Under de senast fem åren har det inom den svenska polisen genomförts flera större organisations- och arbetsmetodreformer. 2005 började Rikspolisstyrelsen arbeta med en av dessa, Polisens underrättelsemodell, PUM. Inom ramen för denna arbetsmetod ska Verktyg för planlagd operativ polisverksamhet, VPOP, användas. Denna rapport undersöker hur väl arbetet med VPOP fungerar och attityden till att arbeta med detta på ordningsavdelningen hos polisen i Umeå. Resultatet baserar sig på studier av centralt producerade dokument angående PUM och VPOP, och på intervjuer med olika befattningshavare på ordningsavdelningen i Umeå. De viktigaste resultaten var att det initialt fanns en utbredd misstro till nyttan med att arbeta med VPOP. Men sedan konceptet började visa sig mer och mer användbart och resultat av polisarbetet genom VPOP tydligt kunde redovisas blev attityden mer positiv. Ett annat viktigt resultat är att för att arbetet med VPOP skall bli framgångsrikt och attityden mer positiv måste personal på olika nivåer involveras mer i utarbetandet av nya VPOP.

I detta arbete behandlas polisens verksamhetsstyrning och nya metoder att redovisa de faktiska arbetsinsatserna samt hur dessa metoder att styra och mäta polisens arbete uppfattas av poliser på ingripandeenheten i Sundsvalls närpolisområde. Arbetet bygger på genomförda intervjuer med poliser på ingripandeenheten. Under kapitlet förklaringsmodell sker en genomgång av hur polisen styrs samt förändringen av polisens verksamhetsstyrning och den nya modell som implementerats. Resultaten från intervjuerna visar på att många poliser uppfattar den nya verksamhetsstyrningen som något negativt och en produkt av chefer för chefer. Intervjuerna ger även en bild av att många poliser inte är insatta i det arbetssätt som bör tillämpas i enlighet med den nya modellen. I det avslutande kapitlet diskussion knyts syfte, frågeställningar, förklaringsmodellen och resultatet samman. Den övergripande slutsatsen är att den nya verksamhetsstyrningen är en modell med stor potential men har många brister. Den mest uppenbara är bristen på förankring bland poliserna på ingripandeenheten i Sundsvalls närpolisområde.

Rätten att demonstrera i Sverige är grundlagsskyddad. Det är polisen uppgift att skydda både tillståndsgivna och icke tillståndsgivna demonstrationer utan att göra avkall på säkerheten och ordningen. Till sin hjälp har polisen ett antal verktyg i form av lagstöd i bl.a. Polislagen och Ordningslagen. Justitieombudsmannen (JO) är den som övervakar polisens arbete och har möjlighet att kritisera polisen för ingripanden som inte haft stöd i lag eller som annars har varit felaktiga. Syftet med rapporten är att fördjupa oss i delar av den lagstiftning som polisen kan använda sig av i samband med demonstrationer samt klargöra JO:s roll i sammanhanget och i vilken utsträckning JO väljer att kritisera polisens agerande vid demonstrationer. Vi har arbetat utifrån en hypotes om att lagstiftningen kring ämnet är snårig och att polisen inte sällan kritiseras för sina ageranden vid demonstrationer. Resultatet visar dock det motsatta. Med tanke på det stora antal demonstrationer i Sverige varje år kritiseras polisen mycket sällan av JO. Att polisen så sällan kritiseras i samband med demonstrationer kan, till viss del, bero på olika orsaker. Överlag anser vi dock att polisen är väl insatt i lagstiftningen kring ämnet demonstrationer och allt som oftast utför sitt arbete lagenligt.

Till polisens uppgift hör att meddela dödsbud när de är ansvariga för en utredning av dödsfallet men det finns inga existerande gemensamma riktlinjer för hur det ska ske. Polisen tar ofta med sig präster när de åker ut och meddelar dödsbud men samarbetet mellan kyrkan och polisen ser olika ut runt om i Sverige trots att det finns ett behov av ett samarbete i hela landet. Syftet med rapporten är att förstå vilka reaktioner som poliser kan mötas av när dödsbud meddelas för att de ska känna sig trygga med den arbetsuppgiften samt att ta fram ett exempel på hur gemensamma riktlinjer kan se ut när dödsbud meddelas. Teorin till rapporten om det psykiska kristillståndet, det naturliga krisförloppet, meddelande av dödsbud och bemötande av anhöriga när dödsbud meddelas är hämtat från litteratur och resultatet består av sex stycken intervjuer. Det är intervjuer med en Human resource strateteg för kyrka-polis-samverkan, tre präster, en polislärare och en begravningsentreprenör. Intervjuerna visar på att det finns ett behov att upprätta dessa gemensamma riktlinjer om hur dödsbud ska meddelas och att reaktioner som till exempel hysteriskt skratt och ilska som de anhöriga får när dödsbud meddelas är varierande men förklarliga. Dessutom visar resultatet att den kunskap som meddelandet av dödsbudet bygger på grundar sig på erfarenhet och det är ett problem att olika erfarenheter kan ge olika svar om vilka rutiner som bör följas när dödsbudet meddelas.

Syftet med denna rapport är att belysa den kognitiva intervjumetodikens fördelar och dess tillämpning i samband med polisiära förhörssituationer. Dessutom visa på hur man kan utveckla sina kunskaper i detta spännande ämne. I arbetet med rapporten har i första hand böcker men även tidningsartiklar, en dokumentärfilm samt en intervju legat till grund för innehållet. Genom årens lopp har polisiära förhörsmetoder varierat till både utformning, kvalité och framgång. Våld, tortyr och isolering har varit vanliga inslag som förr i tiden användes för att framtvinga ett erkännande. På senare år har man allt mer kommit att intressera sig för psykologiska kunskaper liksom människans minnesfunktioner, detta för att få ut mer tillförlitlig och korrekt information om en händelse eller omständighet. Att hålla förhör är en uppgift som kräver taktfullhet och det får inte enbart handla om att frambringa ett erkännande. Fokus bör istället bestå av ett öppet sanningssökande där tyngd bör läggas vid förtroende och ärlighet. Forskning visar att endast en kortare tids användning av den kognitiva förhörsmetoden leder till framgång och förbättrade utredningsresultat. Metodiken ger kort sagt bättre polisutredningar och bidrar till en förbättrad rättsäkerhet för samtliga inblandade. Den kognitiva intervjun har framtiden för sig och antalet utövare och förespråkare kommer med största sannolikhet att öka, då metoden uppmärksammas i allt större utsträckning.

Polisen är en yrkesgrupp som möts av våld och hot om våld och den nationella bastaktiken är ett av verktygen för att minska skador på såväl polisen som dem som polisen ingriper mot och tredje man. Detta arbetes främsta syfte är att fokusera på inställningsskillnader mellan poliselever och poliser i yttre tjänst till den nationella bastaktiken samt att undersöka om det finns förslag om hur man eventuellt skulle kunna förbättra detta mycket väl genomtänkta och gedigna koncept och då kunna göra polisarbetet än mer säkrare. Arbetet riktar sig främst till dem som redan har kunskaper om den nationella bastaktiken, då endast de fundamentala delarna i stort kommer att beskrivas.

Bevispresentation är ett ämne som kommit i skymundan i litteratur som har medförhörsmetodik att göra. Litteraturen på området är begränsad, med användningsområdetstort.Bevispresentation är ett område inom förhörsmetodik som ställer höga krav på förhörsledaren.Det gäller att tolka och förstå de olika delarna av en misstänkts utsaga, så att man kan skapaen strategi för hur man skall använda den bevisning som man lyckats skrapa ihop. För att göradetta krävs kunskaper om såväl juridik som psykologi. Tillexempel kan en förhörsledare fåstor hjälp i sin tolkning av den misstänktes uppgifter, genom att betrakta dennes kroppsspråkunder förhöret.Den helhetsbild som förhörsledaren får av den misstänktes humör och sinnesstämning i olikadelar av förhöret kan vara avgörande för hur taktiken för bevispresentationen läggs upp.Denna rapport kommer att visa hur man, genom att få en så komplett bild av den misstänktesom möjligt, lättare kan kontrollera förhörssituationen.Målet med effektiv bevispresentation är att maximera utgången av förhöret.

England var ett föregångsland som tidigt förstod fingeravtryckets styrkor och tillskrevdet som ett fullvärdigt bevis. Sverige var till en början avvaktande till den nyatekniken men redan 1924 föll den första domen som grundades på ett fingeravtryck.Nu som förr anses fingeravtrycket vara ett fullvärdigt bevis och rankas därmed högreän DNA.Det finns inte två individer med samma fingeravtryck. Ett fingeravtryck på enbrottsplats visar med största säkerhet att personen befunnit sig på platsen. Det ärmycket svårt att förfalska ett fingeravtryck och är i princip omöjligt att plantera på enbrottsplats. Ett fingeravtryck ger en 100% säker identifiering och kräver ingenstödbevisning.Fingeravtryckets unika egenskaper och fullvärdiga bevisvärde gör att dess framtidinom kriminaltekniken och rättsväsendet är ljus.Nära släktingar har liknande DNA och vid otillräcklig mängd av DNA-fynd finnssvårighet att särskilja individen. Enäggstvillingar har identiskt DNA. Dessaosäkerhetsfaktorer gör DNA till en 99,9% säker identifiering. DNA kan finnas på enbrottsplats även om personen inte varit där.

Stalkning, systematisk förföljelse är ett brott som ökar i Sverige, närmare 150 000 personer utsätts varje år visar Brå (2006) i en undersökning. Stalkningsoffrens tillvaro påverkas kraftigt och många är rädda. En tredjedel av stalkningsoffren anmäler förövaren men det finns brister i handläggningen av stalkningsärenden eftersom de inte prioriteras av rättsväsendet. Okunskap om brottets komplexitet och det lidande som brottsoffren utsätts för är vanligt bland poliser. Ny lagstiftning kommer dock att ge polis och åklagare möjligheter att agera kraftfullt i framtiden. Syftet med fördjupningsarbetet är att samla kunskaper om bemötandefrågor av personer som utsatts för stalkning samt att titta närmare på förslaget till det nya brottet, olaga förföljelse, ur ett bemötandeperspektiv. Dokument som beskriver den nya lagstiftningen, polisiära arbetsmetoder och bemötandefrågor inom området för stalkning har analyserats. Resultatet består av två delar: Stalkingutredningen, SOU 2008:81, beskriver offret, förövaren och förslaget till det nya brottet. STALKNING - En rapport om Polisens hantering i fall av stalkning, beskriver polisens hantering och synpunkter angående bemötande av stalkningsoffer. Resultatet visar att kunskap om det nya brottet och dess problematik, ger polismannen förutsättningar att förmedla ett professionellt bemötande till brottsoffer som utsatts för stalkning. Ny lagstiftning ger polisen bättre redskap att arbeta med.

Bemötandefrågorna får allt viktigare betydelse i dagens polisarbete. Detta gäller i möten med såväl vuxna personer som barn. En bra kommunikation mellan barn och vuxna kan ha en avgörande roll i en brottsutredning. Med denna rapport vill vi belysa vikten av ett bra förhör med barn, hur ett barnförhör skiljer sig från ett förhör med en vuxen person, och varför det skiljer sig. Vi studerar faktorer som påverkar barnet i samband med ett förhör och i hur stor utsträckning barnets ålder och utveckling inverkar på förmågan att minnas. Bevisvärdet av barnförhör varierar beroende på hur stor tillförlitlighet som läggs på barnens vittnesmål. Ett brott ska utredas och samtidigt ett barn skyddas. För att detta ska vara möjligt krävs hög kompetens av en barnutredare och enligt lagen även särskild fallenhet. I denna rapport klargörs vad som egentligen menas med detta och hur vägen för att bli barnutredare ser ut. Vi har valt att använda oss av litteratur som kunnat besvara våra frågor samt en intervju med Thomas Näslund, barnutredare från Sundsvall.