroende av bemötande ifrån andra. Den redogör också för vilken stöttning poliser erbjuds för att hantera underrättelsen av dödsbud. Det har visat sig att uppgiften saknar riktlinjer därför har präst, polis och anhöriga delat med sig av sina erfarenheter kring ämnet dödsbud till dem som saknar sådana och vill ha mer kunskap i att leverera ett dödsbud. Intervjuerna sammanställdes i en löpande text och citat valdes ut för att åskådliggöra intervjupersonernas svar. Det har visat sig vara omöjligt att veta exakt vilka sorgereaktioner man kan komma att mötas av när man levererar ett dödsbud. De reaktioner som de intervjuade har beskrivit kan sammanfattas genom Lindemanns teori om de särdrag som uppkommer vid sorg, kroppsliga obehag, intensiv upptagenhet av minnet av den döde, skuldkänslor, fientliga reaktioner, och förlust av tidigare umgängesvanor. Intervjupersonerna beskriver hur intensivt de minns stunden när polisen kom för att underrätta dem om deras barns död och hur viktiga de personerna som kom för att lämna dödsbudet var och har blivit i efterhand.