Den grova brottsligheten tenderar att bli grövre. Våldet och hänsynslösheten mot allmänheten, de grova rånen mot värdetransporter och banker, uppgörelser i kriminella gäng och inte minst ungdomars kriminalitet måste bekämpas. Syftet med vår rapport är dels att själva fördjupa oss i polisens alternativa sätt att arbeta på, dels att undersöka om ”punktmarkering” är en effektiv metod att använda sig av när det gäller att minska brottsligheten. För att skaffa oss underlag för detta fördjupningsarbete har vi valt att kontakta sakkunniga inom området i respektive polismyndighet. Underlaget har i huvudsak bestått av rapporter, statistik och kommentarer kring dessa. Båda projekten, Stockholms Novaprojekt samt Hallands mängdbrottsprojekt, har använt sig av tidigare kunskap om kända brottsaktiva individer och utifrån den jobbat effektivt med att störa deras brottsliga bana. Målet i de båda fallen har varit att minska brottsligheten och öka antalet lagförda individer inom respektive polisområde. Polismyndigheterna är nöjda med sina satsningar som ett led i att stävja kriminaliteten. När det gäller metoden punktmarkering och fokusering på särskilda problemområden har resultatet blivit långt över förväntningarna i de projekt vi har studerat. Novaprojektet lagförde två av tre individer, medan Hallandsprojektet ökade sin lagföring med 66 procent med avseende på ringa narkotikabrott. Siffrorna visar således på att metoden utgör markanta skillnader i statistiken.

Ska Sveriges polismyndigheter fortsättningsvis ges befogenhet att ha egna lokala insatsstyrkor? Lars Engström, länspolismästare i Örebro län, har fått i uppdrag av Rikspolisstyrelsen att utreda detta. Åsikterna och lösningsförslagen på denna frågeställning är många och skiftande. Engström vill ge Rikspolisstyrelsen en starkare samordnande roll och lägga ner de lokala insatsstyrkorna. Han vill låta de nationella resurserna, bestående av den Nationella insatsstyrkan och de tre storstädernas piketenheter, verka nationellt över hela landet. Förslaget att lägga ner de lokala insatsstyrkorna upprör många intressenter. Seppo Wuori, länspolismästare i Västerbotten, anser att den tid det tar för de nationella resurserna att ta sig från Stockholm och 60 mil upp i landet kan vara avgörande. Som Per Dahl, uttrycker det: ”För hur kvalificerade och välutrustade de än är kan många ha hunnit omkomma under den tid de behöver för sin resa hit.” Uppsala polismyndighet är den myndighet vars lokala insatsstyrka har haft flest uppdrag under år 2006. Före detta chef för polisavdelning i Uppsala, Siv Forsberg, framhåller bland annat i intervju att hon tror att många polismyndigheter ute i landet kan komma att ”tappa” personal till storstäderna om de lokala insatsstyrkorna tas bort. Vi har i denna rapport försökt utröna för- och nackdelar med att ha kvar respektive ta bort de lokala insatsstyrkorna samt vad konsekvenserna skulle bli för den enskilda polismyndigheten.

Detta arbete ger en bild av polisens handräckningar av psykiskt sjuka personer enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT ). Arbetet visar även att det idag finns ett antal faktorer inom handräckningsförfarandet av psykiskt sjuka som berörda parter inom polis och sjukvård vill ändra på. Det problem som lyfts är bland annat bristande kommunikation mellan polis och sjukvård, det finns ingen nationell blankett för hur en handräckningsbegäran ska se ut samt inte heller någon gemensam arbetsform vid handräckningar av detta slag. Vi har även granskat juridiken kring handräckningsförfarandet och bland annat kommit fram till att dessa handräckningar sällan följer de lagstöd som finns idag för hur de skall utföras. Sekretessen i sig är idag också ett problem eftersom det finns en sådan osäkerhet bland både polis och sjukvård angående vilken information som får utlämnas om den person som är aktuell för en handräckning. Vissa sakkunniga som vi varit i kontakt med hävdar att gällande sekretess räcker för ett utförligt informationsutbyte medan andra hävdar motsatsen och därför vill ha en mer konkret utformad lagtext. I slutet av detta arbete kommer vi i diskussionen att lyfta fram dessa problem och även ge förslag på passande åtgärder.

Mental träning har visat sig påverka det allmänna välbefinnandet hos poliser positivt. Grundläggande mental träning som består av olika avslappnings- och meditationsövningar är en effektiv metod när det gäller att förebygga och motverka stress samt återhämta sig. En del av den mentala träningen handlar om att visualisera, vilket innebär att man föreställer sig en inre bild eller situation av något som är stärkande för sig själv. Det kan vara att se sig själv lyckas i en situation man har framför sig. Med vår studie avser vi att undersöka hur visualiseringen tillämpas bland poliser på ordningsavdelningar. Detta kommer vi att göra genom att via intervjuer och frågeformulär tillfråga poliser om hur de tillämpar visualisering i sin yrkesutövning. Resultatet och slutsatsen av denna studie visar att visualisering som förberedelsemetod används både av de som haft fler år i tjänst, men även de som haft färre år i tjänst. Ålder och geografisk tillhörighet tycks ej påverka användandet av visualisering.

Kustbevakningen och polisen är tvåmyndigheter som samverkar med varandra. Denna samverkan är viktig för att kunna övervaka och beivra brott efter kusten. Kustbevakaren har i dag ett flertal befogenheter men saknar bland annat befogenheter när det gäller ordningsstörning och brottsbalksbrott, det är här samverkan är speciellt viktig. I det här fördjupningsarbetet tittar jag närmare på hur samverkan mellan polis och kustbevakning fungerar samt kommer med förslag på hur samverkan kan förbättras. Fördjupningsarbetet bygger främst på interjuver från polis och kustbevakning. Under intervjuerna framkommer det att samverkan fungerar bra, men bör fördjupas genom att kustbevakningen och polisen sampatrullerar under sommaren och då speciellt vid midsommar och festivaler.

1992 presenterade två tyska psykologer, Fischer och Gieselman den kognitiva intervjumetodiken för världen, med anledning av att flera kvinnor blivit våldtagna men förhörsledarna ej haft förmågan att återkalla den rätta minnesbilden hos dem som kunnat leda till en fällande dom. Denna teknik har en förmåga att ta fram minnen av obehagliga händelser som skett både för ett långt tag sedan och mer närliggande. Metoden bygger på ett återskapande av människans minnesbild och är därför ultimat att tillämpa på målsäganden och vittnen. När denna intervjuteknik använts har svaren blivit 50-100% mer korrekta. Den kognitiva intervjumetodiken har funnits i Sverige sedan 1996 då Royne Nilsson på uppdrag av Rikspolisstyrelsen introducerade den nationellt. Royne har kommit att blivit en mycket ledande gestalt när Sverige har utvecklat sina förhörsledare inom denna intervjuteknik. Idag så tillämpar både tullen, migrationsverket, Säpo och polisen denna teknik. Att göra ett försök att få polisutbildningen mer aktiv och mer djupgående lära ut metoden till studenterna är något som bara kan vara gynnsamt för samhället i dessa avseenden. Vårt arbete syftar till att beskriva och klargöra den kognitiva intervjumetodiken. Samt att kasta ljus över hur den lättast och mest resultatrikast nyttjas. Vi kommer även att undersöka dess för och nackdelar. Vi upplevde att det endast framstod som att denna metod på inga villkor hade några negativa sidor. Därav väcktes vårt intresse om möjligt ännu mer.

I Sverige idag finns det grovt uppskattat mellan 140 000-210 000 personer med Bipolärsjukdom eller Borderline personlighetsstörning (Bps). Mötet med dessa personer kan ibland vara svåra och komplicerade. Tanken med denna rapport är att läsaren skall få en teoretisk grund i vad diagnoserna innebär och hur man kan känna igen symtom. Utifrån denna teoretiska grund ska läsaren även få kunskap om hur bemötandet av personer med bipolär sjukdom eller Bps bör gå till för att undvika konflikt. Avsnittet om bemötande bygger på intervjuer av personal med erfarenhet från olika psykiatriavdelningar. I rapporten kommer även en kort historia om Sten. Historien belyser hur det bipolära sjukdomsförloppet ser ut för en person som befinner sig i ett maniskt skov, här ses tydliga symtom. som visar hur det Bipolära sjukdomsförloppet för en person i sitt maniska skov kan se ut. Även personer med Bps har vissa tydliga tecken och symtom t.ex. ett väldigt svart/vitt tänkande där gråskala saknas. Därför kan konflikter väldigt lätt uppstå eftersom de delar in människor som antingen goda eller onda, det finns inget mellanskikt i deras syn gällande detta.

Med detta fördjupningsarbete vill vi belysa vikten av polisens nya arbetssätt vad gäller mängdbrott, dvs vardagsbrottslighet. De nya arbetsmetoderna är Polisens Nationella Utredningskoncept (PNU) och Polisens Underrättelse Modell (PUM) som ska möjliggöra en minskad genomströmningstid av mängdbrotten. Hanteringen av mängdbrott går genom hela rättskedjan från polisens förstahandsåtgärder till åklagarkammarens beslut i åtalsfrågan. Med vår rapport vill vi belysa problematiken kring hanteringen i rättskedjan samt samarbetet mellan polis, åklagare och deras utbildningsbehov. Vi ska även belysa problematiken med begreppet mängdbrott. Vi har tillsammans med Utvecklingscentrum i Umeå skickat ut en enkät till 33 st åklagar-kammare,. Tre fördjupade studier har även genomförts genom besök på tre åklagarkammare och tre polismyndigheter. Genom vår studie kan vi dra tre slut-satser. Polismyndigheterna har kommit olika långt i sitt arbete att skapa olika arbetsmodeller för att implementera de krav som PNU och PUM ställer. På samma sätt förhåller det sig med åklagarkamrarnas arbete. En omständighet vi har uppmärksammat är att definitionen av mängdbrott varierar. Detta är olyckligt och omöjliggör i princip en tillförlitlig mätning och utvärdering av hur pass lyckade och effektiva de olika samverkansmodellerna mellan polis och åklagare har varit. En annan tydlig omständighet är att polisens olika mått på en lyckad och effektiv brottsbekämpning kan innebära att åklagarens arbete försvåras.

Det finns idag många unga kvinnor som lever under olika former av förtryck i familjer där starka patriarkala strukturer råder. Medias rapportering under de senaste åren om morden på Pela Atroshi och Fadime Sahindal har bidragit till att många myndigheter och organisationer uppmärksammat detta problem. Det är de facto så att många unga flickor/kvinnor lever under förhållanden som starkt går emot de mänskliga rättigheterna som Sverige har varit med och ratificerat. Syftet med denna rapport är att belysa hur polisen arbetar med hedersrelaterade brott med inriktning på hot och riskbedömningar, mot unga kvinnor som lever under hot och tvång i patriarkala familjer. Vi har valt att studera hur två olika polismyndigheter arbetar med hot och riskbedömningar och hur de samverkar med andra myndigheter och organisationer. För att besvara huvuddelen på våra frågeställningar har vi intervjuat två personer från var och en av dessa två aktuella polismyndigheter. Dessa två personer arbetar dagligen med hot och riskbedömningar. Vidare har vi närvarat på en samarbetskonferens i brottsofferfrågor med bl.a. inriktning på hot och riskbedömningar. Det finns vissa likheter men även skillnader i hur dessa polismyndigheter arbetar med hot och riskbedömningar. Detta är viktigt att uppmärksamma eftersom att arbeta med hot och riskbedömningar är ett sätt som faller väl in med hur Svensk polis arbetar problemorienterat, detta för att på bästa sätt kvalitetssäkra utbildningarna

Problemorienterat polisarbete utvecklades under 1970-talet i USA av Herman Goldstien, kritik hade då länge riktats mot polisens händelsestyrda arbetssätt. Det problemorienterade arbetssättet spred sig sedan till polisorganisationer runt om i världen och så även till Sverige. Under 1990-talet fick det problemorienterade arbetssättet även fäste i Sverige i och med att närpolisreformen genomfördes. Tanken med problemorienterat polisarbete är att polisen tillsammans med organisationer, myndigheter och andra i samhället ska arbeta för att förebygga och förhindra brott och andra ordningstörningar genom att tänka mer långsiktigt än vad man hade gjort tidigare. I denna rapport har intervjuer genomförts med poliser på två olika myndigheter i Sverige för att se om kunskap om arbetssättet finns i teorin och i vilken utsträckning det tillämpas i praktiken. Av intervjuerna att döma fanns en viss kunskap om arbetssättet på myndigheterna men att åsikterna gick isär gällande hur det skulle tillämpas i praktiken. Brist på resurser och intresse anges som det huvudsakliga orsakerna till att det inte arbetas problemorienterat. Med mer kunskap om det problemorienterade arbetssättet och en mer genomarbetad arbetsplan beträffande det problemorienterade arbetssättet på myndigheterna hade förmodligen polisens arbete varit mer problemorienterat utan att det kräver mycket resurser eftersom kunskap resulterar i ett ökat intresse.